YOHIO

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 oktober 2018

YOHIO är artisten som tagit såväl Sverige som Japan med storm med sin visuella och androgyna stil. Nu är hans första singel på engelska på inte mindre än fyra år släppt och det jobbas även mot en hel platta.

Det är närmare exakt ett år sedan du släppte en ny japansk låt ... men vad gäller engelska låtar är det väl inte mindre än hela fyra år sen vi fick höra nytt av dig. Varför har det tagit sån här lång tid?
– Det är en väldigt bra fråga som är ganska svår att svara på. Om jag tittar tillbaka på de senaste åren och fick ändra på något så skulle jag nog ha släppt mer musik överlag. Men livet händer, som man säger, och ibland tar saker mer tid än vad man planerat från början. Det blir kanske inte riktigt som man vill inom den tidsplan man tänkt sig. Men det är väl det som är tjusningen i det hela också, på något sätt.

Även om det kan kännas stressande att se tillbaka och tänka på allt man skulle kunnat gjort bättre så är det som det är. Det är så många faktorer som spelar in på varför det inte släppts mer musik.

Men jag ser hellre framåt istället för att blicka bakåt och undra varför. 

Det blir inte fyra års väntan till?
– Nej, absolut inte. Det är något jag vågar lova i nuläget. Just nu jobbar jag för fullt med att färdigställa mitt nästa engelska album. Soundet är lite annorlunda än det jag släppt innan på engelska, men inte för långt borta för att inte känna igen mig. För mig känns det väl på något sätt som "Yohio 2.0". Denna gång har jag också tagit mycket inspiration från den musik jag lyssnade på när jag växte upp. Därmed kommer my-cket influenser från början av tvåtusentalet, vilket gör att det blir något slags retrokänsla med moderna inslag. Jag har väldigt roligt när jag skriver, så jag ser fram emot att alla ska få höra den inom en snar framtid. Det dröjer nog inte så länge innan nästa singel kommer. För den är färdigskriven.

Men jag har några element kvar att spela in innan den är redo för släpp. 

Var det inte tal om en japansk skiva även efter 'Natsu no owari no yakusoku' i fjol?
– Det stämmer. Mitt första fullängdsalbum 'Break the Border' från 2013 var först menat bara för Japan. Soundet var riktat mot den japanska marknaden och texterna var skrivna på japanska. Efter den oplaner-ade succén på hemmaplan så översatte jag alla texter till engelska också. Det gjorde att versionen jag släpp-te i Japan var på japanska och den som släpptes i Sverige var på engelska. Det var samma låtar, men album-et var absolut inte anpassat till den västerländska marknaden. 

Från och med nu kommer jag istället att dela min karriär i två delar. De låtar och album som är menade för den japanska marknaden kommer att sjungas på japanska och inte översättas för engelska släpp. Soundet kommer vara anpassat efter den japanska marknaden. Samma sak med de engelska låtarna.

De kommer att vara riktade mot en västerländsk publik och kommer inte att översättas till japanska. Det gör att jag får hålla på med två olika sound jag gillar väldigt mycket, vilket känns roligt. 

Jag har, ska erkännas, inte någon större bild av japanska topplistor men här i Sverige har väl mer eller mindre båda dina tidigare album toppat listorna. Känner du nånsin av pressen av att leverera?
– Det är klart att man alltid vill fortsätta ligga på toppen. Samtidigt ser musikindustrin helt annorlunda ut nu än vad den gjorde 2013-2014. Varför jag låg etta på albumlistan i Sverige med båda mina album var för att jag sålde otroligt många fysiska exemplar. Jag skulle säga att det nog var de sista åren man kunde göra det alls i Sverige. Nu är allt i princip baserat på streaming som Spotify, på gott och ont.

Det är ett helt annat klimat nu vilket har fört med sig mycket mer politik än innan. Det är, tyvärr i de flesta fall, inte längre styrkan av din fanbase som avgör hur bra det går. Streaming som form är väldigt praktisk och lättåtkomlig, men från artist- och labelsidan har den sina negativa sidor också. 

Vad tror du det är med dig som gjort att du gått hem både i Sverige och Japan? Inte minst i nutid är ju Japan inte särskilt mycket för att omfamna utländska artister utan värnar hårt om sin egna kul-tur och folk. Visual kei kändes inte heller på förhand som att det skulle "gå hem i stugorna" här?
– När det gäller Japan så är det ett väldigt konservativt land på många sätt. Även om det motsatta även är sant. Varför det gick så bra för mig har nog att göra med hela paketet. När jag slog igenom var jag bara en sextonårig pojke, pratade japanska och sjöng på språket med texter jag skrivit själv, spelade gitarr väldigt snabbt och spelade inom en japansk genre där jag hade fullt smink och bar klänning på scenen. Sedan var jag från Sverige också, och inte minst från en småstad i Norrland.

När man radar upp allting på det här viset så ser det rätt sjukt ut, eller hur? För mig var det helt naturligt.

Jag tror inte att jag förstod just då varför alla tyckte det var så fantastiskt. Men när man tänker efter så var det en väldigt unik grej som jag inte sett någon annan göra förut. I alla fall inte hela paketet på samma gång. Så jag tror att varför det gick så bra var för att alla de här sakerna tillsammans blev en så ovanlig grej. Varför det sedan också blev en sådan succé i Sverige har nog en del anledningar.

Som?
– För det första tror jag att det låg precis rätt i tiden. Jag hade tur med det. Mitt utseende tillsammans med budskapet att alla får vara som de vill var nog precis vad som behövdes i Sverige just då. Nu är Sverige ett helt annorlunda klimat både kulturellt och politiskt så jag tror inte att det hade blivit samma stora genom-slagskraft om jag ställde upp för första gången i Melodifestivalen i år.

Om det var tur eller ödet får man väl tolka lite som man vill. 

Här stack du ju ut, men i Japan var du en del av ett större och ett redan etablerat sammanhang ...
– Det blir ju så klart två olika saker. I Sverige var det något nytt jag presenterade för den stora massan. Även om det redan fanns en etablerad skara människor som gillade Visual kei innan jag ställde mig på sce-nen, och jag var en av dem, så var det absolut inte allmän kunskap. Det blev något exotiskt och nytt men ändå inte alltför främmande när det presenterades av en sjuttonårig Sundsvallsbo.

I Japan blir det en helt annan grej. Där är denna genre etablerad sedan åttiotalet och det finns en stadig gr-und lagd. Det finns otaliga liveklubbar bara i Tokyo, där i princip enbart Visual kei-band spelar veckovis. Det finns speciella skivaffärer bara för Visual kei ... ja, trots den nedgående trenden så säljs det fortfarande fysiska CD-skivor i Japan. Det finns tidningar, TV-program och festivaler. Det är klart att det blir ett helt annat klimat att röra sig i. Både på gott och ont, skulle jag säga, det som är positivt är att det redan finns så många medium att använda sig av. Publiken finns redan där. Samtidigt blir det väl förstås svårare att slå igenom bruset när det är fler artister att "tävla" mot. Men det finns en väldigt trevlig sammanhållning inom Visual kei-världen i Japan som jag gillar. Det som får mig att sticka ut där är nog faktumet att jag är från Sverige men aktiv inom Visual kei-världen på japanska.

Det är det ingen annan som gör. 

Här i Sverige blir du ju också till exempel en symbol för japansk kultur, man kanske upptäckte den genom dig och ville ta sig vidare i den. Så är det så att du märker av samma fast omvänt i Japan?
– Jag får faktiskt väldigt många frågor om Sverige vart jag än går. Så fort de får veta att jag är svensk så ser man i deras ögon hur intresset väcks på en gång. Japaner verkar överlag väldigt fascinerade av vårt land, vilket gör mig glad förstås. De är alltid lika ivriga att prata om Sverige, vilket brukar leda till långa samtal om allt från kulturskillnader, hur kallt det är och hur vackra de tycker svenska kvinnor är. Av alla länder i Europa så är många japaner förvånansvärt kunniga när det gäller Sverige. Våra länder har alltid haft ett fint band, vilket jag hoppas bara kommer stärkas framöver.

Vi firade faktiskt 150 år av diplomatiska relationer i år.

Även om genombrottet i Japan väl kom lite tidigare var det väl inte så långt innan du slog i Sverige. Också amerikanska medier som Buzzfeed skrev inte minst om dig i ungefär samma veva?
– Det var en overklig period av mitt liv. När jag tänker tillbaka så känns det som något jag drömt eller som ett annat liv jag levt för längesedan. Jag kommer fortfarande ihåg precis när det började. Jag hade just ko-mmit hem från en promotionresa till Japan för att marknadsföra mitt första solosläpp. Dagens Nyheter fick reda på min story och ville ha mig som Söndagsprofilen med en lång intervju. På måndag-morgon efter DN hade kommit ut slutade inte telefonen att ringa förrän tio på kvällen. På en dag var all media i Sverige int-resserad av att prata med mig. Vi förstod knappt vad som hände, allt gick så snabbt.

Rätt vad det var så var jag bokad hos Skavlan. Och där såg Christer Björkman mig för första gången och ringde sedan och frågade om jag ville vara med i Melodifestivalen. Resten är historia. 

Visual kei är ju moderelaterad musikgenre. Vad innebär det i praktiken? Handlar det bara om den själva estetiska stilen eller jobbar man även nära hela modebranschen och olika designers ...
– Där skulle jag nog påstå att det är lite både och faktiskt. De flesta banden syr upp sina kläder hos de föret-ag som specialiserat sig på just Visual kei-kläder. Alltså inte kläder som går att köpa i affär. Det händer dock att band kollaborerar med kända alternativa märken och modellar för deras kollektioner.

Ibland jobbar vissa till och med tillsammans med ikoniska designers som Naoto Hirooka.

Du har ju uppenbarligen alltid haft musiken nära. Vad fick du med dig från musiken hemifrån?
– Mitt första instrument var piano, vilket jag började ta lektioner för när jag var sex år gammal. Det var mest ett experiment av mina föräldrar för att se om jag var musikalisk eller alls musikintresserad. Musik-alisk märkte de rätt snabbt att jag var, men jag var inte alls intresserad av musik. Jag gillade inte mina pianolektioner, antagligen mycket för att man blir tillsagd vad man ska spela och inte. Det blev roligare när pappa lärde mig Bach-stycken hemma. Trots att jag hade musiken runtomkring mig hela tiden så kom inte mitt riktiga intresse förrän jag var elva år gammal. Det var då jag började spela gitarr och skriva egna låtar.

Sedan jag började spela gitarr har musiken varit mitt liv och jag skulle inte kunna tänka mig något annat. 

Så vad handlar nya 'Tick Tack (Genius)' om?
– Första versen av låten är faktiskt tre år gammal! En dag i våras letade jag igenom en massa gamla projekt på datorn och kom över den här idén. Något talade till mig att göra färdigt den och rätt vad det var så var den klar. Det var nästan som att den skrev sig själv, både musikaliskt och textmässigt. Textens tema i stora drag är tid. Vi människor tror att vi har all tid i världen medan klockan tickar och månaderna går. De flesta av oss slösar mer tid på onödigheter än vad vi skulle vilja erkänna för oss själva. Jag räknar in mig själv i den ekvationen. Det finns så mycket att åstadkomma här i livet och det är viktigt att ta vara på den tid man har fått. Om man har drömmar och mål så måste man jobba för dem varje dag.

Det finns inget "Jag gör det imorgon". Det kanske inte blir någon morgondag, vad vet vi? 

Så grundtemat är att ta vara på den tid man har och lägga den på vad man tycker är viktigast och vad som spelar mest roll i slutändan. Vad det är kommer att vara olika för alla. Det viktiga är att inse vad man prio-riterar här i livet. Varje timme räknas. Och det finns en del underliggande meningar i texten också.

Men det är något man får klura på själv ...

Du har skrivit och producerat den själv. Som du oftast gör?
– Jag är först och främst musiker och kreatör innan jag är en artist som framför. De flesta större artister sjunger och framför låtar som andra skrivit åt dem. Det kan man absolut göra och jag har inget illa att säga om de som gör det. Annars skulle inte låtskrivare ha några jobb kvar heller. Men det är något som verkligen tar emot för mig när det gäller att framföra något som någon annan har skrivit ... covers är en annan sak. För mig blir det opersonligt och plastigt. Ibland får man kompromissa så klart och att skriva låtar tillsam-mans med någon annan kan vara en mycket givande process.

Men för det mesta så vill jag ha total kontroll själv.

Min musik och mitt artisteri är min egen värld där jag själv är gud och bestämmer reglerna. En låt har ett liv, en själ, på något sätt som är svårt att förklara. Har man "fött" detta liv själv så har man en mycket starkare emotionell och spirituell koppling till det man skapat.

Det är en helt annan känsla och upplevelse att framföra något man är så starkt kopplad till.

Du har också sen ett par år tillbaka ditt eget skivbolag i Japan. Vilka har du jobbat med där?
– Skivbolaget har tagit upp mycket av min tid de senaste två åren. Jag jobbade mycket med ett Visual kei-band som heter TRNTY D:CODE. Jag producerar även nu en nystartad tjejgrupp som heter Emperice.

Där jag också skriver all musik. 

Har de inte en väldigt annorlunda företagskultur där?
– Det har varit en otrolig resa att jobba på "andra sidan" artisteriet även i Japan. Precis som du säger fung-erar saker och ting väldigt annorlunda. Innan jag startade bolag där borta, vilket för en utlänning är oer-hört krångligt och tidskrävande, läste jag otaliga böcker om japanskt företagande och hur saker fungerar rent tekniskt där borta. Jag har aldrig varit på företagssidan där innan, så det var en helt ny värld.

Några visa ord till den som av någon anledning vill starta företag i Japan ... böckerna ger en start men räck-er inte långt i praktiken. De täcker grunderna men Japan är otroligt komplext. Det som alltid förvånar mig är hur ett så avancerat samhälle som Japan kan vara så manuellt och omodernt i vissa aspekter. Man anvä-nder till exempel fortfarande fax, den du! Men det är också en del av Japans charm.

Jag har dock blivit förvånansvärt bra bemött av branschfolk. Eftersom det är en så ovanlig grej tror jag inte riktigt de vet hur de ska reagera. Men det är alltid kul att förvåna.

Det är inte bara musiker du har i släkten utan också en del skådisar. Jag vet inte hur känt det är men din morfar var ju en större svensk skådis några decennium tillbaka. Fanns teatern där på liknande sätt som musiken fanns närvarande? För idag har du ju även blivit skådespelare tänker jag?
– Det stämmer. Om du frågar min familj så skulle de med största sannolikhet intyga att jag var en teater-apa redan när jag var liten. Vissa saker försvinner inte med åren verkar det som. Jag debuterade som skå-despelare i TV-serien 'Jordskott' år 2015 och det var verkligen en ny upplevelse för mig. Även om teater alltid funnits runtomkring mig sedan jag var liten tänkte jag aldrig på att skådespela själv av någon anled-ning. Så när jag ställde mig framför kameran för den första tagningen av 'Jordskott' hade jag ingen som helst förstahandserfarenhet. Jag antar att de åren jag spenderat på scenen hjälpte en del, men det var fortfarande helt annorlunda. Det gick oavsett förvånansvärt bra, så jag får väl tacka mitt blod för det.

Antar jag!

Är det något du vill göra mer av? Kanske även i Japan?
– Det är absolut någonting jag vill göra mer. Efter 'Jordskott' och musikalen 'Snövit' fick jag verkligen mersmak för skådespelandet, även om det var två helt olika upplevelser. Skådespelande är något jag vill fördjupa mig i mer. Visual kei är i och för sig ett typ av skådespel, även om det är annorlunda från att spela en roll i en serie på TV. Jag tycker att just karaktärer är ett väldigt intressant ämne, så att få prova att spela helt olika typer av roller skulle vara jätteroligt. Jag vet att jag har mycket kvar att lära innan jag blir en bra skådespelare ... den enda lösningen är förstås mycket övning. Men det har jag inget emot.

Det är intressant hur Yohio inte är ett taget namn eller ett artistnamn utan faktiskt är det namnet som dina föräldrar gav dig. Hade de samma intresse för japansk kultur eller what gives ...
– Det är något som många inte tror när jag säger det. Mitt namn är alldeles för "perfekt" för vad jag håller på med, så de flesta tror att jag ljuger när jag säger att jag inte valt det själv. Min mor och far lyssnade på radio en söndag innan jag ens var påtänkt, i programmet spelade de en opera där de i en av styckena sjöng "yohio-oooo" och mamma och pappa sade halvt på skämt att om de någonsin fick en son skulle de döpa honom till Yohio. Vilket de gjorde. När jag debuterade i Japan som sextonåring fick jag många frågor av japansk media om mitt namn. "Är det ett vanligt namn i Sverige?" och "Det låter japanskt men ändå inte. Är det påhittat?" och så vidare. Jag svarade alltid att det inte var ett japanskt namn men heller inte svenskt. Det kom helt enkelt bara från något någon sjungit i en opera. Året efter skickade min kompis som då gick klassisk sång i Vadstena en bild på ett not-papper de studerade. Där stod det "Yohio" i texten.

Han tyckte det var roligt och tänkte inte så mycket på det. Men jag och pappa reagerade direkt. Vi hade aldrig vetat vad operan hette. Nu visste vi. 'Tranfjädrarna'. På engelska 'The Crane Wife'. 

Vi sökte förstås upp det på nätet och hittade att det var en svensk opera, baserad på en japansk opera, bas-erad på en japansk folksägen. Det visar sig alltså att den manlige huvudkaraktären i denna folksägens namn är Yohio. Så jo, mitt namn var japanskt. Det sjuka är att vi inte visste om det förrän efter mitt Japanintre-sse gått så långt att jag sjunger på japanska i Japan.

Där skulle jag säga öde ... inte tur. 

När började det här intresset för japansk kultur?
– Mitt intresse för Japan och allt som har med henne att göra började som starkast när jag var i nioårsålde-rn. Vad som verkligen triggade igång det var en bok som heter 'Över näktergalens golv'. Första delen i en serie som heter 'Sagan om klanen Otori'. Jag rekommenderar den fortfarande varmt.

När var ditt första besök dit?
– Första gången jag åkte till Japan var år 2010, när jag var fjorton år gammal. Jag åkte tillsammans med pappa i två veckor. Jag glömmer aldrig första intrycket när vi åkte in till stan från flygplatsen. Allt såg ut som i en anime-serie, fast på riktigt. Det var en overklig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Japan är ju inte minst kända för sina, låt oss säga utsvävade, TV-shower och liknande. Mediaklima-tet där är ju ganska långt bort från Skavlan och P4. Vilket är det kanske underligaste du varit med i?
– Det underligaste var nog när jag var med i 'Waratte iitomo!' för andra gången när jag var sexton år gam-mal. Detta är ett legendariskt program som gick varje dag i trettio år vid lunchtid. De hade runt tolv milj-oner tittare dagligen. Vilket gjorde det till ett av Japans största TV-program. Nu är det tyvärr nedlagt, så jag är väldigt glad att jag fick chansen att vara med. Det är lite svårt att förklara konceptet, eftersom japa-nska program oftast är mycket rörigare än vad vi är vana vi i väst. Man förstår inte riktigt vem som är programledaren eller vad det är man ska göra. Det är oftast över tio personer med samtidigt och hälften av dem är komiker som pratar i munnen på varandra. Där blev jag inslängd som sextonårig svensk och hade egentligen ingen aning om vad det var jag skulle göra. Det slutade med att jag stod med en kickboxare som imiterade en känd artist och jag skulle låtsas vara rädd för honom. Fråga mig inte ...

Det var en sjuk upplevelse eftersom det fungerar så annorlunda mot vad vi är vana vid. Men det är också det som är charmen i det hela och en stor del av varför jag älskar Japan.

Man blir alltid överraskad.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com