Hanna Jäger

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 februari 2019

Tjugoåriga Hanna Jäger är här för att stanna. EP:n 'Gul' är ett verk om fem låtar som bekräftar en ung, självsäker och samtida betydelse. Morgondagens stjärna är här, nu och hon är gul.

Där andra kanske säger "gult är fult" säger du istället något mer i stil med "gult är nog fan bäst ändå"?
– Just färgen älskar jag för att det är en positiv färg och jag blir pepp av att omringa mig med den. Men för två år sen började jag därför byta ut mycket av mina kläder i garderoben till gula kläder parallellt med star-ten av mitt artistprojekt. Jag visste att jag ville associeras med färgen gul, men jag visste inte riktigt vem jag ville vara som artist. Fram tills nu har jag byggt den här världen, "Yaeger Yellow".

Vilket för mig innebär en plats där jag får drömma och leka och utforska min fantasi.

Så utifrån att jag bara började bygga min gula värld och körde på, så tillkom identiteten ganska naturligt!  Jag vill alltså vara en självständig, glad och modern artist som gör riktigt bra musik som berör.

Det är vad gul kom att handla om för mig.

Du har ju helt klart "det där" och jag tror ingen som jobbar med musik, eller nån annan heller för den delen, hör dig och tänker annat än att det är här du hör hemma och att du verkligen tänkt igenom det här. Det är dig vi får, ingen annans idé om dig. Men är du alltid så här snyggt paketerad och tuff?
– Det var fint sagt, tack! Mycket av det som är Yaeger är byggt på det jag är. Självsäker har jag nog alltid fått turen av att vara och självständighet är en viktig del i min familj. Jag har till exempel alltid fått höra "Man ska inte vara beroende av någon annan, bara sig själv". Men en tuff attityd skulle jag nog inte säga att jag har, mer en självständig attityd där jag vet vad jag vill. En hård fasad har jag svårt för att ha, även som artist. Och energin och det glada som jag beskrev förut är också väldigt mycket jag, jag är oftast på bra humör. Mina vänner säger ofta att det är lite konstigt att jag är så glad hela tiden! (skrattar)

Så i det stora hela är mitt artisteri väldigt mycket jag.

Självklart går man in i en roll när man ska underhålla ... men att jobba så som till exempel Lady Gaga gör där hon helt och hållet gick in i en roll med sitt album 'ARTPOP' har inte lockat mig ännu.

Hur tidigt började du sjunga?
– Jag har alltid gått runt och sjungit, men jag skrev min första låt i femman tror jag. Med endast text och melodi, inga instrument. Eller låt och låt, det kanske var en vers. Det började så för mig, att jag bara skrev en massa dikter och kom på melodier och hookar i huvudet till dom. Jag förstod inte riktigt att det var mu-sik jag skrev, för att jag kunde ju inga instrument och var inte intresserad av att lära mig heller. Sen förs-ökte jag mig på gitarr och piano när jag började i Rytmus-gymnasiet ... lite lätt ihop med mina egna texter, på rasterna i replokalerna eller hemma på mitt midi-piano i Logic. Men det var först i tredje året på gymn-asiet som jag hade min första session med en producent och började skriva min egen musik "på riktigt".

Första låten 'Now You Know' kom väl sen bara ut på Soundcloud? Var det på den vägen du och Simon Lundgren kom i kontakt med varandra och sen gjorde din mer officiella debut med 'Ocean' ihop?
– Exakt! Simon hittade mig på Soundcloud och hörde av sig på mail och frågade ifall jag var intresserad av att göra musik ihop. Jag kommer ihåg att jag blev riktigt stoked när jag insåg att han var en del av "Hoop-diggas" crewet ... jag hade lyssnat så mycket på deras musik innan han hörde av sig! (skrattar)

Nu är det istället Mona Khoshoi som jobbat nära dig under hela den här resan med 'Gul'?
– Precis! Även Mona hittade mig på Soundcloud ... men via releasen av 'Ocean'. Hon fastnade verkligen för den låten och hörde av sig till mig med lite tracks och beats och undrade om jag var intresserad. Så vi hade några sessions ihop och klickade direkt. Hon var den första som förstod precis hur jag ville låta och lyckad-es översätta precis det jag ville säga till musik. Sen dess har vi jobbat på den här EP:n, sen i Maj, som hon har producerat fyra av fem låtar på. När vi jobbar ihop så brukar jag oftast ha en idé om vad jag vill att låt-en ska handla om och ungefär hur den ska låta. Jag kan i princip försöka beskriva det jag vill förmedla med "Du vet känslan när man kastar något i havet?" och Mona fattar direkt och översätter det till någon synth som jag så klart älskar. Vi har riktigt kul ihop, och det är en stor del av musiken för mig.

Jag måste kunna skratta och ha roligt med dom jag jobbar med ...

Annars är det no point.

Ändå väldigt spännande att du inte har signat upp dig till någon utan du har gjort det här själv och hittat de du själv klaffat med. Vad tror du just det gett? Pirrar det till lite i magen att det gick?
– Ja, det har skapat möjligheten till att lita på mig själv ännu mer. Jag har följt min magkänsla och det har tagit mig dit jag är idag. Det känns självklart helt fantastiskt! Jag har lyssnat på vad andra har haft att sä-ga, jämfört det med varandra, läst på om saker, och ibland bara vilt gissat mig fram till vissa steg. Nu när jag vet hur det är att göra allting själv så känner jag mig redo att göra ännu mer säker jag aldrig gjort förut.

Pirra till i magen kommer det nog att göra i resten av mitt liv.

Men pirret i magen från släppet av sin debut EP tror jag är något alla artister kommer ihåg starkast.

Nu har du ju ändå slått fast vem du är, vad du kan och vad du vill. Är det dags att hitta ett label nu?
– Jag är mer redo att skapa mig ett team nu, för att nu litar jag på att jag kommer att göra rätt val. Många major labels och indie labels hörde av sig kort efter jag släppte 'Ocean' ... så jag har varit i kontakt med dom flesta vi har här i Sverige och i England ett tag nu. Men jag valde att göra denna EP independent ändå, för min egen skull. Men nu efter EP:n har jag precis låtit mig själv ta steget till att börja jobba med ett manag-ement i London som heter Red Light Management och i torsdags förra veckan signade jag en singel-deal!

Alltså en singel ... till ett skivbolag i England som heter Chess Club Records!

'You Like Me' spelades in i London? Spelade du in allt där?
– Nej, endast 'You Like Me'. Resten spelades in här i Stockholm, i producenternas studios. Just 'You Like Me' var ganska magisk att spela in, det var en sån cool atmosfär i luften när vi gjorde den låten, så att vi beslutade oss för att låta mina demo vocals ligga kvar på den. Det gick liksom inte att återskapa.

Resten av låtarna var roliga att spela in, dom har ju ganska olika känsla allihopa.

Det gav mig utrymme till att utforska mina olika röster och attityder.

Är du en sån artist som har hela iPhonen full med voice memos och notes?
– Ett hundra procent den personen med hela iPhonen fullpackad med anteckningar och voice memos.

Det är när jag gräver i mina anteckningar som jag skriver bäst.

Sista singeln innan 'Gul' blev 'You Like Me' som var om frustrationen om att inte helt våga ge sig in i en kärleksrelation fast båda två verkligen vet vad som finns där. Det här tror jag de allra flesta kan relatera till nånstans. Är det viktigt att just den igenkänningen finns för andra när du skriver?
– Ja precis, det är någonting jag ofta utgår ifrån när jag skriver mina låtar. Jag gillar att skriva när jag vet att folk kommer att kunna känna igen sig, för att det skapar en närhet till lyssnaren, mellan mig och dom. Jag vill liksom att folk ska bli berörda, på vilket plan som helst, för det är då jag känner att jag lyckas och gör nytta med min musik. Det är verkligen en stor drivkraft hos mig.

 Jag har insett att låttexterna är väldigt viktiga för mig när jag lyssnar på andras musik också.

Annars ger det inte mig så mycket. Jag lyssnar hellre på instrumental musik än en låt med dålig text.

'Dopamine High' och 'I Need A:' var också tidigare singlar. Men vi har också fått två sprillans nya låtar i form av 'Note to Friend' och 'Note to Self'. Vad handlar just de här två nya låtarna om?
– Självrespekt! Det är som två brev, det ena är skrivet till en vän i ett destruktivt förhållande och det and-ra till mitt yngre jag. 'Note To Friend' är baserad på våra egna erfarenheter av destruktiva förhållanden och handlar om att berätta för sin kompis att den är värd så mycket bättre och att vi finns här när den tar steget. Jag har sett många vänner fastna i relationer där dom blir illa behandlade, och det är hemskt att stå på sidan och försöka få dom att inse att dom behöver ta sig därifrån för deras egen skull.

Man blir ofta the bad guy i det hela.

'Note To Self' skrev vi som ett brev till våra fjortonåriga jag. Om att strunta i att rätta oss efter idealen och normerna. När man är mellan tretton-arton år så är man som mest sårbar och öppen för all slags kritik som samhället slänger på en. Man tar till sig allting och man slår så hårt på sig själv. Därför ville vi göra en låt till alla yngre kvinnor där ute som befinner sig i den positionen just nu, för att meningen "You should do it all for yourself and nobody else" är precis det vi själva hade behövt höra när vi befann oss där.

Jag skulle nog säga att magkänslan är temat. Den vet när något känns rätt eller fel och det är det genomg-ående ämnet i den här EP:n, förmågan och rätten till att säga ja eller nej! Det är det som skapar din egen självständighet, energi, glädje och självrespekt, vilket är vad jag ville att min debut EP skulle handla om!

Var det nånsin på tal om att ha med 'Now You Know' och 'Ocean' också?
– Nej, jag ville som sagt skapa den här världen. Det var väldigt tydligt för mig när jag skrev låtarna på EP:n. Jag ville skapa ett koncept, en idé, och jag hade inte den idén klar när jag skrev 'Ocean' och 'Now You Know'

EP-släppet firades kvällen innan på Hilma i Stockholm. Hur var kvällen?
– Helt underbar. Den kunde nästan inte ha blivit bättre! Så sjukt bra stämning, alla var där, taggade och stöttande, och det kändes bara så grymt. Att för första gången få spela igenom hela EP:n live med mina ba-ndmedlemmar Björn Eriksson och Jesper Hättander var också helt magiskt.

Lättnaden efteråt kändes som moln, hela min kropp bara skrek, "Jag gjorde det!"

Blir det fler chanser att se dig?
– Det kan du ge dig på. Ingenting jag kan berätta ännu tyvärr, men jag siktar på att det här året ska bli fett!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Martin Axéll

danieljohn@intervjun.com