Wyatt Russell

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 3 december 2018

Efter att ha spelat "kanadensare" i flera stillsamma roller är Wyatt Russell redo att gå i pappa Kurts action-fotspår. I den 'Wolfenstein'-auriga actionfilmen 'Overlord' möts andra världskriget och monsterfilm.

Du spelar nu en tvättäkta amerikansk patriot, men det är inte osällan du fått vara kanadensare?
- (Skrattar) Det är helt på grund av ishockeyn, jag är faktiskt väldigt familjär med ishockeyn där. Jag flyt-tade till Vancouver när jag var femton och bodde där i några år, tills jag var nitton. Jag har flyttat runt överallt för att spela hockey men jag kom alltid tillbaka dit för att träna medan jag höll på, hela året om.

Det är fantastiskt där och det har varit som ett andra hem för mig.

Innan du blev skådis var du professionell ishockeyspelare?
– Det var inte på NHL-nivå eller så, men ja, jag fick betalt för att spela ishockey. Ishockey har aldrig varit stort i Kalifornien men jag började spela på Glacial Gardens i Lakewood ganska tidigt, med målet om att bli en bra hockeyspelare. Det blev senare mitt liv och jag älskade det, jag hade väldigt roligt.

För tio år sedan bodde jag i Europa och spelade professionell hockey, bland annat i Holland.

Vad hände?
– Jag fick en skada när jag var tjugofyra, jag bröt min höft. Jag trodde och hoppades på att jag skulle kunna rehabiliteras, inte minst för att jag precis fått ett kontrakt om att börja spela i Norge, vilket jag var väldigt uppspelt över. Jag ljög för mig själv ganska länge om att det skulle bli bättre, allt som behövdes var mer tid, sen skulle jag kunna spela igen. Men till slut insåg jag att det var dags att fortsätta med mitt liv.

Jag ringde bokstavligen samma dag en agent jag tidigare träffat på filmfestivalen i Sundance.

Han har varit min agent sen dess. Mitt hjärta visste att det var dags att gå vidare.

Var det alls så att en del av dig tänkte att att du kunde skådespela istället just eftersom du hade den här entrébiljetten i handen i form av dina ikoniska föräldrar, Kurt Russell och Goldie Hawn?
–  Jag vet hur det låter, för det kommer med en massa saker, möjlighet till pengar, privilegium, framgång, och berömmelse. Men mina föräldrar gav mig inte några vägar in, att fråga mina föräldrar var inte något jag heller ville. Det fanns nog en del skam kring det, säkert också press på mig själv, om att jag då också skulle behöva bli lika framgångsrik som dem, eller vad det än då varit folk skulle ha förväntat sig av mig.

Jag kan så klart inte klaga, det har varit fantastiskt lärorikt.

Men det var definitivt inte oundvikligt för mig att också gå den här vägen. Min valda väg såg redan då an-norlunda ut, ifrån första början. Jag hade redan lyckats med min egen grej, helt själv, någon annanstans.

Du kan ändå förstå hur den bilden uppstår?
– Allt jag har velat är att hitta ett annat yrke som jag själv trivs med, vilket jag idag har. Men jag tänkte nog också tidigt att det skulle gå ganska enkelt för mig, men så var det verkligen inte. Jag gick från att ock-så tänka så till att tvivla på mig själv ganska länge och om det var något jag faktiskt kunde fortsätta göra. I ungefär ett och ett halvt år gick jag på provspelningar utan att få komma tillbaka en enda gång.

Hur människor reagerar på dig är inte samma som hur de reagerar på dina föräldrar. Vi är inte samma.

Det är definitivt inte värt så mycket som folk tror att ha skådespelande föräldrar.

Men du var med i några av Kurts filmer som liten?
– Egentligen var det bara för att veta var de skulle göra av mig medan han jobbade. Så om de behövde ha med ett litet barn i någon scen i en film kunde de ställa mig där samtidigt.

Så vad var det som lockade?
– Jag har tänkt mycket på det, vad det kan ha berott på, varför ville jag försöka med just det här? Om det verkligen var det jag ville. För på ett sätt visste jag inte alls vad jag ville, men jag kände nog att jag skulle kunna vara bra på det. Och jag gillar den utåtagerande delen, att låtsasleken inte stannar i ens egna huvud.

Vilket var en insikt även för mig eftersom jag länge, i många år, sagt att jag inte alls var intresserad.

Kanske kan din historia ändå vara en tröst för andra skådisar som inte heller haft det som sin största prioritet hela livet. Sett till att du nu spelar i den J.J. Abrams producerade storfilmen 'Overlord' ...
- (Skrattar) Helt ärligt var J.J. Abrams en stor anledning att göra filmen för mig. För det som är grymt med att göra en film med någon som honom är att det finns en särskild slags frihet som kommer med det. Det be-höver nödvändigtvis inte bygga på ett stort varumärke för att bli bra, genom sin inblandning ser han till att en film står på sina egna ben. Det är vad han har gjort med 'Lost', 'Alias' och 'Cloverfield'.

Och det är också därför han fått göra saker som 'Star Wars'.

Det har varit roligt att få förverkliga en vision som han haft under en väldigt lång tid.

Var det han som rollsatte dig?
– Nej, jag träffade Julius Avery, regissören, väldigt tidigt. Det var väldigt mycket hans vilja. Han ville ses, det var förmodligen närmare ett år innan filmen ens kommit igång, och vi sågs och pratade. Det var inte mycket han kunde säga om filmen, då det var mycket hemlighetsmakeri, många trodde att 'Overlord' var en hemlig arbetstitel för en ny 'Cloverfield' film och de ville nog behålla en del av den spekulativiteten. I detalj kunde han inte avslöja så mycket. Men jag skulle ha tackat ja bara baserat på vad han gjort innan.

Nästan ett år efter att vi setts skickade han det färdiga manuset till mig.

Jag läste manuset och tyckte att det lät väldigt intressant.

Du spelar Korpral Ford, en av fallskärmsjägarna som upptäcker nazistskapade monster bakom fien-dernas linjer. Det är en ganska så osansad karaktär, lite som en slags motsatt Captain America?
– (Skrattar) Han är en jordnära slags man, utan tvekan. Han är den slags man som lever i verkligheten och som arbetar med de förutsättningar han tilldelats i livet, en man som arbetar med händerna, så klart. Han har levt sitt liv i en moralisk gråzon under en längre tid, men i krig gör det han till en naturlig ledare. I krig, om man inte har med sig någon som Ford, så kommer man förmodligen inte att vinna det kriget.

I krig behöver man människor som är villiga att göra det som ingen annan är. Vad jag gillar med honom, som karaktär, är att han kämpar för ett större syfte. Han må bekämpa ondska med onska, men han är me-dveten om att han gör det, han förstår vad som behöver göras och är villig att göra det.

'Jeremiah Johnson' är förmodligen min favoritfilm- och karaktär genom alla tider och jag ser en del likh-eter mellan dem. jag älskar den här traditionella, bergfasta, manligheten som finns där.

Är du sån?
– Nej, det finns antagligen andra karaktärer i gruppen jag har mer gemensamt med. Men jag tror att vi just rollsattes som vi gjorde för att vi inte är exakt den man förväntar sig av våra roller. Att publikens invanda instinkter och känslor inte skulle bekräfta sig själva, på ett intressant vis. Jag kämpade mycket med att hålla takten under inspelningen, vilket var tufft ibland, det var dagar som krävde en hel del av en fysiskt.

Lika intensiv som filmen är att se på var den att spela in. Det var svårt att hålla den energin uppe på en film som tog närmare fyra månader att göra, jag och många med mig var fysiskt utmattade. Men så här efteråt var det också vad som gjorde filmen rolig att göra. Väldigt lite av filmen är CGI, så vi fick lyfta tunga saker, springa, klättra och skjuta med riktiga vapen. Vi fick ta risker. Men ingen av oss klagade eller gav upp.

Att vi hade varandra hjälpte mycket. Det fanns en kamratskap under inspelningen som fick oss vidare.  Om det är något Ford och min egen resa i filmen delar är det att vi båda bevisar vad vi går för.

Andravärldskriget har blivit väldigt populärkulturellt i och med att det onda och goda är så tydligt. Det är ju ur WWII 'Star Wars' kom. Hur tänker du, problematiskt, om att göra monsterfilm på det?
– För mig, i den här filmen, var monsterelementet nästan helt estetiskt. Det är en andravärldskrigsfilm, ja, där det råkar hända en del mystiska saker som är udda, men man får länge inte riktigt veta vad det är för något. Det blir en visuell aspekt, en underton, av filmen. Julius förstod vikten av att bibehålla det verkliga, värdet av vad som verkligen var, men ville också skapa något som blandade det med övernaturliga inslag.

Och personligen tycker i alla fall jag att den här filmen handlar mer om soldaterna än om dess monster.

Vi får se förhållanden liknande hur de verkliga soldaterna hade det.

Det gör mig samtidigt glad att vi egentligen inte är bundna till en specifik tid eller händelse. Det är väldigt svårt att försöka återskapa en värld och händelse så som den verkligen var 1939 eller 1945. Jag känner att det var viktigt att det skulle kännas som att man placerades i andra världskriget, men i ett alternativ.

Påminner filmen inte ganska mycket om 'Wolfenstein' spelen?
– Åh, verkligen! Jag minns att jag tänkte något liknande redan under inspelningen. Jag minns att jag satt i min trailer, vi hade precis blivit färdiga med en scen, och jag såg något i telefonen som såg precis ut som den scenen vi spelat in. Jag är inte säker på om det var det, tror det kan ha varit nåt 'Call of Duty' spel.

Men det finns uppenbarligen mycket gemensamt mellan filmen och TV-spel.

Vad tror du publiken kommer gilla mest med den här filmen?
– Det är en underhållande actionfilm, och jag tycker att handlingen är väldigt intressant. Om man någons-in önskat sig att 'Rädda Meniga Ryan' var en B-film med monster är detta filmen för er. 'Overlord' är utan tvekan en popcorn-rulle, vi har inte försökt uppfinna hjulet på nytt, men du kommer att bli underhållen.

Den här sortens genrefilm har en tendens att få publiken att vilja berätta för karaktärerna vad de ska och inte ska göra, det är en del av det roliga, och jag tycker den här filmen besitter den kvalitén med.

Man får också tänka på att det inte görs särskilt många splatterfilmer längre.

Vad kan vi se dig i efter det här?
– På semester! (skrattar) Nej, men jag har gjort en film som heter 'The Woman in the Window' som kom-mer ut någon gång nästa år. Jag är obeskrivligt stolt över att ha fått arbeta med Joe Wright som regissör.

Har du nån drömroll?
– Jag vet inte om jag har någon drömroll, eller om jag skulle vilja prata om den ... men en cowboy, kanske?

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com