William Fichtner

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 4 februari 2019

Spionen som glömde pensionera sig. I 'All the Devil's Men' spelar William Fichtner en avhoppad CIA-spion som vet lite mer än han utger sig för. En roll som motiveras av en hel yrkeskår ingen pratar om.

En spion sätts på ett flygplan till England för att bli informerad om sitt nästa uppdrag, det är där han blir återförenad med den mer rutinerade spionen Brennan, spelad av dig, som trots sin birollsstatus snabbt utmärker sig som den kanske mest karismatiska personen i rummet, man känner hans år ...
– Tack för att du säger så, uppskattar verkligen det. Jag gillade verkligen att arbeta med alla inblandade, Milo Gibson, Gbenga Akinnagbe, Sylvia Hoeks, Joseph Millson, de är alla bra och talangfulla människor som jag är så glad över att ha träffat dem. Jag tyckte om att vara på den här resan med dem och jag tror vi alla spelade av varandra väl, allt kom samman väldigt bra och jag är väldigt tacksam att vi tog varandra dit.

Jag tror Milo har en väldigt ljus tid framför sig, jag älskar honom i den här rollen.

Är verkligen glad att vi gjorde det här tillsammans.

Vem är Brennan?
– Du och jag, de flesta, vi är nog inte beredda på att se någon i vår egen bakgård. Men Brennan är någon som, stabil nog för espionage, får helt andra tankegångar. Han skulle kunna se någonting sånt hända och där vi skulle få panik och bli lamslagna skulle han vara hur lugn som helst och bara göra det som behövs göras. Jag tror han tycker om jakten, som han inte får får vara en del av på samma sätt längre då han blivit lite äldre, men det gör också motståndet han möter på till en värdigare motståndare.

Åtminstone är det så jag föreställer mig honom.

För mig som skådespelare gillar jag att fylla i tomrummen, det är därifrån karaktärer kommer till och blir till verkliga personer, vem han är och vad hans svårigheter är, även en man som honom har egna kryckor som han lutar sig på i sitt liv. Men för att vara väldigt ärlig, ja, hur närmar man sig att spela nån sån?

Det finns ingen referenspunkt för någon som denna. Som skådespelare är det sådant som jag har det allra roligast med att tänka på, att göra någon till en riktig person. Så för mig är det en fråga om att räkna ut hur man fullt ut för in den här karaktären till den riktiga världen, men det kan också vara ett språng att ta.

Man får gå till överdrifter för en roll som denna, det kan vara att göra den väldigt intensivt. Jag tror att Brennan som karaktär har mer än en boll i luften samtidigt, det finns en större bild som han ser.

Hur spelar man det? Någon som vet och förstår mer än vad man vill att publiken ska inse?
– Det är en fantastisk fråga, det är definitivt en utmaning att spela en karaktär och försöka förstå hur man berättar vem den är utan att vara övertydlig och för självmedveten. För på samma sätt som vi sällan inser själva vilka vi är och vad våra roller är, en mobbare tänker så att säga sällan själv att han är en mobbare, för vi alla ser våran egen agenda och den tror vi på helt utan hänsyn till vad andras idé om oss må vara.

Så hur närmar man sig det och hur lyckas man med att ge karaktären så mänskliga egenskaper? Var i skåd-espelarprocessen kan jag bra förmedla det som karaktären själv inte ens vet om att han är och inte är?

Det är väldigt, väldigt intressant.

Det var nästan att du inte kunde vara med i filmen?
– Matthew, regissören, gjorde allt för att komma tillbaka med en tidseffektiv arbetsplan så det skulle bli möjligt för oss att gå vidare med filmen tillsammans. Det var tack vare det schemat jag tilläts bli en del av det. Jag arbetar och lever i Los Angeles, det är där jag har varit i tretton år nu och jobbar och försöker se min unge spela boll så ofta jag bara kan, så att få en film gjord på det här sättet utan ett anpassat schema kan vara snudd på omöjligt. Nu kunde jag flyga över och vara där en kort tid bara, men vi gjorde det.

Filmen börjar med en actionfylld scen i Marocko. Efter det utspelar sig den däremot nästan uteslut-ande på bakgator, hamnar, lagerlokaler och kontor i London. Hade du filmat i England tidigare?
– En eller två gånger förut, det var länge något jag inte hade gjort men fler och fler produktioner flyttas ut i världen nu. Glöm det gamla Hollywood med att bygga stora filmuppsättningar, nu åker vi direkt till plats. Det är bara ännu ett exempel på att skådespelare får se världen, vi får resa överallt och lära oss mycket om hur världen ser ut. Det är kul att du nämner det, för så långt som skådisprocessen går, att få komma till Marocko eller London för att spela in, det är en väldigt viktig del av den. Även om det är under några dagar eller ett par månader kommer man se och träffa människor och lära sig något man kan använda sig av.

Och jag tror något som tilltalade mig med den här filmen också var att få visa en annan del av världen, en galen del som någon som du eller jag inte brukar få se ... oddsen att vi under våra liv kommer bli indragna i den är i alla fall ganska låg. Men det är en värld som trots det är väldigt verklig och i nutiden.

Jag har aldrig sett den i en film innan, inte på det här sättet.

Jag har gjort filmer innan där jag fått möta människor som jobbar inom militären, men inte något i närhet-en av det här. För det finns killar där ute, de som lämnat militären, CIA och den hemliga polisen och istället gått in i den privata sektorn. Det är lukrativt för dem, de tjänar mycket pengar.

Men vi, som civila, vet inte om detta.

Nu har omständigheterna kring den här filmen lett till att jag fått träffa några av dessa killar och det jag ty-cker är intressant är att det i slutändan inte alls bara handlar om ekonomin. Det är mer personligt än så, det finns ett adrenalin som omger den här sortens arbete, det är verkligen svårt för de att lämna det bakom sig. De vet inte hur eller om de ens skulle vilja det, för dem är det den här världen som de lever i.

Det är något Collins brottas med i filmen. Att ha en familj som väntar där hemma?
– Ja, precis som Milos karaktär gör i filmen är det många som har en familj hemma som de inser att de beh-över gå tillbaka till. Men de har svårt för att göra det och ibland, om de inte har tur, lever de inte så länge att de hunnit lära sig prioritera annorlunda. Brennan borde dött för länge sen, men så borde han också ha pensionerat sig för länge sen. Få lyckas lämna det livet, antingen för att de inte vill eller inte vet hur.

Den världen behöver fler människor höra om, inte minst för fruarna som lämnats bakom i hemmet.

Hur var det att jobba med regissören, Matthew Hope?
– Jag måste säga det, det finns inget mer inspirerande för mig än att få inspireras av en regissör. Det händer inte alltid, men jag går alltid in och hoppas att en regissör ska ta mig till en ny kreativ plats. Jag är mer av ett känslomässigt väsen, jag har nära till känslorna, så jag behöver regissörer som är otroliga på vad de gör. Regissör som inte är lika begravda i ett hörn och försöker lista ut vad de ska göra (skrattar) Matthew visste vad han ville och var närvarande i varje ögonblick, han har också arbetat med filmen längre nån annan.

Att jobba med Matthew, jag hade inte träffat honom förut, men så snart jag hade läst manuset visste jag vem han var och manuset fick mig att se honom och tro på honom som en kreativ, smart artist.

Matthew fanns där lika mycket som nån annan regissör jag jobbat med, han var där med oss.

Du gillar att ta regi alltså?
– Jag tycker det är viktigt, jag älskar att repetera. Men jag tror inte jag kan komma in utan att låta min en-tusiasm och alla mina egna idéer jag har göra sig hörda och, tro mig, ofta är det inte vad en regissör vill hö-ra av en skådespelare. Men jag ser det som en del av jobbet att tillsammans försöka ta reda på vad filmen är.

Allt är förberedelser. Där i misstagen är oftast var vi hittar det intressanta.

Vad tycker du om provspelningar då?
– Jag saknar dom inte (skrattar) Men det är också process på ett sätt och sanningen är att jag tidigt insåg att alla kommer att komma in och göra något annat än det jag kommer in för att göra. Det är en sanning och det är en bra sak eftersom ingen kommer att komma in och göra det som du gör, så jag har sett det som ett tillfälle att komma in med självförtroende och med mina tankar om vad rollen är, istället för tvivel.

Kasta sig in i det är det enda man kan göra. Och jag ska berätta något för dig, den skådespelare som får rollen är samma skådespelare som kommer in och är villig att delge sina innersta tankar framför alla.

Nu har du ju gjort det här i trettio år. Vad lockar dig vanligtvis till att ta en viss roll i dag?
– Självfallet önskar jag att jag skulle älska allt jag läser ... om så bara för att det skulle leda till fler jobb då (skrattar) Men när jag sitter på mitt kontor, hemma i mitt garage, och tänker på vad ska jag göra så handlar det bara om smak. Kommer jag hem finns det alltid ett manus att läsa, så jag sätter mig ner och läser det och många manus jag läser vill jag inte göra, många manus jag läser vill jag göra men får inte (skrattar) Men är något bra känner jag mer eller mindre det direkt, då ringer jag till min agent och säger "Det här gör jag!"

Men om jag inte tycker det är intressant brukar jag inte göra det, om det inte talat till mig när jag läst det så släpper jag det omedelbart. Allt jag gör är något jag älskar och tror på, tar inte det jobbet annars.

Ibland kan det vara de små sakerna som lockar en, man kan aldrig veta vad det blir av en film i slutändan. Som med den här filmen ... det är den stora utmaningen ... jag gillade manuset och världen som Matthew ville visa upp. Sen är det många faktorer som ska komma samman. Det finns de tillfällen där jag kanske inte riktigt tror på historien, men det är en roll jag vill spela. Det är inte alltid så tydligt, man får känna sig för.

Men jag tar inga jobb bara på grund av lönen, jag tar bara en roll om jag tror det finns något där.

Idag skulle jag säga att du är en av få samtida karaktärsskådespelare ...
– Jag har alltid haft den starka viljan om att vilja gå till nya platser. Jag får många erbjudanden om roller som är väldigt lika de jag tidigare spelat. Men de rollerna gör jag inte igen, har redan spelat de killarna. Letar alltid efter nånting nytt tror jag, även om jag aldrig försöker ge något ett namn eller placera det i något fack, men innan jag går in i en karaktär vill jag känna att något nytt händer för mig med honom.

Om jag känner det kommer jag till en annan plats där jag befinner mig till hundra procent, varken mer eller mindre, och bara går in för det. Jag kan inte göra det på något annat sätt än så, om jag försökte skulle jag antagligen inte göra så bra ifrån mig. Älskar processen att komma till den platsen, att sitta uppe sent på kvällen med ett glas vin i handen, att bara tänka på det, fantisera och få klart för sig själv vem man är.

Att bara läsa  manuset om och om igen.

Jag älskar den delen av det.

Så jag har inte något emot alls att du kallar mig en karaktärsskådespelare, jag tar den ställningen framför andra varje dag i veckan. Jag ser nog mig själv också så om jag måste säga det ena eller det andra. Det måste finnas en annan kille att spela. Jag vill aldrig vara den som säger att jag bara vill göra en slags roll.

Man måste ändra om pusselbitarna ibland.

Som med den här filmen, först och främst tyckte jag om manuset och jag gillade verkligen karaktären. Det behövde jag inte ens tänka över, första gången jag läste visste jag instinktivt att jag ville göra den.

När visste du att du ville agera?
– När jag tänkte över vad jag skulle göra av mitt liv nån gång i slutet av sjuttiotalet ... du vet hur ingen nå-nsin känner någon som jobbar som skådespelare? Det var samma för mig, det lät som att åka till Mars, men på något sätt fascinerades jag av det. Kanske just för att det verkade som att det var på en helt annan plan-et. Men jag hade aldrig tänkt på det, mitt enda bekymmer var att orka gå till gymmet och att dricka Bud-weisers! (skrattar) Men jag har funderat på vad det ändå kan ha kommit ur ...

Jag minns att min mamma brukade ta med mig och mina vänner till matinéer, på ett ställe precis i närhet-en av huset jag växte upp i, det här var innan alla de stora biograferna öppnat upp. Kan det varit början?

Vi fortsatte se 'Gudfadern' och 'Mandomsprovet' ... det blev platsen för mig och mina vänner. Det blev där vi växte upp och senare skulle ta alla vore dejter (skrattar) Att se Dustin Hoffman, Marlon Brando, Robert De Niro och alla de på den stora duken glömmer jag aldrig. Jag tror det kan ha varit det för mig.

Det rann sen över till teatern, vi började se pjäser och Broadway-shower och blev helt tagna av det.

Jag började spela regionalteater för några dollar i veckan, det var absolut en svår tid för mig. Jag var fortf-arande inte säker på om det var det här jag skulle göra. Jag var ung, det var egentligen inget riktigt jobb, och jag kunde absolut inte leva på det. Men efteråt är jag glad för att livet tog med mig dit.

Det kommer sig naturligt för vissa, men i själva verket kändes det aldrig rätt för mig. Men efter de åren hade det blivit det mest bekväma stället jag visste, min favoritplats jag kom till när jag inte hade någon annanstans att gå. Det finns ingen annan plats jag älskar mer än det nu, och nu får jag betalt med!

När fick du din första filmroll?
– Det var Steven Soderbergh ... 'Underneath' ... och ironiskt nog behövde jag aldrig provspela för den. Jag tror att jag då förmodligen redan hade försökt få filmroller i närmare tre års tid, tre år där jag visste att jag ville göra film, men istället stod kvar och stampade på teaterscenen. Kan inte nog understryka hur mycket jag ville vara med i filmer, det var allt jag ville, jag var 36 år gammal när jag var med i den filmen. Det är en lång tid att gå med mycket olika tankar och känslor om att bara vilja nå fram dit. Under den tiden hade jag också fått roller, men skrivits ur manus i sista sekund, klippts ur andra filmer flera gånger, gjort statist-jobb och liknande, men det fanns inget jag hellre ville göra, så det var ett sekel som ångestfylld New York-skådis (skrattar). Men sanningen är att allt det är värt det, du kan fråga mig om vadsomhelst som jag arbetat med och mycket av det kan jag bara tillskriva att jag älskar att agera mer än någonting annat.

Det finns inte ett ögonblick där jag jobbat där jag inte sett mig omkring och känt mig välsignad.

Om du skulle träffa på dig själv då när du gissningsvis serverade bord och jobbade i tunnelbanan, vad skulle ditt råd till dig själv vara då som ung skådespelare utan vare sig pengar eller medgångar?
– Det är en fråga för vemsomhelst i livet att ställa sig, vad är det man kommer se tillbaka till och vilja säga till själv att "Du borde ha gjort det där annorlunda, jag önkar att det inte blivit som det blev"? Vi har ganska lite att säga till om egentligen, jag tror inte man ska lägga för mycket press på sig själv, men det största jag skulle kunnat säga till mig själv då ... och till vilken annan ung skådespelare som genomgår sin egen resa nu, är att det bara är du själv som kan bestämma hur mycket du bryr dig om någonting.

Det talar för hur mycket man vill något, även för andra att se det.

Men även bara att utforska saker för sin egen skull, det är det fina med att vara konstnärlig.

Det är tufft, det är hårt, det är allt det där. Men var mer orädd än du tror att du är eller trodde att du kunde vara. Oroa dig inte för vad andra tycker, var originell, gör det för dig själv, lyssna på dig själv.

Vad gör du härnäst?
– Jag kan inte veta vart framtiden bär, ingen skådespelare vet vad framtiden är. Man tar ett manus, man läser det, och försöker se det framför sig. Åtminstone är det vad man försöker göra. Jag avslutade just en röstroll i en film som heter 'The Gettysburg Address', baserad på en sann historia om när Abraham Lincoln höll sitt tal vid invigningen för de som stupade vid slaget vid Gettysburg 1863. Men jag vet inte vad som väntar runt hörnet, vet du? Har du något förslag till mig? (skrattar)

Jag tycker nog fortfarande om att göra film mer än nånting annat, men vad det blir? Jag vet inte alls.

Du har väl regisserat en egen film?
– Det är en film som vi vill att fler ska se, så ett stort tack för att du tar upp den. Du vet, man gör en film til-lsammans och när det är klart är allt man kan säga, "Nu får vi väl se hur det går". Har man tur är det något folk får höra om och går ut och ser, men man vet aldrig. Min film, 'Cold Brook', har nu fått se dagens ljus. En liten film vi gjorde där jag står med ärmarna uppkavlade och hjärtat utanpå. Det är inte en studiofilm, så allt jag kan göra är att hoppas att den kommer att bli sedd. Det skulle kännas ganska fint om folk såg den.

Det är en personlig film som började sin resa när jag 44 år gammal, för arton år sedan, träffade Kim Coates under inspelningen av 'Black Hawk Down'. Vi utvecklade en nära vänskap till varann och han fick mig att vilja skriva något för oss två att göra tillsammans. (Skrattar) Nu några år senare har jag producerat, regi-sserat och varit med och skrivit den här filmen för att också spela en av huvudrollerna med honom.

Vi spelade in den förra sommaren hemma i Buffalo, utanför New York. Jag bor fortfarande kvar där i hjär-tat. Det var där jag växte upp och med filmen kommer jag hem till min lilla hemstad som jag växte upp i.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com