WARGIRL

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 22 oktober 2018

Long Beach-bandet Wargirl är Matt Wignalls (Cold War Kids-producent) sätt att hålla liv i politisk musik som kommen ur sjuttiotalets Fela Kuti. Med sig har han bland annat medlemmar som Samantha Parks.

Ni är just nu ute på eran första Europeiska turné, premiären var för några veckor sedan, med spelni-ngar i Frankrike, Storbritannien och Holland. Finns det chans att ni hinner med Sverige också?
– Inte under den här färden. Men vi spelade i Stockholm förra året, i December, och vi brukade gå till Her-mans på Södermalm för att äta ute varje dag som vi var där. En av dagarna gick vi dit två gånger.

Matt Wignall jobbade väl ganska mycket med svenska bandet Mando Diao?
– Vi som band har många band till Sverige. Matt arbetade ju med Mando Diao i åratal, både inom produkti-onen och med artwork. Och Wargirls första release någonsin var genom LAB259, som är en mindre indie-label som just drivs av Mats Björke från Mando Diao. Vi är också stora fans av The Hellacopters, Goat, Amason, och säkert många fler svenska band. Och så gillar vi Ingmar Bergmans filmer enormt mycket.

Faktum är att våran musikvideo till låten 'People' innehåller flera moment som vi drog ut ur 'Persona'.

Vi älskar också kaffet i Sverige! Vi älskar det stället, Hermans i Stockholm, vi har ätit era semlor där, och under midsommarfirandet drack vi era snaps och spydde på restaurang Pelikan.

Svenskar är våra bröder och systrar som bara råkar ha andra mammor än vi!

På tal om fraternitet är ni ju en ganska mångfaldig grupp människor i bandet. Det är kanske inte så anmärkningsvärt i sig, det är ju så världen ser ut. Men Ecuador och Nashville är fortfarande ganska långt mellan bandmedlemmar även för att vara ett band som kommit ur Kalifornien och Long Beach?
– Long Beach och södra Kalifornien är i största allmänhet en en enda stor smältgryta bestående av olika kulturer och nationaliteter. Vårt band speglar helt enkelt bara hur Long Beach ser ut.

Alla medlemmar är med i bandet eftersom de är bra på vad de gör. De var rätt personer för jobbet.

Det har varit lite medlemmar som kommit och gått längs med vägen?
– När vi först började spela tillsammans i studion var det en massa olika människor som bara kom in och ut för att göra sina delar. Vem vi än tyckte kunde föra med sig en cool vibe, bland annat bland våra vänner i Long Beach-området och runtomkring. Men allteftersom vi fortsatte utvecklades vi ganska naturligt till de vi är idag. Men vi hade inledningsvis en annan idé om att vara en rotation av massa coola musiker.

Men längre fram började det kännas förnuftigt att vända om och bli ett riktigt band.

Jag tror jag läste något där Matt först sa att ni "Låter som ett band från Long Beach" och sedan att ni "Inte låter som något annat". Då måste ni vara det enda kvarvarande bandet i hela Long Beach eller?
– (Skrattar) Ja, jag tror att många människor som är med och spelar i band försöker att göra en viss typ av musik. För folk gillar att vara en del av en rörelse. Så det finns människor som gör hiphop, garage rock, blu-es ... eller folk. Människor spelar ofta in sina egna versioner av redan befintlig musik. Det vi väldigt med-vetet velat göra är att bara spela musik som inte hör hemma i någon form av redan existerande uttryck.

Att bara vara ett enda mishmash av alla våra olika influenser ...

Där måste den kulturella mångfalden ändå spela in?
– Definitivt, vi har alla väldigt olika musiksmaker som skiljer sig från varandra, och på så vis överlappar vi varann till stor del. Så det är lite som att ... ju mer vi drar ur varandras skillnader och olika influenser, des-to mer påverkar det hur unik våran musik blir, eftersom vi då tar nytta av så många olika idéer.

Men jag vet inte om det här bara är en kulturell grej.  Lite kanske det är så, men det handlar nog också om personlig preferens. Vilket i och för sig kan ha påverkats av där man växte upp också ...

Nu när albumet kommer på fredag har ni spelat tillsammans i några år. Hade det blivit dags nu?
– Vi har spelat tillsammans under lite över två år nu, men hela det första året var vi nästan uteslutande i studion. Vi började med att spela och jamma ihop först och så småningom arbetade vi oss fram till att börja uppträda live också. Jag tror inte ens vi övervägde möjligheten att spela live i början. Men efter vi gjort våran första inspelning började vi spela några shower och det var då LAB259 hörde oss och släppte den första inspelningen vi hade gjort inom några månader efter det. Det slutade också med att vi fick radio-spelningar i Tyskland och bestämde oss för att åka till Berlin för att spela några shower där också.

Detta ledde till slut också till att Clouds Hills hörde oss och det var då vi tecknade ett avtal med dem med.

Så för albumet hade vi några låtar vi suttit på ett tag och som vi satte ihop med nya låtar vi skrev under ungefär fyra månaders tid. Vi spelade in hälften av albumet i Matts studio i Long Beach.

Det är mer Wargirl där än någonting annat i dessa dagar ...

Den andra hälften då?
– Costa Rica!

Hur är atmosfären när ni skriver och spelar tillsammans?
– Just skrivandet börjar oftast tidigt på morgonen, med en kaffe och en anteckningsbok, och oftast vid någ-ot av våra favoritcaféer i Long Beach. Vi försöker alltid ta oss själva ur den normala hem-omgivningen vi är i. Vi lyssnar på lite musik i bilen, sitter ett tag, och kommer in i rätt mentalitet för att en textrad eller två ska kunna påbörjas. När vi väl har fått in en fot i dörren på en låt tenderar det att gå rätt fort.

För då finns ju redan informationen i våra huvuden, då krävs det bara nått för att få ut det därifrån.

Atmosfären är väl alltid positiv och entusiastisk. Vi har nog en hel del energi.

Vad jag tenderar att se är att det finns en idé om låtskrivande som en utåtagerande process. Och så kan det ju säkert vara ibland. Men oftast är det väl ganska saktfärdigt? Går ni "all-in" med energin?
– Till och från kan det bli tal om något ljust och spontant, men det finns framförallt en väldigt medveten vilja om att säga något som betyder något på något sätt. Musiken tenderar att komma från oss alla, medan vi sitter och jammar tillsammans, men låttexterna är definitivt en längre process.

Vi vill alltid säga något av värde utan att det ska uppfattas som att vi predikar. Det är vanligtvis Matt och Sam som skriver texterna och de spenderar mycket tid på att prata om olika världshändelser över kaffe.

Men jag tror att energin kommer från det faktum att vi är passionerade artister.

Vi delar med oss av våra liv och våra sanna känslor musikaliskt.

Blir det lätt politiskt?
– Ja och nej. Jag tror nog att kärnan av de flesta låtarna kommer från den inspirationspunkten just efter-som det är det vi pratar om och tänker mycket på i dagsläget. Men vi älskar också bara att göra bra musik och allt behöver inte alltid komma med ett tungt budskap. Jag tycker vi gör ett bra jobb med att dela upp våra skillnader och tala i mer universella idéer och ordalag. Man kan tillhöra vilket politiskt parti som helst och fortfarande tycka att det är hemskt att vi i Amerika har varit i krig under hela våra liv.

Så jag antar att de flesta av våra låtar är politiska, men i bredare drag.

Tonvikten är alltid på bra låtar och melodier mer än att vi ska ha med nån speciell form av textinnehåll.

Populärkulturen har ju historiskt sett ofta varit politiskt lyhörd. Inte minst i Amerika. Men idag tror jag vi hittar våra kampanjer och drev på sociala medier istället. Tror du fortfarande att musik som konstform än idag kan vara ett "kraftfullt vapen" i politiska frågor i USA nuförtiden?
– Det är svårt att säga. Har musik någonsin kunnat påverka alla vanliga människor? Jag tror musikscener alltid har rört sig bland subkulturer. Till och med nån som Bob Marley, så stor som han ändå var, lyckades inte nå ut till de genomslittliga amerikanerna eller européerna. Men med det sagt tror jag fortfarande att musik kan ha viss effekt, men på mindre sätt. Det har varit många yngre tjejer som kommit fram till oss efter spelningar och berättat hur kraftfullt det var för dem att se starka kvinnor sparka röv på scenen.

Det i sig kanske inte förändrar världen, men det är del av en övergripande rörelse bland unga kvinnor.

Vi vill gärna få unga kvinnor att tro på att de kan bli vad de än vill bli här i livet.

Vad handlar albumets första-singel 'Poison' om då?
– När vi skrev låttexten till 'Poison' skrev vi det först som "Your poison" och sedan blev det till "You're pois-on". Ibland kan en person eller en idé vara giftig. Men även gift kan vara okej i mindre mängder.

Som socker ... till exempel!

Jag tycker det är svårt att se och höra er utan att börja tänka på Woodstock-festivalen ...
– Gärna för mig, Santana och Sly and the Family Stone-spelningarna från Woodstock-festivalen är ju i alla fall helt fantastiska. Det är svårt att själv inte vilja vara sån när man står på scenen!

Vi influeras verkligen av alla artister, gamla som nya, alla som spelar med mycket hjärta är unika.

Ni är flera i bandet som är involverade i välgörenhetsorganisationer. Finns det någon välgörenhet och organisation som du vill ta chansen till att marknadsföra lite och lyfta fram här och nu?
Water Wells for Africa är en fantastisk ideell välgörenhetsorganisation från Amerika, de gör ett grymt bra arbete i Malawi i södra Afrika. Organisationen Viva Con Agua verkar göra bra jobb i Afrika med.

Det är om inte annat trevligt att de fått så många artister att involvera sig.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com