William Hellström

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 25 mars 2019

Vita Bergen är tillbaka. Den framgångsrika indieexporten har blivit William Hellströms eget konstnärliga och kompromisslösa soloprojekt. Med sig har han några av Sveriges mest talangfulla kvinnliga artister.

Vita Bergen har aldrig, som så ofta konstaterat, varit ett Stockholmsband. Men Vita Bergen är ju nu inte heller det sexmannaband vi blivit vana med att se. Idag är Vita Bergen, mer eller mindre, du?
– (Skrattar) Exakt ... fortfarande inte från Stockholm. Får antagligen skylla mig själv som uppenbarligen varit dålig på att kommunicera det. Jag tror att man alltid måste vara ärlig mot sig själv. Det är det hela det här skiftet har handlat om. Om man skall kunna hålla på med någon form av kreativ uppgift måste man få känna att man är fri, att man kan utmana sig själv och inte fastna i ett och samma hjulspår. När åren går är det inte säkert att man går hand i hand i samma kreativa universum längre, även om man fortfarande är kompisar. Livet förändras och tur är väl det. Men hela det här skiftet har kommit väldigt naturligt.

Folk försöker få det till ett större drama än vad det är, men ni som har varit med på nära håll har ju sett detta genom åren. Sedan har ju jag producerat nästan allt Vita Bergen har släppt innan, spelat in det mesta och frontat senaste åren så ganska mycket är sig likt, fast nu tar jag ut svängarna lite mer.

Vad gör Robert Jallinder nu om du står ensam kvar?
– Han är i Stockholm och gör bra och roliga saker!

Känns det mest nervigt eller kittlande att stå utan honom nu?
– (Skrattar) Lite nervigt. Vi spelade på Pustervik i Göteborg nu i julas i nya kostymen, det var lite som att
börja om från noll ... inklusive alla nybörjarmisstag (skrattar) Men så fruktansvärt roligt. "Nya" Tuva Lod-mark är en sådan jäkla duktig keyboardist och gitarrist och sångerska också för den delen.

Känns som en ynnest att få ha med en stjärna som henne på scen.

Hon är ju till vardags frontfigur i Pale Honey så det tvivlar nog ingen på. Men du kommer fortsätta dela scenen med Gustaf Gunér, så helt ensam kvar står du ju inte, och fler artister ska bjudas in?
– Yes! Gustaf är med, och han har fan nya turkosa trummor. Och exakt! Jag kommer göra en hel del sama-rbeten på den här skivan. Sitter nu på ett tåg upp till Stockholm för att sitta i studion i helgen med vad som i mina ögon är en av Sveriges mest talangfulla kvinnliga artister exempelvis.

Som sagt, det är därför jag vill hålla på med det här.

Det blir framförallt kvinnor vad jag förstår?
– Det är så det är. Det kändes som en begränsning. Just nu jobbar jag med Yoyo Nasty som gör omslagskon-st, Pastelae som gör en tredimensionell musikvideo till 'Falcons' och min tjej Josefin Eklund som är neonko-nstnär. Alla tre är helt bisarrt grymma. Så jävla trött på att folk skall vara matcho ...

Kan man inte vara trevlig och göra roliga saker ihop?

Jag var ärligt talat rätt trött på att det mest var killar inblandade i kreativa sammanhang innan.

Du ska ställa ut med Josefin på Fotografiska snart?
– Exakt, jag ställer ut på Fotografiska med Josefin den 11:e april på Studio Live. Det blir kul.

'Falcons' blev hennes debut som sångerska?
– Ja, det är första gången hon sjunger in i en mikrofon i en studio. Vi är tillsammans och bor tillsammans vilket kanske var lite av en förutsättning för att det blev som det blev. Jag gjorde den här låten men kände dock direkt att den lät fruktansvärt dåligt när jag sjöng den. Så råkade Josefin vara i rummet bredvid. Jag höll upp texten och efter tre tagningar var det klart.

Det blev bättre än vad vi någonsin hade kunnat tänka oss.

Satt uppe hela natten och skickade iväg på mix sen.

Melodin är oerhört chic ...
– Jag vaknade med den melodin i huvudet. Det har hänt ett par gånger innan. Steg upp, gick till köket och såg ett vykort på kylskåpet. Det var en illustration av en hjortliknande skogsvarelse från filmen 'Prinsess-an Mononoke' i en jättelik, magnifik skog. Kom att tänka på hur skogen har varit igenom tusentals ösregn och orkaner och på samma sätt kändes det som att hjorten hade varit igenom samma typ av saker, sprungit för allt vad livet höll för från vargar, frusit och så vidare. Men nu stod dom där, snudd på gudomliga ...

Och hade viftat av sig allt det där. Då fick jag idén till låttexten. Ville att den skulle handla om hur man ko-mmer ta sig igenom motgångar och annat man möter i livet. Typ, oavsett hur tungt saker och ting känns så kommer det att ordna sig, du kommer känna som den där hjorten och den där skogen.

I precis det där ögonblicket när allt är lugnt. Makes sense? Kanske inte.

Vita Bergens tredje album 'Contact' väntar ju. Blir det fler "uppvaknanden" på den?
– Jag vill vara mycket rakare. Det blir nog en lite sorgligare skiva än innan. I början var det lite onödigt
invecklat, även om jag fortfarande gillar att ha olika lager i en text. Just nu håller jag på att skriva färdigt skivan och spela in. Tyvärr gick min dator sönder för några dagar sedan med alla mina demoidéer, men det kanske bara är bra att de får spelas in igen. Den kommer vara helt klar i mitten av sommaren!

Men innan dess kommer två singlar till.

Jag tänker att det finns en given kontrast mellan Vita Bergens hemmainspelade debutlåtar till hur ni sen blev en av Sveriges största indieexporter. Det är få "indieband" som får sitta med Anders Pihlblad i Nyhetsmorgon och det är ännu färre som ger sig ut i världen, spelar festivaler och samarbetar med Apple och Google. Är "nya" Vita Bergen på ett sätt en återkomst till hur det en gång började?
– (Skrattar) Ja kanske! Vi får se. En sak har jag lärt mig i alla fall och det är att man får ta allt med ro. Sitta
ner i båten. Det som händer händer. Det gäller bara att omge sig med folk som är bra att jobba med. Det fin-ns så många helt fantastiska band som bara försvinner iväg, på grund av småsaker som i slutändan betyder allt. Jag känner mig fruktansvärt lycklig över att ha kunnat göra min musik, inte kompromissat över huv-udtaget och kan leva på det. Känns helt sjukt ibland. Men det gäller bara att skriva sina låtar ...

Låta bokarna boka på och skivbolaget göra sitt.

Det fungerar bra nu. Jag skriver på min avhandling och forskar vid sidan av musiken. Det rullar på!

Blev det en helt annan grej när det plötsligt stod väldigt många fler kockar i köket?
– Ja, jag har alltid kunnat bestämma hundra procent hur det skulle låta, men helt plötsligt var det viktigt hur baskaggen lät eller hur jag sjöng i ett stick (skrattar) Men allvarligt talat förstår man ju det också. Ligger någon ute med mycket pengar förstår man ju att det ändå finns lite mer nojighet inblandat från skivbolagens håll. Men det var lugnt, man fick bara vara bestämd så löste det sig.

Vad tycker du om det här epitetet "indie"?
– (Skrattar) Ja, vad är indie nuförtiden. XL recordings, Bella Union och så vidare börjar väl snarare likna
majorbolagen nuförtiden. Men i Sverige är man i alla fall relativt mycket indie om man inte ligger på ...

Universal, Sony eller Warner?

Var kan vi se dig härnäst?
– I Sverige spelar vi i Borås den 27:e april, sedan Umeå den 2:e maj och sedan fler ställen i sommar!

Du ska snart även till Venedig. Vad och eventuellt då även vilka tar du med dig dit?
– Jag tar med mig mina effektpedaler min gitarr och Gustaf, Tuva och Josefin ...

Och passar på att ta ett par extra dagar semester i Italien.

Det brukar ju bli ganska livligt på scen. Hjärnskakningar, självsydda sår, och att dråsa in i trummor har ju före alla förekommit. Vad skulle du säga är det mest anmärkningsvärda som hänt på turné?
– Hmm. Jag tycker det är roligt med misslyckanden. När allt går fullständigt åt skogen. Typ som när vi hade sålt ut några spelställen i Sverige och hade hopp om att vi skulle ta över Danmark ... en tredagarsturné. Vi satt i turnébussen och byggde verkligen upp bilden av fulla hus. Första stoppet var i Odense en torsdag på ett helt ok stort ställe ... femhundra pers plus kapacitet ... när vi kom dit möttes vi av en pytteliten skylt där det stod "I aften, Vita Bergen fra Norge". Sedan slutade det med att vi spelade för cirka åtta pers, varav sju jobbade där. Men det gjorde inte så mycket, vi hamnade på en efterfest hos en hardcore metalkille.

Och sedan gick vi ut och tog över en karaokebar i Odense Centrum.

Har ni nånsin tvingats avbryta en spelning?
– Vi har aldrig avbrutit! Inte ens i Odense.

Vad är det dyraste som gått sönder?
– Hmm, dyraste som gått sönder, bara tråkigt att prata om det ju, men en hel del gitarrer varav en fin Tele-caster, köpte en analogsynt för tiotusen som var med en spelning, det var inget kul.

Så vad har varit kul? För att inte glömma allt det fina som Vita Bergen fått uppleva också?
– Alltså vi har så mycket roliga minnen. Jag är så lycklig att jag har fått uppleva allt det här. Och med de människorna. Det kommer alltid finnas kvar. Man måste följa sina hjärtan. Jag önskar dom all lycka med allt dom företar sig i livet. Mina favoriter är nog alla sena nätter och alla timmar i turnébussen. Favorit-spelningar är typ när vi spelade i Madrid och Barcelona en gång. Eller när vi spelade för tvåtusen galna dy-ngblöta tyskar i ett fullsmockat festivaltält. Fast det jag är mest stolt över är nog fasen att en Vita Bergen-spelning var anledningen till att två av mina vänner råkade springa på varandra och blev tokkära.

Vad vill du att Vita Bergen ska vara nu?
– Jag vill att det skall vara fritt. Inte begränsat. Lite oväntat. Det känns som att mycket i musikvärlden är väldigt enformigt. Speciellt nya pophopp. Alla är produkter av majorbolag. Mycket fint går förlorat där, även om vissa trivs bra där och är superduktiga. Men där vill jag inte vara. Vita Bergen är en plattform där jag vill göra så roliga kreativa saker som möjligt. Jag vill släppa bra musik och sitta i studion med fantastis-ka människor. Jag kan leva på musiken så som jag har gjort den. Jag tänker inte börja kompromissa nu.

Det känns lite som en ynnest.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com