Violet Days

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 6 maj 2019

Från att i höstas ha släppt sin debut-EP turnerar Violet Days i år på slutsålda arenor över hela USA. En feberdröm hon burit på ända sedan hon såg 'Crossroads' med Britney Spears som liten flicka.

Jag har läst lite tidigare intervjuer med dig och istället för att du ska behöva gå igenom det en gång till kan vi bara fastslå att Violet Days varken är en duo eller en grupp, utan ditt alter ego, där du har sällskap av producenten och låtskrivaren Kris Eriksson. Att den frågan tidigare ställts, om vad ni är, tänker jag kanske är en signatur för alla spellistor där det mer blivit "stora låtar" än "stora artister"?
– Vilken intressant fråga! Violet Days var alltid tänkt som ett alter ego projekt där jag eller vi kunde få gö-ra och säga precis vad vi ville, och att jag skulle vara ansiktet utåt så som Florence and the Machine har po-rträtterat det. Vi har gått igenom lite olika faser innan vi på riktigt började släppa som Violet Days, men de senaste åren så har det mest varit fokus på mig och Kris bakom projektet. Vi skriver alla låtarna ihop och Kris producerar allt och det funkar grymt bra. Jag har personligen alltid haft ett större intresse för artister som har ett tydligt artisteri och är mer än "en stor låt", att det till exempel finns en visuell värld som tillsa-mmans med musiken berättar en historia. Jag uppskattar verkligen artisteriet runt Billie Eilish, The Neig-hborhood, och även tidig Halsey. Det finns en stress över Spotify som konstant genomsyrar musikbransc-hen och jag tycker det är synd att mycket av "artisteriet" faller mellan stolarna med den stora massan av musik som kommer ut, och stressen över att hamna på olika playlists, samtidigt som det är fantastiskt.

Fantastiskt att vi har en sådan plattform som ger oss chansen att synas när vi får den.

Hur noga följer du all statistik och vilka spellistor låtar hamnar i?
– Jag följer det ganska noga, för att jag är intresserad och vill så klart veta vilka låtar som funkar bra och så vidare. Samtidigt så måste man chilla lite med det också, det är lätt att stirra sig blind på spellistor och man blir frustrerad av att man inte har någon kontroll på vad Spotify väljer att lägga in i spellistor.

Man måste komma ihåg att det finns en viktig marknad utanför det också. 

Är det viktigt för dig att inte bara synas på Spotify utan även på scen?
– Det är otroligt viktigt för mig att få stå framför en publik och göra ett personligt avtryck, det är frigöra-nde att för en stund kunna ha publiken i sin hand och kunna dela med sig av sin musik och känsla på det sättet, ingen kan ju skippa förbi en låt, du får verkligen en ärlig chans att vinna lite fans där ...

Och det är en superhärlig känsla. 

Du släppte en låt för två år sen, "I'm a dreamer', om frustrationen när så kallade realister inte stöttar ens drömmar. Var det något du själv kunde känna av i småstaden du växte upp i innan du kom upp till Stockholm och där, som väl historien går, träffade andra likasinnade som också därför sökt sig dit?
– Jag har nästan alltid vetat att jag ville hålla på med musik, vi har alltid spelat instrument och sjungit my-cket i min familj så musik kom alltid naturligt. Dock så var jag nog ganska frustrerad när jag var yngre öv-er att inte vara i storstaden där allt kunde hända och någon kunde "upptäcka" min musik. Jag kände en ny samhörighet när jag kom till Stockholm och fick massa nya musikvänner som gjorde samma grej som mig.
Jag har alltid omgett mig med musik människor även hemma, men kanske inte personer som velat åt sam-ma håll som jag. Sen har jag absolut stött på mycket negativ energi på olika ställen.

Och det finns många i musikbranschen som gärna tycker snabbare än dom vet.

Jag hade väldigt mycket att ta av när jag skrev 'I'm a dreamer' om man säger så (skrattar)

Tror ändå många kan relatera till den dock och det känns som en viktig story att ta upp. 

Du står ju som sagt inte själv i Violet Days. Vad har det gett att ha dom andra med dig?
– Väldigt mycket. Jag tror att jag hade känt mig väldigt ensam utan dom. När vi är ute och spelar så är vi tre personer och vi har sjukt kul ihop och peppar varandra. Det är alltid skönt att dela upplevelsen.

Och ha människor runt sig som förstår situationen man är i. 

Ni möttes dels genom att du demosjöng?
– Innan jag träffade Kris så flyttade jag till Stockholm för att hitta ett band som kunde spela med mig.  Jag träffade ett låtskrivarteam som jag började jobba med, jag sjöng demos för dom och dom proddade upp mina låtar som utbyte.  Efter det så träffade jag Kris och vi alla började spela ihop, numera är det mest jag och Kris, men Fredric ... vår trummis ... har alltid varit med och trummat med mig.

Du, och ni, skriver ju även till andra artister. I större Violet Days drag kan man nämna The Chain-smokers, Lemaitre, Phoebe Ryan, John De Sohn och, inte minst, QANDA-vännen Maja Francis. Hur skulle du säga att det är annorlunda att skriva låtar till andra än det är när du skriver till dig själv?
– Ibland är det nästan lättare att skriva till andra. Du kan ta dig ut från ditt eget tänk på ett helt annat sätt och kunna fokusera på någon annans stil och sound. Det är väl kanske att man inte övertänker på samma sätt som när man skriver till sig själv. För mig så är det viktigt att texterna är personliga och att alla sound i hela låten sitter perfekt i våran värld av ljud, och det är inte alltid vi vet exakt vad vi letar efter.

Men det är också det som är roligt, att experimentera. 

Charlie Snyder och John Silos var med och skrev 'Afterparty'. Kom den till i L.A.?
– Japp, vi skrev den i höstas i Los Angeles, visseldelen i låten fanns i mina röstmemon sen innan och vänta-de på rätt ögonblick att använda det. Det blev bra timing i den här sessionen.  

Den är ju en drömsk popdänga med ett oemotståndligt beat. Men vad handlar den om?
– Kul! Den handlar om tystnaden när festen är över, och ensamheten som kryper sig på ofta i det ögonblic-ket. Det är en diskussion med mig själv där jag försöker överkomma känslan och försöka finna någon slags harmoni i ensamheten.  Jag tycker det är så viktigt att prata om ögonblicken där allt inte är perfekt alltid och prata om mentala problem som jag tror vi alla kämpar med till och från ...

Kanske någon kan känna igen sig och veta att den inte är ensam med den känslan. 

Vad tenderar dina popberättelser att inspireras av?
– Det är som terapi för mig att skriva låtar. Jag skriver oftast om sånt som är självupplevt, jag är väldigt nostalgisk och romantiserar gärna det som varit ... jag älskar att kolla på film och bli inspirerad av den världen också, vi hittar väldigt mycket inspiration i soundtracks till produktion också. 
  
Texten har en hög igenkänningsfaktor men jag kan inte låta bli att visualisera mig den ur perspekti-vet av att det ju är du som står och sjunger den. Den får en liknande, men ändå annorlunda, mening när du delar den med en publik ... When they turn the lights on they all grab their coats. When they let the crowd out and everyone goes home. Faces in the crowd, I don't really know em. But I still wa-nt 'em closer to have someone around" ... Kan du känna samma ensamhet när publiken lämnar av?
– Det kan man absolut, jag kan känna igen känslan. När man går av scenen och det blir tyst, man befann sig i en eufori tillsammans med publiken och helt plötsligt blir det ganska tomt. Dock så lever känslan kvar lä-ngre av den energin man fick på scenen, man har adrenalinet kvar och är mestadels glad och tacksam tyck-er jag. Framförallt om man är på turné och ska spela dagen efter igen ...

Från att i November ha släppt eran debut-EP har ni nu stått på slutsålda arenor i USA tillsammans med The Midnight. En resa som nu väl har nått sitt slut, men ni har bland annat varit i Los Angeles, Nashville, New Orleans och Detroit. Var det något stopp på vägen som du såg fram emot allra mest?
– Allt har verkligen varit en himla underbar resa, men vi var otroligt peppade på att se New Orleans. Vi hade hört så mycket gott om det och det var absolut inte en besvikelse. New Orleans är definitivt topp tre mest intressanta städerna jag varit i. Det var så sjukt vackert överallt samtidigt som staden bär på ett my-sterium och har en hemsökt känsla över sig med voodoo magic, vampyrer och allt wierd dom har för sig där

Älskar!

Hur skiljer sig det amerikanska turnélivet från åt från det svenska?
– Väldigt mycket. Vi har ju faktiskt inte turnerat i Sverige, men spelat lite här och var har vi gjort. Jag kä-nner att det finns ett helt annat intresse för livemusik i USA, just att det är så otroligt många som går på så mycket olika konserter varje kväll för att också upptäcka ny musik. Nya artister är otroligt uppskattade och människor kommer gärna fram och berättar om dom tyckte om det. Jag kan känna att det är lite mer reserverat i Sverige och jag tycker det är väldigt synd att så många ikoniska spelställen stängt ner.

Som till exempel Debaser Medis ...

Vad är bästa sättet att spendera tiden emellan spelningarna?
– Vi försöker att få tid till att gå på upptäcktsfärd!Försöka hitta konstiga och vibiga ställen man aldrig hade sett annars. Gå i vintagebutiker och hitta lokala ölbryggerier och barcades har varit en go-to ...

För denna turnén (skrattar)

Jag kan tänka mig att USA, som för många av oss i det här Coca Cola och Hollywood-indoktrinerade landet, har varit den stora drömmen och att det ofrånkomligen känns lite febrigt att vara där?
– Jag har nog alltid drömt om USA, ända sen jag var liten och såg 'Crossroads' med Britney Spears. Den kla-ssiska Kaliforniska drömmen, älskar den lilla bubblan man kan leva i här. Jag blir otroligt kreativ när man omges av solsken och glada människor. Sen tycker jag det är perfekt att varva det med att vara i Sverige.

Där man kan landa lite också.

Blir det rentav lite semester vid hemkomst eller går ni rakt in i studion igen?
– Det blir både och, semester blir nog först i juli tror jag, vi har mycket jobb framför oss men det känns kul och vi är super peppade på att göra klart massa nytt. Som det ser ut nu så har vi en spelning i London den 13:e maj och väntar in lite datum för Sverige i sommar. Vi uppdaterar alltid på www.violetdays.com.

Har du hunnit nån efterfest i 'Afterparty' ära med release mitt i USA turnén?
– Inte någon riktig sådan efterfest kanske! (skrattar) Men vi hade lite "releasespelning" i Dallas ...

På dagen den släpptes, det var väldigt kul och uppskattat.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Olof Ringmar

danieljohn@intervjun.com