Vilma Flood

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 22 april 2019

När Dalarna-bördiga Vilma Flood på fredag släpper sitt andra album är det efter en längre tid av förändring. Förändringar som avspeglas organiskt och okonstlat under de elva vemodiga spåren.

Jag måste säga att du har en otroligt fin och speciell sångröst. Man anar ju i alla fall att du sjungit lä-ngre än de tre år om varit sedan första skivan kom. Hur tidigt skulle du säga att du fann musiken?
– Tack så mycket! Det började tidigt och jag vet inte när, men skolan gav många möjligheter för det och jag tog dem. Jag upplever att det fanns väldigt mycket vilket jag är otroligt glad för.

Och jag tror att Dalarna är bra på det överlag, hoppas att det får fortsätta så.

Hur hittade du dig själv i just bluesens värld?
– Jag och ett gäng musiker repade ihop några låtar när vi fick höra att det fanns ett bluesjam nära, i Hede-mora. Vi fick ett väldigt fint mottagande när vi kom dit och jag insåg att jag kände mig hemma i genren. Ungefär när jag tog studenten så fick jag ett bluesstipendium stiftat efter en kär bluesartist som hade gått bort, hon hette Jenny Bohman. Med stipendiet så fick jag komma till ett bluescamp ute i Stjärnsund och vara där i flera dagar tillsammans med massor av andra unga bluesintresserade musiker.

Just blues är ju annars en intressant genre i hur den medialt ofta ges bilden av att vara väldigt "gub-big" men det är ju egentligen att förbise en mängd geniala kvinnliga sångerskor och musiker, som har haft ett otroligt inflytande. Mamie Smith, Lizzie Douglas, Ma Rainey, Bessie Smith, Koko Taylor ...
– Det finns ett kvinnligt blueskollektiv som heter Ladies Got the Blues som jag är med i och har spelat med en hel del. Vi är kvinnor som tolkar och hyllar våra kvinnliga förebilder inom bluesen.

Bland annat då de som du nämner så klart och det har varit fantastisk!

Har de varit viktiga för din musik?
– Det har de verkligen! Och i mitt uttryck.

Vad tenderar att väcka din inspiration?
– Det som är fult och vackert samtidigt.

Det är ju "lite lätt" vemodig musik. Är du dramatisk och emotionell som person?
– Nej, emotionell troligen, men inte särskilt dramatisk. När jag skriver musik så blir det ofta stora känslor, alltså väldigt glatt eller väldigt vemodigt och den här skivan blev ju mest vemodig som du säger. Den hade en otroligt glad låt förut men den strök jag för att den faktiskt inte passade in.

Den heter 'Love' och finns på Youtube nu som live session istället, kolla in den!

Du är som sagt från Dalarna och idag bor du i Stockholm. Men för albumet tog du dig till Visby och Gotland för att spela in och producera tillsammans med Tobias Fröberg. Varför just där?
– Tobbe har producerat flera album med artister som jag länge sett upp till. Jag skickade min första skiva till honom och han ville jobba med mig så det kändes superspännande. Han är enormt bra på det han gör och speciellt på att få fram och sedan fånga de rätta ögonblicken med mest känsla, fick oss att prova nya saker.
 
På albumet skrev jag även några låtar tillsammans med Tobias, det var så vi inledde samarbetet.

I studion var det helt fantastiskt med bra ljud och kreativitet till skyarna från oss alla men väl utanför st-udion på kvällarna så hade jag hög feber, det hade jag så klart i studion med, men vilja är ett galet botemed-el. Vi var i studion i två omgångar och andra gången så hade våren kommit och jag var frisk.

Det var väldigt skönt.

Pontus Lundin har också varit med på ett hörn som låtskrivare?
– Ja, det är superroligt att skriva med andra och det är något jag kommer att göra ännu mer framöver också tror jag. Texter skriver jag helst själv om det är jag som ska sjunga låten ...

Men med musiken är det alltid roligt att vara två för att få ett nytt tonspråk.

Föredrar du att spela live eller att stå i studion?
– Live ... men jag tror att jag har börjat få en större kärlek för studio också och skapandet i den processen som jag inte haft tidigare, tack vare Tobbe.

Anledningen till att jag frågar är dels på grund av att jag tycker att du, och kanske ovanligt väl, har lyckats fånga in en livekänsla på albumet. Är det svårt att få till ett sånt sound?
– Vi har spelat in det mesta tillsammans för att få den känslan. Det blir bäst så tycker jag och även om jag är perfektionist på ett sätt så är jag det inte när det kommer till detta. Om det är rätt känsla, då är det klart, oavsett om låten spelades exakt som planerat eller inte.

'Green Eyed Moron' kom till i "skräddarställning på en matta i ett stort möblerat rum, drickandes vin ur ölglas". Är det så du skulle sätta ord på låtskrivandet i stora drag i hur dina låtar kommer till?
– Ja, till det här albumet så blev det mycket så. Jag hade skrivit en text och då satt jag mig ner med Pontus och det kan faktiskt hända att vi oftast satt på golvet. Det känns lite friare där ibland på något vis.

Har du jobbat mot den här nya skivan ända sen 'Before Sunrise' kom?
– Ja, det kan man nog säga, jag turnérade med 'Before Sunrise' över sommaren och tidigt under hösten 2016 så bestämde jag och producenten Tobias Fröberg oss för att jobba tillsammans och då började jag skriva.

Var står du i dag, som människa och artist, i jämförelse med då 2016?
– Jag vet mycket mer, tillräckligt mycket mer så att jag vet hur lite jag vet och att det är samma för alla. En klassisk rädsla som funnits hos mig länge, att det ska finnas något som alla förstått och kan men inte jag. Jag känner mig tryggare med mig själv nu. Det hörs nog som mest på rösten.

Men jag tror jag kommer att se andra saker tydligare lite längre fram.

Finns där något "tema" som håller samman de elva låtarna på 'Moodswinger'?
– Förändringar. Det är alltid svårt med titlar men samtidigt väldigt roligt. Låten 'Moodswinger' och jag har haft en komplicerad relation sen den skrevs, men till slut så blev vi vänner.

Och då var jag säker på att den skulle få bli titelspåret.

'Before Sunrise' var kanske lite mer rotad i nämnda bluesarv än vad denna är. 'Moodswinger' för sig låt för låt med mer och mer influenser från andra genrer. Vad bottnar de andra influenserna i?
– Det är mycket folk och indiemusik som jag kanske främst inspirerats av i mitt liv. Det är artister som Melanie, Karen Dalton, Buffy Sainte Marie, Joan Baez som är mer från sextio- och sjuttiotalet.

Sedan är det Ane Brun, Angel Olsen och Alela Diane bland annat som jag lyssnar mycket mycket på.

Det är musik som är enkel att måla upp egna bilder till. Musik som inspirerar ens egen fantasi som lyssnare. Och många artister tenderar ju att vilja hålla det som så. Men du har ju ett unikt facit för vad låtarna egentligen är komna ur. Så är det någon särskild som 'Fan of You' handlar om?
– Tack, va fint att du säger det, så vill jag så klart att det ska vara. 'Fan of You' handlar om min farmor.

Jag finner många favoriter, men 'Hand of Fate', 'People Song' och 'Between Us' får nog ändå vara min trio av "love at first listen". Tre låtar som även visar på en bredd rent musikaliskt ...
– Jag blir glad att du har dom som favoriter och kanske lite förvånad fast jag vet egentligen inte varför ... Som gemensam nämnare så handlar de alla tre om att veta att något är fel.

'Hands of Fate' och 'Between Us' är mer hoppfulla än 'People Song'.

Vilken är din favorit?
– Olika från dag till dag helt beroende på hur jag mår. Idag är favoriten 'Moodswinger'.

Förra året turnerade du ju i princip ända från april till december. Blir det något liknande i år?
– Ja! En hel del blir det. Först och främst min releaseturné som jag ser mycket fram emot.

23/4 Stockholm - Brooklyn Bar
30/4 Leksand - Hembygdsgårdarna
11/5 Visby - Wall of Sound
15/5 Göteborg - Nefertiti
16/5 Höganäs - Garage
17/5 Malmö - Grand
18/5 Växsjö - Kafé Delux
24/5 Avesta - Avesta art

Hoppas du kan komma på någon av dom!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Linda Eliasson

danieljohn@intervjun.com