Viktor Olsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 10 oktober 2018

Tre år efter sitt hyllade debutalbum vägrar Viktor Olsson bli ännu en lovande debutartist som försvann bland mängden. Den här hösten är han tillbaka för ett andra genombrott med nya låtar och spelningar.

Det är tre år sedan som 'Stenungsund' kom och du har förvisso släppt EP och singlar och varit ute och spelat. Men även om du aldrig försvunnit har du kanske inte heller synts till så mycket som man sk-ulle kunnat tro med tanke på hur den skivan lyftes fram och hyllades som ett stort genombrott?
– 2015 samt första halvan av 2016 var det TV, radio, turnéer och spelningar om vartannat. Efter det var planen att arbetet med nya skivan skulle ta fart. Men saker och ting kom emellan och jag väntade hela tid-en på att någon skulle ringa och säga att nu är det dags. Men telefonen ringde aldrig.

Den tystnade och jag tänkte att det var nog hit men inte längre.

Jag förstod inte då att allt du vill göra, allt du vill åt, det får du göra själv.

Det är lustigt egentligen. För både kritiker och andra artister inom branschen hyllade dig för en fantastisk skiva. Men ditt label vinkar ändå av dig. Förändras din syn på att vara artist efter det? 
– Jag förstår att det kan uppfattas så och på sitt sätt så är det nog sant. Jag kom från en lastpall på Harrys till att nästa dag vara en helsida i Aftonbladet och att stå på Allsångsscenen. Jag hade legender i min ring-hörna som också bidrog till att allting blev stort väldigt fort. Det gjorde att alla som var omkring mig börj-ade att ropa ut att nu händer det! Här har vi honom.

"Sveriges nästa stora popikon!"

Det gjorde ju att förväntningarna blev orimligt stora både på mig och min musik.

Att bli kritikerrosad för sin debutskiva är väl fint oavsett vilket?
– Såklart en otrolig lättnad. Jag blev stolt över att mina historier om en stad utan musikscen kunde få så fina ord i några av landets största tidningar. För det fanns inget. Vi gick till politikerna men dom ställde bara frågan tillbaka om vi inte hade några föräldrar som hade en källare där vi kunde vara. Det finns fortf-arande ingen musikscen i Stenungsund. Utan det är Göteborg som man får åka till.

Om man vill börja lira bland folk.

Många i småstäder får aldrig erkännande för det de gör. Du fick ändå all den här uppskattningen redan vid tjugotvåårsålder. Hur länge hade du hållit på med musiken när första albumet kom?
– Min familj har alltid lyssnat på musik men aldrig spelat och aldrig själva kunnat ta en ton. Det har alltid varit där i bakgrunden, stereon står på i vardagsrummet eller i bilen på väg någonstans. Men att någon i min familj eller för den delen i min vänskapskrets skulle livnära sig på att skriva och göra musik, det fanns inte. Jag började spela och skriva när jag var femton år. Jag hade alltid skrivit på ett eller annat sätt, men låtskrivandet började när jag var femton-sexton. Musiken jag växte upp med var väldigt mycket singer-songwriters som skrev sina egna låtar om sina egna historier. Därför blev det också naturligt att jag gjorde samma sak. Jag har alltid levt med tanken på att om inte vi skriver om oss själva kommer ingen annan göra det heller. Jag hoppas det hörs hur mycket jag älskar musik. Att jag är ett fan av alla möjliga genrer.

Att dom letar sig in i låtarna på olika sätt.

Det är mycket rock, pop och soul?
– Jag har aldrig tillhört en musikscen eller ett sound, så jag har alltid plockat det bästa från allt. Det är först när jag började umgås med andra musiker som jag insåg att det finns faktiskt musik som man mer eller mindre inte får gilla eller musik som man måste gilla.

Jag hatar det snacket. Jag älskar Bon Iver, The National, Big Thief, Tom Petty, Escondido, Ten fé, Linda Ronstadt, Lisse, Motown och Stax. Men jag älskar också Iron Maiden.

Förra skivan spelades in på Gotland. Var spelade du in denna?
– Kungsholmen i Stockholm. Någonstans under 2017 så bestämde jag mig för att göra en skiva till oavsett om någon ville ge ut den eller inte. Jag hade ändå inget att förlora. Jag bodde hemma hos mina föräldrar för att jag inte hade någonstans att bo och jag hade inte särskilt mycket pengar. Så jag fick börja om där och då kände jag att nej, jag tänker inte låta någon annan bestämma när, var och hur jag skall göra min sista skiva.

Jag stod inte ut med tanken på att vara en av dom där hyllade debutanterna som aldrig blev något mer. Jag kände det i hela kroppen. Jag skall inte stanna för någon. Efter det var det bara full fart framåt.

Ingen prestationsångest alls efter skuren av debuthyllningar?
– Nej, jag kände som sagt att jag inte hade något att förlora. Jag gjorde skivan för mig själv. Mest för att säga jag klarar mig ändå. Sen har jag extremt höga krav på det jag gör. Jag vill göra dom bästa låtarna i värl-den. Jag vill säga allting hela tiden. Jag vill bara tömma kroppen på all energi och få in det i en låt.

Jag vill säga allting ... hela tiden.

Det slår mig att du fortsätter berätta de små historierna. Det är fortfarande en småstadsskildring. Men vi lämnar fågelperspektivet och går närmare in i berättelserna som utspelar sig däri?
– Jag ville inte skriva om det jag tänkte folk ville höra. Jag ville skriva om det som jag ville säga. Jag skrev skivan för mig själv som en dagbok om tio dagar i mitt liv. Jag ville beskriva ensamheten, rotlösheten och rastlösheten jag kände. Aldrig riktigt bekväm. Sen är småstaden mitt hem. Jag mår som bäst på dom små torgen med skogen strax utanför. Jag älskar pulsen från den stora staden i kortare perioder.

Men jag vill inte stanna i det.

Det kan också haft något att göra med att Bon Ivers andra platta heter Bon Iver. Jag älskar den skivan och det bara kändes rätt att kalla den här för 'Viktor Olsson'. Jag gillar tanken på att första skivan var en geografisk plats 'Stenungsund'. Att där var tanken mer ett fågelperspektiv. Det är vi och dom.

Den här gången var det så personligt på något sätt. Du och jag. Bara du och jag.

Kan musiken vara en verklighetsflykt för dig trots att du skriver där du står?
– Musik är alltid den bästa foten fram. Alla låtar är based on a true story och jag skriver där jag står. Alla som nämns i låtarna finns på riktigt. Men sen måste man få lov att fly verkligheten lite vilket musik är. Musik är en flykt upp över taken och ut över staden, den förflyttar dig till en plats.

Och den får dig att tänka samtidigt som den får dig att ramla ner för trottoaren.

Sista singelsläppet innan albumet kom blev 'Marlon Brando'. Vad kom den låten ur?
– I Stenungsund finns ett ställe som heter Stenungsbaden. Det är där jag dunkar huvudet i baren. Varje kväll när det är dags att gå hem så tänder dom i taken. Låten handlar om att sträcka ut sin hand efter någon precis när dom tänder i taken. Men du drar tillbaka handen och vågar inte gå fram. Så du ser personen gå ut från klubben och bort från ditt liv. Och allt du tänker är, varför gick jag inte fram?

Varför sa jag inget? Om jag vore någon annan, om jag vore en stjärna, om jag vore någon du såg ...

Då skulle jag gjort det! Men nu går du ifrån mig istället.

Har du nån favorit bland de tio spåren?
– 'Så det är' älskar jag. Den betyder allt, den är öppningslåt på skivan och jag gillar hur trummorna väller fram som ett tåg för att sedan explodera mot slutet. Jag tycker den är fantastiskt vacker. Men jag älskar alla låtarna. Alla har sin plats i historien. Dom får varandra att växa.

Och jag tycker att helheten på skivan är fantastisk.

Vad är det med just albumstuket som tilltalar dig?
– Jag tror att det är dels att jag växte upp med album hemma. Sen så har jag bara inte förmågan att få sagt allt jag vill säga på endast en eller två låtar. Jag behöver tio spår för att andas. Men alla skivor är väl olika. Jag har jobbat med Axel Jonsson-Stridbeck och Jonatan Lundin på den här skivan. Första skivan spelade vi som sagt in på Gotland och jag hade aldrig varit i en studio förut. Jag var livrädd och så rädd för att göra fel.

Denna gången hade jag bättre självförtroende och jag kände mig mer avslappnad i studiomiljön även om det fortfarande är onaturligt för mig. Den här gången var det utan något skivbolag eller så i ryggen. Det var ingen som behövde godkänna någonting. Istället har jag betalat hela kalaset själv.

Med hjälp av folk som kommit och sett mig på mina konserter.

Hur var releasefesten hemma i Stenungsund?
– Knökat. Fullt ställ och Marlon Brando-drinkar till fem på morgonen. Det var helt galet och jag är så tack-sam och stolt för alla som kom dit och lyssnade, dansade och festade. Skall ut och turnera en sväng nu. Vi är som bäst live så kom ut och se mig med band! Ni kommer inte ångra er. Den 17:e oktober på Bar Brooklyn i Stockholm, 19:e oktober på Fregatten i Stenungsund och den 25:e oktober på Nefertiti i Göteborg.

Vad är det som fått dig att bo kvar hemma i småstaden när musik-Stockholm dragit i dig?
– Jag bodde några år i Göteborg och jag är alltid öppen för att röra mig mot nya platser. Men jag har min fa-milj och mina vänner här. Dom som inte förändras oavsett hur min musik går. Det blir viktigare för mig hela tiden att hålla mig nära till dom jag räknar på en hand. Dom jag älskar. Och sen tror jag inte den frågan ställs till någon som bor i Stockholm, "Varför stannar du kvar i Stockholm?" eller "Varför flyttar du inte ut på landet?" Och jag fattar det. Det finns alltid en längtan bort till större saker.

Jag har bara insett att för mig är den där längtan alltid där oavsett vart jag befinner mig.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com