Victoria Voss

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 november 2018

Fransk-svenska Victoria Voss har som låtskrivare jobbat på bolag som Warner, Universal och BMG. Nu har hon tagit steget ut i rampljuset och spås själv en lysande framtid som nydanande popstjärna.

Är du medveten om att du delar ditt artistnamn med en amerikansk porrstjärna? Har jag hört ...
– (Skrattar) Åh jisses, jag visste att det här skulle komma på tal en vacker dag! Jo, det var faktiskt min då-varande chef som skickade mig en screenshot på vad man fick fram när man googlade mitt artistnamn. Men då var det redan för sent! Jag hade valt mitt namn och Victoria är dessutom mitt riktiga förnamn och Voss är halva mitt efternamn på svenska släktens sida. Så fick jag höra av flera i branschen att "Då måste du ju byta artistnamn, förstår du väl!" Men det kändes som att det hade varit ett statement att hon, porrstjärn-an, skulle vara något motbjudande som man inte får associeras med, och det tyckte jag var fel.

Jag respekterar henne även om vi har helt olika yrken. Och så tänkte jag ...

"Vad bra, då kan vi ju indirekt promotas av varandra genom fler sökningar!"

Om än på annat vis kan också du din biologi. Du har en lite otippad bakgrund som forskare med?
– Ja, det är nog en lite udda kombo! Jag har alltid brunnit för både musiken och miljön. Som liten uppvux-en på landet satt jag antingen och plingade på pianot eller var ute och härjade i skogen med kompisarna. Jag har alltid älskat att kunna stimulera och utmana mig själv både kreativt och intellektuellt. Sen när det var dags att välja inriktning efter gymnasiet valde jag det vetenskapliga spåret då jag alltid sett musiken som en "lyx" jag utövar för att själv må bra, medan de globala miljöutmaningarna är ett gigantiskt och akut pro-blem som så många fler gynnas av att vi tacklar. Så av den anledningen, och för att skapa mig en stabil ka-rriär att ha i bagaget, avvaktade jag lite med musiken och satsade det mesta av krutet på att plugga först till biolog och sen till miljövetare. Men till och med under universitetsåren i England höll jag igång musik-en vid sidan av. Jag gick en kurs i musikproduktion och sjöng i kör och gigade med kompisarnas indie-popband ... faktiskt till och med en gång på annexet till O2 arena.

Sen har jag även en svaghet för att inspirera provokativt! Människor älskar att sätta varandra i fack och jag har velat vara ett levande motbevis på att du ... inte minst som ung kvinna ... kan skapa dig flera feta karriärer parallelt som egentligen är radikalt olika. Your mind is your limit!

Jag har också någonstans alltid haft en plan i bakhuvudet om att försöka förena mina musik- och forskar-karriärer. Miljöforskare jobbar på oerhört viktiga och enligt mig intressanta frågor, men är kanske inte alltid bäst på att kommunicera eller att nå ut till gemene person på ett sätt som berör.

Men det kan musiker!

Jag tror skarpt på föreningen mellan hjärta och hjärna, och att vi musiker ... som man ändå får säga fram-står som "coola" jämfört med den torra forskaren ... kan agera ambassadörer för sådana viktiga frågor. Jag tycker det är synd att inte fler musiker utnyttjar sin plattform och följarskara till viktiga samhällsfrågor istället för att visa upp sina glamorösa liv och promota klädmärken. Det vill jag göra.

Men det var musiken du hittade till först? Som liten?
– Ja, egentligen redan som litet barn. Jag satt som sagt och plingade på pianot hemma. Pianot som vi ärvt av gammelmormor. Det var så fort jag kunde kravla upp på pianostolen. Vid fem års ålder började jag ta lekt-ioner hos en superpedagogisk lärarinna som lärde mig noter och när vi senare flyttade till Frankrike, när jag var nio, fortsatte jag ta pianolektioner hos en man som skriver musikaler och teaterlektioner hos hans fru som han samarbetar med. Så jag har aldrig blivit "klassiskt skolad" utan blivit utlärd av sådana som för-står och värnar om musikalisk frihet. Yves, pianoläraren, lärde mig till exempel hur jag kompar mig själv på sång och hur jag kan improvisera spelet utifrån ackord. Senare under tonåren lärde jag mig själv gitarr ... men jag är långtifrån ett gitarrgeni! Och jag började sjunga i Katarinakörerna.

Det bästa var våra Lucia-gigs där vi började klockan åtta på morgon på första stoppet, lussade på Gondolen och fick gratis lunch, och avslutade med ett spexframträdande på Universitetet. Jag spelade även lite till och från med mina kompisars metalband under gymnasiet ...

Vi körde Tarjas operaröst på Nightwish covers och rockade loss i aulan!

När blev det till något du tog på allvar?
– Det kom väldigt plötsligt i samband med mina föräldrars skilsmässa när jag var tretton. Long story men mamma och jag fick flytta hem akut till Sverige mitt under läsåret och bo hos en släkting under en tid inn-an vi kunde komma på fötter ekonomiskt. Det var en väldigt jobbig tid för mig. Mamma var väldigt skakad av händelserna och känslomässigt instabil, så det blev att jag kände mig tvungen att visa mig stark och bara göra det bästa av situationen, inte vara ett problem för mina föräldrar utan fortsätta att toppa betygen i skolan och så vidare. Det ledde till att jag fullkomligt internaliserade alla mina känslor.

Jag minns att jag kunde sitta på lektioner i skolan och att mina händer skakade ...

Så när vi flyttade in hos vår släkting fann jag ro av att sitta vid hans underbara Steinway-flygel som han fått ärva av sin mamma. Jag började spruta ur mig låtar som terapi ... bara deppiga balader så klart ... men det hela blev desto roligare då min släkting är ingeniör och musiktokig. Så under tiden som vi bodde hos honom spelade han och jag in tre plattor analogt med både egna låtar och covers, och vi hade jättekul!  Ef-ter gymnasiet flyttade jag till England och fann väldigt lite tid och rätt sammanhang för att skriva låtar, det var studier och festande för hela slanten då. Men när jag träffade min nuvarande sambo Martin, som är musikproducent och min partner in crime även inom låtskriveri, väcktes en sjuk inspiration.

Som om den hade väntat i en massa år att få blomma ut igen.

Under de fyra år vi varit tillsammans har vi skrivit mer än hundrafemtio låtar.

'Layers' är väl nån slags debut nu, men QANDA-läsaren har stött på dig sen innan då du skrivit låtar med Sara Sangfelt, Behshad Ashnai, Isak och Kristofer Greczula. När började du skriva till andra?
– Allt började med att jag läste en halvårskurs på SAE Institute hösten 2015 inom songwriting och musik-produktion, inspirerad av Martin som själv gick den mer gedigna audioproduktionslinjen där. Min huvud-lärare var Joy Deb och hela atmosfären allmänt bland lärare och elever var så oerhört inspirerande och pro-ffsig. Man blev som inkastad i branschen på en gång, så alla möjligheter kändes väldigt nära.

Efter utbildningen skaffade Martin och jag musikstudio i Solna bland SAE-kollegor ... inklusive Behshad som du nämnde ... och låtskriveriet började ta en mer mogen och professionell form, trots att vi där och då skrev och spelade in allting själva då vi inte riktigt hade några artistkontakter ännu. Vi började mingla all-tmer på branschevents, bland annat ett showcase på Café Opera som förlaget Starlab höll med sina artist-er. Där träffade vi VD:n Peter Sahlin och Anders Mörén som fick höra vår musik och sedan erbjöd oss en pl-ats i deras studios. Att samarbeta med ett förlag innebar naturligtvis för oss nya spännande möjligheter, och det är bland annat på den vägen vi började jobba med Sara, Kristofer och Isak.

Sen har Martin och jag alltid varit självständiga och superdrivna, vilkert gjort att vi på eget initiativ kick-at igång andra grymma samarbeten med exempelvis Sofia Karlberg, Isa Tengblad, Dolly Style, Hanna Ferm och Nova Miller. Och ju mer erfarenhet och kontakter man skaffar sig i branschen desto mer initiativ känner man så klart att man har legitimitet att ta ...

Har det varit annorlunda att skriva till dig själv?
– Nu kommer jag låta oförskämt fransk men den största skillnaden är nog stoltheten. När man själv komp-onerat något som antingen betyder mycket känslomässigt eller som man vet kommer riva av dansgolvet eller som är något helt nytt inom popgenren ... då tror jag det är naturligt att man känner en viss stolthet. Eftersom jag skriver mitt eget material känner jag också att jag så naturligt kan framföra och berätta om det. Det blir lite extra speciellt och intimt när jag delar det med en publik.

Med det sagt älskar jag co-writes, alltså att samarbeta med andra låtskrivare, för jag tror att det kan ge helt olika skapelser än om man hade suttit helt själv och skrivit hela tiden. Sen älskar jag också upptäcka musik skriven av andra som "blows my mind". Det tycker jag är så inspirerande.

Varför tog det ändå tills just nu för dig att komma ut som artist också?
– Viljan har legat och puttrat i många år, ända sen barndomen när jag sjöng på instrumentalerna av Robyns singlar och 'Sikta mot Stjärnorna'. Men som jag nämnde tidigare satsade jag först på forskarkarriären och i och med min pågående doktorsavhandling var det enklare att "bara" vara låtskrivare, då man kan committa sig själv till det man anser ha tid med och när en låt väl är färdigskriven så är mitt jobb klart, så att säga.
Ganska straightforward! Har jag dessutom superfeeling så river jag av två låtar på en timme!

Två av mina bästa låtar, enligt mig, hände på den vägen och är på väg att släppas ...

Men i alla fall, efter fyra år av bara studio, studio, studio och där man alltid ändå i slutändan har som upp-drag att tillfredställa artisten man jobbar med i termer av story, sound och range ... så jag kände helt enkelt att jag i grund och botten ibland också behövde få full kreativ frihet och skriva det jag vill.

Men även att få sjunga. Jag älskar ju att sjunga och är också lite av en stage clown som gillar uppmärksam-heten. Så varför skulle jag bara begrava mig själv i en studio?

Erkännandet ligger väl framförallt långt bort när man är låtskrivare, "Show Credits" funktionen på Spotify gissar jag inte hör till plattformens mest nyttjade. Inte för den ens funnits till så länge ...
– En annan aspekt var även hur uselt vi låtskrivare tjänar på vårt konstnärskap. Det är för mig skandal! Ekonomiskt ser det ju betydligt bättre ut för en artist, till och med på streamingtjänster. Sen så kände jag också att jag ville börja på det här långsiktiga projektet att kunna smälta ihop mitt artisteri med min fors-kning, ingen aning om det kommer att funka, för jag har liksom inte någon jag kan luta mig på som facit. 

Men jag vill försöka. Är jag artist och har en plattform kan jag prata om de frågor jag brinner för på ett annat sätt. Så egentligen kolliderade väl alla de här anledningarna och samtidigt hittade jag ett fantastiskt skivbolag i Rehn Music Group. Så då sa jag till mig själv ... Nu kör vi!

Kommer du fortsätta skriva till andra artister?
– Alltså, jag är en workoholic, grovt! Då jag inte har någon ADHD-diagnos brukar mina nära och kära säga att jag har "H" istället! Så självklart fortsätter jag som låtskrivare. Jag har ett antal pågående samarbeten med fantastiska artister som dessutom har blivit goda vänner, så de vill jag absolut fortsätta med. En hel del nya låtar på väg ut med flera artister de närmsta månaderna. Men vet inte hur mycket jag får berätta!

Och så klart är ett gäng bidrag till Melodifestivalen inskickade. Så vi håller tummarna!

För mig har artistspåret också varit taktiskt i den bemärkelsen att jag hoppas kunna finna mer inspiration i mitt låtskriveri till andra, som jag kan få utlopp för i mitt eget artistiska uttryck vid sidan av.

Vad kom just 'Layers' ur?
– Jag har tre sätt att skriva låtar på. Det ena är att jag behöver få ur mig en känsla eller faktisk upplevelse. Det andra är att jag bara vill facka ur textmässigt och göra något ogenomtänkt och experimentellt. Och det tredje är att leva mig in i en karaktär precis som en författare skulle göra. 'Layers' är någon slags mix av en faktiskt upplevelse och fiktion. Jaget i storyn är ju någonstans en person som lider av uppmärksamhetsbri-st och mår piss, det gör inte jag riktigt på det sättet. Däremot upplever jag mig ofta vara missförstådd, att folk inte försöker förstå sig på mig och lära känna mig på riktigt. "Vi håller det ytligt, det är enklare så".

Det är skitjobbigt för en person som mig som faktiskt inombords lever väldigt mycket på djupet, i känslor, analyserar, tänker ... och ofta behöver jag hjälp med att kunna plocka fram den sidan. Men istället brukar folk mest tycka om "clown-Victoria" som är rolig och får andra att må bra.

Så i allmänhet ville jag belysa vikten av och kärleken i att ge människor en chans, att utforska deras "laye-rs" och inse att vi alla är komplexa, multifacetterade varelser. Och att det är något fantastiskt.

Är det viktigt att det ska finnas mening bakom orden du sjunger?
– Ja, alltså "mening" är i och för sig ett brett uttryck. I mina intima och känslosamma låtar är orden så klart centrala och jag skriver dem "med allvar". I andra mer "up-tempo" låtar ser jag ordens uppgift snarare som att de ska ge en vibe och styra lyssnarens tankar in i rätt atmosfär. I allmänhet lägger jag stor vikt vid text, jag kan knappt skriva en melodi utan att skriva texten parallelt då ordens läte för mig är en del av melodin. Jag jobbar mycket med ordlekar och ordens ljud, alliterationer och liknande. Jag tänker också aktivt på hur jag kan skriva en originell text, särskilt när man är inne på ett vanligt tema som kärlek ...

Hur skriver jag den en miljonte kärlekslåten på ett nytt och ögonöppnande sätt? Samspelet mellan tracket och texten tycker jag också är fascinerande att jobba med. Till exempel. ibland att texten går helt emot det tracket säger. I 'Layers' är exempelvis texten ganska sorglig, men tracket är piggt och glatt.

Vad tror du dina texter och melodier influerats av?
– Oj, vad svårt! Det är så mycket. Men i grova drag är det väl upplevelser, rapporter, dokumentärer, männ-iskor, låtar och filmer. allt möjligt som mitt analytiska jag fångar och processar inombords. När jag får utr-ymme att filosofera och analysera. Typ när jag tar en promenad och går utan musik eller annat i öronen som distraherar. Då forsar det fram koncept och melodier. Jag älskar minimal techno, nittiotalspop á la Ro-bbie Williams och The Cardigans, UK garage, reggae, skaterock, det var Blink 182 tog mig igenom mina sl-uttentor, modern pop som Tove Lo och Rihanna, blödig fransk varietetsmusik ...

Så allmänt gillar jag att upptäcka nytt, variera och bli överraskad. Oerhört brett.

Det försöker jag sen ta in i min musik och göra någon sjuk mix av alltihop som ändå makes sense!

Har det kommit några särskilda influenser ur dina franska rötter?
– Allra främst min besatthet med text. Inte så mycket i melodier, de brukar vara jäkligt töntiga i fransk musik. Men franska är ett otroligt lyriskt språk, vi ordvitsar hela tiden, poesi genomsyrar kulturen och jag minns alla dessa dikter vi var tvungna att recitera utantill i skolan. Så definitivt text.

Kanske också sensualitet i uttrycket.

När är du som allra mest "svensk" och som allra mest "fransk"?
– Jag tror verkligen den franska mentaliten har präglat min personlighet mest, trots att jag bara bott i Fr-ankrike i sex och ett halvt år, men det var formativa år ut ur barndom och in i tonåren. Så när jag vill få något sagt är jag väldigt fransk. Jag är rak, högljudd och ber inte om ursäkt. Jantelagen kan jag inte stava till. Även min stil skulle jag säga är väldigt fransk. En touch av lyx, chic, "less is more", röda läppar och "la petite noire". Däremot är jag väldigt svensk vad gäller våra traditioner, jag älskar alla fyra årstider vi har i Sverige och är ett riktigt naturbarn. I mångt och mycket tror jag också att jag delar svenska värderingar om solidaritet, miljövärn och kärleken för djur och natur. Min kreativa sida är nog också mer svenskt i ursprunget då den franska skolningen inte riktigt främjar kreativitet utan där ska man snarare kunna processa en jävla massa info och kunskap snabbt och utantill.

I Sverige är det mer fritt och respektfullt.

Kanske är det därifrån du kom på den här idén om att beblanda populärkultur med naturvetenskap. Är det omöjligt för dig att inte tänka på musiken på ett ganska så vetenskapligt sätt?
– Jag kanske faktiskt inte funderar på musik på ett så forskarmässigt sätt som man skulle kunna förvänta sig ändå. Det jag ofta tänker på med musiken är att den har en magisk förmåga att beröra, att få en att kän-na saker djupt inne. Där bilder och ord inte räcker finns musiken. Jag tror att det är nästan helt och hållet tack vare musiken att jag på senare år lyckats släppa min emotionella spärr som jag utvecklade under ton-åren i och med mina föräldrars skilsmässa. Nu gråter jag för varje minsta musikstycke som skakar om mig på djupet och det är så förlösande. Musiken har funnits bland oss människor i årtusenden, och trots det upplever jag att dess kraft är fullkomligt underexploaterad som verktyg inom andra verksamheter. Inte minst i min verksamhet som är miljöforskning, för att förena, läka och stimulera till handling. Allmänt tror jag musiken ger oss identitet, motivation, glädje och utlopp för tunga känslor.

Som artist ger den mig exakt samma sak, men utöver det får jag sinnesro när jag sitter och skriver. Då finns bara jag och fantasin, inga andra stresstankar.

Och det känns väldigt vackert att via min musik få vara den som för en stund berör och inspirerar andra.

Egentligen är de ju nån slags antitester till varandra. Forskning handlar väl just mycket om att man inte ska gå på känsla. Medan musik och konst i största allmänhet handlar om att göra just det ...
– Tack för så många intressanta och genomtänkta frågor! Jag får skylla på det nu för att ursäkta mitt bibel-långa svar! Det är helt rätt som du säger att musik och forskning handlar om att plocka fram helt olika ege-nskaper hos en själv. Jag brukar känna mig som två väldigt olika personer när jag gör det ena eller det an-dra. Men i grund och botten tror jag att både forskning och musik grundar sig i passion. Det är ju välkänt att musiker tenderar att vara känslomänniskor och musik är därför ofta något väldigt passionerat. Men kanske mindre omtänkt är ju vetenskapsmänniskan passionerad av att knäcka en viktig samhällsfråga och miljöforskning handlar ju om att säkra en trygg framtid för mänskligheten. Det kräver ett knippe passion och medlidande för andra människor, djur och natur för att vilja jobba med sådana frågor.

Så ofta tycker jag att forskare har ett stort hjärta, men vi har tränats att koppla bort det just när det gäller att ta fram evidensbaserade svar på vetenskapliga frågor. Annars kan svaren bli felaktiga och vi skjuter oss själva i foten ... vi lyckas inte lösa de problem vi brinner för.

Nyligen fick jag den smickrande benämningen "Renässansmänniska" av en kollega och han har ju rätt i att man förr i tiden ofta var både filosof, matematiker och musiker. Så visst går de här olika verksamheterna ihop. Det är våra moderna samhällen som varit så angelägna om att "boxa in oss" i det ena eller det andra som jag tror gör att många begränsar sig själva i att tro att man inte kan vara flera saker samtidigt.

Vad tror du det är vi kan uppnå om de här "boxarna" försvinner och de får leva sida vid sida?
– Jag tror forskarvärlden kan finna inspiration i att kommunicera sina upptäckter och raison d’être, sitt existensberättigande, på ett konstnärligt och berörande sätt istället för att begränsa sig till att publicera i akademiska tidsskrifter som mest når ut till en liten skara experter. Att ta in kreativitet och skönhet tror jag verkligen skulle gynna forskarvärlden. Skriv en låt om vetenskapliga resultat, designa ett spel för att utbilda folk på ett roligt sätt, sätt ihop en teaterföreställning som handlar om våra utmaningar.

Å andra sidan tror jag konstnärsvärlden kan lära sig noggranhet och disciplin av forskarvärlden. Jag har märkt att jag är väldigt metodisk och matematisk i mitt låtskriveri, och det behöver inte gå emot konstnä-rskap. Tvärtom! De är mina verktyg. Som jag sa tidigare tycker jag också att min generations musiker te-nderar att inte engagera sig i viktiga samhällsfrågor fastän många av dem har en jättemöjlighet till det.

De skulle kunna lyfta viktiga frågor och inspirera via sina plattformar.

På tal om plattform. Kommer du själv stå på scen något nu när din egna singel är ute?
– Absolut, det är planen. Scenvanan har blivit lite avdankad på sistone så det känns både pirrigt och super-kul att kliva upp mer nu framöver. Jag gjorde mitt första showcasegig på Live At Heart i Örebro samma kväll som singeln släpptes. Nu närmast gjorde jag ett gig på Obaren i mitten av Oktober, med en massa osl-äppta låtar och några gästartister. Det är så kul! Mest för att det är där och då jag kan dela min musik med publiken. Så scenen är för mig ett sätt att connecta. Sen älskar jag att underhålla och vara teaterapa också!

Vid sidan om det här singeln har du också varit med och skrivit matboken 'Eat Good'?
– Ja precis, lite allt på en gång just nu! "Un bonheur ne vient jamais seul" som man säger man på franska.

Excusez-moi?
– "En glädje kommer aldrig ensam"! Det här bokprojektet har vi hållit på med sedan förra sommaren. Johan Rockström och jag har jobbat ihop i snart sju år ... och redan sedan en tid tillbaka hade vi pratat om att dra igång ett bokprojekt om hållbar och hälsosam mat. Så gick bokförlaget Max Ström igång på idén och bjöd in kocken Malin Landqvist som är den tredje huvudpelaren i författarskapet. Vi ville skapa en mångsidig bok som inspirerar och utrustar folk till att göra bättre matval för både sin egen och för planetens hälsa. Vi kä-nde att det finns så många vegetariska och veganska kokböcker ute redan, att vi ville göra något helt nytt, helt annorlunda. Vi konstaterade att många tycker om kött och fisk, så att bara erbjuda gröna recept skulle innebära att vi redan från början missar att nå ut till en stor del av befolkningen. Istället skulle vi prata om mindre och bättre animaliska produkter, liksom all annan komplexitet rörande mat, hälsa och miljö.

Sedermera kände vi att vi ville skapa mer än bara en kokbok, vi ville infoga en massa upplysande och inspi-rerande fakta, diagram och bilder som skulle utbilda, som ett komplement till recepten. Så Johan och jag samarbetade med att skriva faktadelarna, samtidigt som Malin och jag kom överens om basråvarorna till recepten där ansvaret för hälsa och hållbarhet vilade på mina och Johans axlar samtidigt som Malin ansv-arade för en magisk smakupplevelse. Responsen på boken har varit helt fantastisk. Nu är jag bara taggad på att göra fler sådana projekt där man bokstavligen tillämpar forskning och gör den tillgänglig för allmänhe-ten. Bästa sättet att bota människors klimatångest är att rustas med kunskap kring bättre matvanor.

Vad ska man äta samtidigt som man lyssnar på din nya låt?
– (Skrattar) Underbar fråga! Vad sägs om en renskavsgryta med färska lingon, mörka bladgrönsaker och kokt potatis? Obs! Låt den kallna, då sänks GI-värdet. Och dryga ut grytan med grönsaker så minskar du andelen kött. Det är i sig tillräckligt smakrikt. Och glöm acai och goji ...

Lingon är ett ypperligt lokalt alternativ till dessa superbär. Gott så här till hösten!

Bon appétit!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com