Vera Hotsauce

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 12 juni 2019

Take the red pill. Nittonåriga artisten, producenten och låtskrivaren Vera Hotsauce lever och andas sin musik. Och musik ska det bli. I sommar släpper hon singlar, mixtapes och sitt första album.

Innan något annat, sen debuten för mindre än ett år sen har du släppt lika många singlar som du har släppt mixtapes, tre. Detta vid sidan om att skriva till andra. När tänker du inte på att göra musik?
– Jag tänker på musik mestadels av tiden, men jag försöker att koppla bort det när jag kommer hem och fö-rsöka ha mitt hem som nån typ av fristad där jag bara kan få tänka på mig och min familj och min hund och min pojkvän. Men det är klart att musiken finns ju i bakhuvudet hela tiden. Det här är ju mitt jobb och jag andas och lever musik liksom! Jag utövar det hela tiden. För det är klart, det blir ju en del av vardagen.

Men tid i studion finns det väldigt mycket ändå skulle jag säga. Det är väl där jag hänger mest.

Ditt senaste mixtape är även första delen av ditt nya album. Innebär det att det blir fler delar?
– Absolut, fler delar väntar. Hela mitt musikår släppmässigt är ju ... alltså det är ju en historia, det är ett händelseförlopp, en situation, en historia och ett liv. Det är liksom en egen musikalisk del, så det tillhör absolut fler delar än vad som är satt eller vad man nu säger. Det kommer fler med andra ord.

Är mixtapes ett sätt att göra urval?
– Jag tror att mixtape, för mig, egentligen har det väl inte så mycket att göra med ordet "mixtape". Ett mix-tape för mig är bara en samling låtar som jag har valt och som kanske hör mer ihop med varandra på ett ud-da sätt än vad en EP gör. Så nej, det kan man egentligen inte säga. Alltså, mixtape för mig är bara en samli-ng låtar som jag älskar, liksom! Att släppa mixtape är lättare för att det ger mig mer kreativ frihet.

Låtarna behöver inte höra ihop på samma sätt som kanske ett album måste göra.

Så det är klart att det ger mig mer kreativ frihet.

AOBeats, robokid och SAKIMA är några producenter som återfinns i den genetiska koden för dina senaste låtar. Vad vill du komma åt när du samarbetar med andra och vad har just dessa gett dig?
– Just dom producenterna har jag ju valt med omsorg väldigt mycket. Jag har valt dom för att jag tycker om dom, dom fattar min grej, och det jag vill komma åt är väl egentligen att även om jag är bra kreativt på min egen hand, så är jag ännu starkare när jag samarbetar. Jag tror att kunna samarbeta är ganska viktigt i den musikaliska formen och för att kunna skriva mycket bra musik. Också för att slå kloka hjärnor samman.

Dom har gett mig mitt första album.

Och det tycker jag är fantastiskt.

Moving Castle och Diplo är väl annars de team du kommit att jobba närmast. Du har skrivit till Elli-phant, bland annat. Skiljer sig din egen process och sätt att närma dig en låt, även om du då samarbe-tar med andra, när du skriver en låt som du vet är till dig själv eller en som är tänkt för nån annan?
– Det är klart att jag under vissa perioder skriver bara till mig och bara till andra. Men när det kommer till Elli, då har det väl mest varit att vi gjort musik och låtar tillsammans. Elli för mig är ju lite som en mentor och jag för henne är väl lite som en syster. Så jag tror att vi nog skrivit väldigt mycket så här till "oss" tillsa-mmans, om det sen råkat bli till mig eller till henne. Att komma ihåg är också att jag och Elli skickar alltid musik till varandra när det är nånting som vi vill att den ena ska vara med på.

Men sen att skriva till andra, så brukar jag bara lyssna in mig på sound och vara öppen. Jag brukar försöka tänka så här att hur hade den här artisten, om vi säger att det är Arian Grande, hur låter Ariana Grande i dom här tonerna? Jag försöker alltid sätta mig in i situationen att jag är artisten och jag ska sjunga låten.

Då blir det ofta väldigt mycket lättare att skriva fet musik.

Började du skriva för andra artister innan 'Bottoms Up'?
– Jag skrev för andra innan 'Bottoms Up' och det har väl bara blivit att jag kanske, efter jag släppt så myck-et egen musik förra året, har börjat vela skriva lite mer för pitch i år.

För att jag vill vara med och utveckla andra artister.

Vad tenderas du att inspireras av?
– Alltså, grejen är att jag inte är så inspirerad av saker längre. Utan jag är mer inspirerad av duktiga männ-iskor och bra musik. Jag kan inspireras när drastiska saker i mitt liv händer. Typ nya relationer eller väns-kaper som spricker. Kärleksrelationer som går i kras. Det kan jag bli inspirerad av. Men jag brukar oftast ha för mycket ångest för att kunna skriva då, så det jag blir inspirerad av nu är typ feta låtar och bra musik som gör att jag vill jobba ännu hårdare och skriva lika bra musik. Konkurrensen inspirerar mig mer.

Och det ger mig nog mer en vilja att fortsätta göra bra musik.

Är det nån artist som påverkat dig mer än andra?
– Nej, alltså jag lyssnar inte så mycket på annan musik förutom min egen och det är ju mest för att jag gör musik hela dagarna, vilket gör att jag blir ganska trött när jag kommer hem. Men för mig har en väldigt st-or inspiration den senaste tiden varit både Lady Gaga och Katy Perry, framförallt Lady Gaga. Inte för att jag alls gör samma typ av musik som henne eller lyssnar på hennes musik, men henne som artist fascineras jag väldigt mycket av och hennes sätt att vara extremt ångestfylld och känslig men ändå vara så stark.

Jag tycker att det är coolt.

Jag tror inte att just det märks i mitt artisteri. Jag tror isåfall att det som då märks kanske är att jag är lite som Gaga var back in the day, ganska freaky, men jag har inte på mig köttdräkter liksom ...

Men jag tror att det kanske märks, att vi är lite lika, jag är ju lite så här väldigt känslig men väldigt hård utåt, men jag tror mer att det återspeglar min personlighet än mitt artisteri.

Ditt indestructible self esteem verkar annars vara the talk of the town ...
– (Skrattar) Grejen är att det inte är sant, egentligen. För mitt självförtroende, eller min självkänsla, vem jag är och mitt ego är egentligen inte så starkt som det verkar. Utan det är egentligen mer bara att jag är  logisk. Jag tycker att många som har bra självkänsla kan ofta bli väldigt ... inte ödmjuka ... och väldigt hårda eller vad man säger. Och för mig så handlar det mer om att vara logisk och veta att jag alltid är konstant.

Då blir det mycket lättare att ha en bra självkänsla. Jag pratar också väldigt mycket om när jag, isåfall, inte skulle ha bra självkänsla eller när jag stundtals mår dåligt och det gör också att jag typ blir smartare och tä-nker bättre. Jag får ett bättre tankesätt. Det tror jag att man får om man pratar mycket om hur man mår.

Jag vet också att jag är värd mycket. Det är egentligen inget jag fått. Det är klart att jag haft folk omkring mig som har sagt till mig att jag är bra, men jag tror det är nånting man måste inse själv för att verkligen kunna tro på det. Det tror jag spelar ingen roll hur mycket folk säger det. Det är klart det eldar på ens själv-förtroende om folk säger att man är bra, men jag tror inte man kan ta in det förrän man tycker det själv.

Jag är egentligen bara väldigt logisk. Sen har jag också väldigt många stunder i mitt liv när jag mår riktigt dåligt. Där jag inte kan ta mig upp ur sängen liksom. Men det är ju en annan diskussion.

När är du som mest osäker?
– Jag är som mest osäker när jag känner mig oälskad och oprioriterad. Jag kan bli väldigt osäker när jag kän-ner att nånting är lite för bra för att vara sant och när jag känner att jag inte blir bekräftad. Jag är en pers-on som kommer från en relation där jag inte har blivit bekräftad, med min pappa då till exempel, vilket har gjort att jag tänker att så fort nån inte bekräftar mig så vill dom inte ha mig. När det egentligen mer har att göra med att det är jättejobbigt att bekräfta nån hela tiden. Så det kan göra mig väldigt osäker och det har också ställt till det väldigt mycket för mig i mina kärleksrelationer över åren, att jag har svårt att lita på att personen vill vara med mig och inte så här egentligen väntar på att göra sig av med mig ...

Så det, det kan göra mig jävligt osäker.

Du fick ju ge den svenska musikexporten ett ansikte på Ja Ja i London. När tar du över världen?
– Förhoppningsvis så tar jag väl över världen imorrn. Helst igår! Men jag tror att jag har en liten väg kvar att vandra. Och jag har mycket kvar, även om jag tycker det börjar gå bra nu och nu börjar man äntligen se resultat på vårt arbete och vårt slit. Men jag hoppas att jag tar över världen helst imorrn och om inte im-orrn så dagen efter det. En dag i taget men varje dag är en möjlighet för att ta över världen för mig.

Hur ser du på den här kollektiva fallenheten för popmusik vi tillskrivit oss själva här hemma i Sver-ige. Är egentligen inte låtskrivare som är från Los Angeles eller London i alla fall nästan lika bra?
– Jo, jag skulle till och med kanske säga att vissa i London är bättre! Eller ja, om jag jämför med SAKIMA då, som kommer från London. Fast han är också en del av Moving Castle och Moving Castle är dom bästa producenterna jag jobbat med. Men jag skulle säga att låtskrivarna i USA kan vara bättre ... vissa kan vara bättre ... jag har mina favoriter. Men mina favoritlåtskrivare i Sverige är bättre än mina favoritlåtskriva-re i USA. Så att så här, I don't fucking know, men jag tycker producenterna däremot är väldigt, väldigt mycket duktigare i USA. Förutom mitt band som är grymma. Men jag vet inte, jag är väldigt kräsen.

Jag är så sjukt kräsen när det kommer till vilka jag tycker gör bra musik. Alltså jättekräsen!

Pop fram till idag, kan jag känna, har haft en tendens att vilja lyfta fram det hoppingivande och gl-ädjesamma. Men om vi blickar tillbaka finns det också ett helt popuniversum som gått ut på att utm-ana normer och flytta gränser kulturellt. Vad tycker du pop kan och ska vara ett år som 2019?
– Jag tycker att popmusik idag ska vara väldigt fri och väldigt unik. Jag tror att många gör nog popmusik idag för vad popmusik alltid har varit. Men jag tror att popmusik idag, för mig, är mycket mer unik och oc-kså mycket kaxigare än vad det har varit. Jag tänker på typ Arian Grandes '7 Rings', alltså jämför det med 'Dangerous Woman' och det är ganska stor skillnad. Det känns som att folk har börjat visa sina riktiga ans-ikten nu till skillnad från ja, men bara för fem år sen. Så popmusik idag känns mycket mer ärlig ...

Mycket mer unik, mycket mer "Det här är jag!" och med mer djup, den är inte så ytlig skulle jag säga.

'Hey Boy' som är med på det här mixtapet handlade väl dels om att vilja festa och leva ut, som ett sla-gs Cindy Lauperigt 'Girls Just Wanna Have Fun' feministiskt statement. Hur ser du på jämställdhet i livet och i musikbranschen idag. Inte minst som en ung kvinnlig artist med provocerande talang?
– Åh, gud vad fint, tack så jättemycket! Alltså grejen är att jag har fått så många frågor från alla om så här "Hur gör du för att ta plats?" eller typ "Hur känns det att vara kvinna i branschen?" eller bara "Är du femin-ist? Hur känns det att vara feminist? Hur är det att göra feministiska statements?" För mig så har det allt-id varit självklart att vara feminist, ända sen jag var ung, min pappa är väldigt höger medans min mamma är otroligt vänster och jag har präglats av min mamma. Så jag har fått det väldigt mycket så här att för mig är det så himla självklart. För mig är det inte en diskussion. Jag tycker nästan det känns lökigt att göra fe-ministiska statements även om jag förstår att det behövs. För min del är det bara så där "Men snälla, det vi-sste vi väl redan?" och det känns som att det är väldigt många som säger så här "Wow, hur vågar du göra det" eller "Wow, vad coolt att du gör feministiska statements hela tiden och lägger upp bilder på dina bröst eller snackar om att ha jättemycket oralsex i dina låtar eller snackar om att slicka fitta och dricka bärs och vara en trashig blond bitch" liksom. Men för mig är det så himla självklart. För mig är det så här.

Jag har gjort det sen barnsben, jag har alltid varit den här personen, jag har alltid tagit plats också.

Det är nått som är viktigt att komma ihåg, att för mig så är det inte krystat, det är inte försökt. Från mitt håll så är det väldigt genuint och väldigt jag är bara så ... det är inget tillgjort.

Sen att vara kvinna i branschen, det är ju däremot en annan fråga, det kan göra mig arg. Det kan göra mig irriterad och framförallt för att jag känner att man är väldigt oviktig ibland som kvinna. Och att det känns som att dom duktigaste låtskrivarna är alltid män, dom duktigaste producenterna är alltid män, alla produ-centerna i vår studio förutom jag är män, och det är väl nåt som kan vara "Men snälla, ge mig en chans" eller "Lita på att jag är duktig på det här". Lita på att jag liksom ... bara lita på mig.

Och jag smäller ju också stolar i folks huvuden om dom inte gör det, om dom inte lyssnar på mig. För att för mig är det så himla självklart, medans jag förstår att för andra kanske det inte är det, har det alltid var det.

Men provocerande talang, tack så jättemycket! Det värmer jätte, jätte, jättemycket. Men där tror jag näs-tan att kvinnor är mer elaka mot varandra. Alltså, jag och andra kvinnliga artister är nog taskigare mot varandra än vad manliga artister är mot mig. För där är inte jag konkurrens på samma sätt.

Tänker du själv som "up and coming artist" på att engagera fler kvinnor?
– Absolut och det gör jag hela tiden. Och jag har själv valt att bara ha kvinnor i mitt team. Jag har bara kv-innor i mitt management, på mitt förlag, i publishing, allting är bara kvinnor. Jag jobbar helst med kvinn-or och det är väl mest för att kvinnor är bättre än män. Alltså killar är ganska töntiga.

Killar tror att dom är nånting och så att så här ... I don't give a fuck.

Vad väntar dig nu under sommaren?
– För mig så väntar det förhoppningsvis en liten turné och jag hoppas att jag kommer få åka runt och spela i Sverige. Det väntar också mycket, alltså jättemycket, musik. Både singlar och mixtapes och album. Ni kan förvänta er mer i juli och i slutet av ... eller ja ... resten av året egentligen. Det kommer mer, hela tiden och det som är skönt nu är att vi har ett så tight releaseschema, vilket gör att det står aldrig stilla.

Och det passar bra för mig. Så allt möjligt.

Och jag är taggad på att skapa minnen ... jag jobbade så mycket förra sommaren så jag ska försöka att kopp-la av nu mellan jobb den här sommaren. Och festivaler! Jag ska försöka hänga mycket med mina kompisar och dricka mycket cider och typ ta det lite lugnt också. Och tillåta mig att göra det.

Är det nån låt du can't wait att ta med ut?
– Ja! Absolut, det är många låtar från albumet, framförallt min nästa singel är jag väldigt, väldigt, väldigt taggad på att spela. Och sen så har jag en förkärlek till en låt som jag alltid kommer dö för som heter 'Pink Ferrari' ... jag vet inte om den nånsin kommer släppas ... men jag hoppas det. Det är den bästa låten, by far, som jag någonsin har gjort och det verkar folk i min omgivning tycka med. Det är bara inte rätt tid.

Det måste vara hundra procent rätt tid för den, för den förtjänar allt.

Den hade varit sjukt nice! Men annars, albumet är ju väldigt magiskt och jag har jobbat på det jättehårt med jätteduktiga människor, så albumet ska bli jättekul att spela, verkligen.

Så vilken hotsauce tar du helst med dig hem från ICA?
– (Skrattar) Lol! Det roligaste är ju att jag inte gillar hotsauce. Jag gillar inte stark mat. Senast jag skulle äta hotsauce, det var en hotsauce challenge, då spydde jag. Så jag tycker inte alls om stark sås. Men om jag måste ta med mig nån, alltså, fuck, kan man säga ketchup? För det är typ det jag alltid köpt (skrattar)

Det är inte starkt, men ketchup eller kanske sriracha, typ.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com