Vapenbröder

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 23 mars 2018

Förra våren tog de oss över höghusen och nu har det blivit dags att leda oss fram fram via elljuspåren. Rasmus Degerskär är en av Vapenbröders sju medlemmar och idag släpper de sin nya singel.

Förra våren kom det två låtar vilka väl båda höll sig lite på varsin sida av pop-eufori och singer-songwriterns copyrightade lågmäldhet. Kan man säga att den här singeln hamnar lite på mitten?
- Soundmässigt är 'Elljusspår' ganska mörk samtidigt som den är pampig. Den handlar om en "vi" känsla, en "backar du mig, backar jag dig" mentalitet. De flesta av våra låtar handlar om något konkret, men 'Elljus-spår' är mer abstrakt, vilket är väldigt skönt för omväxlingens skull. Vi hoppas att alla som lyssnar kan hitta sin egen version av texten, att de kan känna igen sig själva och vilja kasta upp näven i luften, stå upp mot allt skitsnack från rasism, sexism, homofobi och annat bull.

I slutet av låten ser jag alltid framför mig en massa människor som rider på hästar i slowmotion.

Tyvärr var det ingen annan som ville ha med det i videon ...

Kan man i dess abstrakthet också se den som en slags hyllning till hemstaden?
– På ett sätt så absolut! Jag tror att vi alla är glada över att ha växt upp där vi gjorde, samtidigt som det var en otrolig frihet att lämna det. Det finns väldigt mycket vackert i Karlskrona, människor som vi är skyldi-ga allt till. Det är också något speciellt att åka hem och se någon på flaket av en epa med ett löst avgasrör i handen, den ser en inte i Stockholm. Jag tror att vi förväntade oss att saker skulle förändras när vi flyttade till Stockholm, att det vi mådde illa av inte skulle existera.

Sen visade det sig att det många gånger var ännu värre, samtidigt som det såklart var bättre på andra vis.

Det var några år mellan släppen 2014 och singlarna som kom förra året. Vad hade ni för er då?
- Det största som hände under den perioden var väl att vi valde att flytta hela bandet till Stockholm från Karlskrona. Ett projekt som kanske inte riktigt var så enkelt som vi hoppats på. Det tog sin tid för alla att komma i ordning med allt ifrån jobb, boende, skolor med mera. Så första året var ganska inaktivt på band-fronten, trots att det egentligen var motsatsen som var syftet med flytten.

Men vi kom tillbaka och har ändå hunnit med rätt mycket under vår tid här. Vi har bland annat vunnit Emergenza i Stockholm, spelat på Peace and Love två gånger och i buren på Musikhjälpen. Samt jobbat på massa ny musik. Ska också tilläggas att låtarna som släpptes 2014 egentligen tog fart först ett år efter release, vilket gjorde att vi blev kvar i den skivan lite längre än planerat kanske.

Ni är ändå ett ganska omfattande gäng. Finns det någon särskild eldsjäl som håller i skrivandet?
– Processen är ganska enkel. Jag kommer med en idé, oftast text, melodi och lite ackord. Jag spelar upp vad jag har för grejer på gång och så väljer vi tillsammans ut dom idéer vi tror allra mest på. Därefter kan arbetet se olika ut. Ibland repar och jammar vi oss fram till en grundidé att utgå ifrån, ibland tar vi projektet direkt till studion och börjar där.

Men vi är alla involverade i arbetet och gör det ihop från start till mål.

Kan det vara mycket fram och tillbaka med olika arrangemang innan ni hittar rätt?
– En låt kan absolut gå väldigt många varv fram och tillbaka innan den till slut låter som slutresultatet. För att ge ett exempel så kan vi ta dom senast två singlarna vi släppt. Dom är nog varandras motsatser. 'Hög-husen' skrevs säkert i fem-tio olika versioner och tog mellan ett och två år att få klar innan vi knäckte nöten och landade i så som slutresultatet blev. '

'För mina vänner' var rena motsatsen. Där kom jag med idén och redan på första repet hade vi satt låtens struktur och grundidé. Demon, som låter nästan identiskt med slutversionen, spelades in bara någon vecka senare. Så ibland ser processerna väldigt olika ut.

Om det handlade mycket om tonårshybris i början. Vad handlar låtarna om i nutid?
– Vi kommer alltid ha hybris, vi är bara inte tonåringar längre. Låtarna handlar om vad vi tycker är vikt-igt. Att stå på scen eller att få sin låt spelade på radio ger en möjlighet att kunna trycka på punkter. Någon-stans har och kommer alltid mänsklig värme vara centrum i texterna. Jag pendlar mycket i hur jag mår, ångest är en ganska naturlig del av mitt liv. Att skriva om det är avlastande för mig, samtidigt som det är viktigt att så många som möjligt lyfter ohälsa eller problem på olika sätt, trots att en spelar pop-rock.

Vad finns det för musikaliska influenser?
- När vi startade bandet var vi sju personer som kom från ganska olika håll. Jesper från rock’n' roll, Sebbe från indie och hardcore, Gustav från crust och punk, Pontus från album-oriented rock, bara för att nämna några. Därav fanns det ju en jäkla massa olika influenser.

Men genom åren har vi så klart också påverkat varandra och har, tro det eller ej, ändå ganska mycket gem-ensamt. Där vi landar i att vi alla har en stor kärlek för den svenska pop- och rockmusiken.

Inför den här intervjun fastnade jag framför era live-framträdanden som ligger uppe på Youtube. Vilket inte alltid är fallet. Är ni ett band som har lätt för att excellera i själva gigandet?
– Kul! Vi har alltid sett oss som ett liveband i första hand. Det är där vi gör oss som allra bäst och där vi får ut maximalt utav oss själva och som band. Däremot så har vi de senaste ett-två åren blivit ett band som är mycket bättre på att sitta i studion och jobba. Så just idag är vi nog en härlig blandning av båda.

Hur ser det ut med spelningar framöver?
– Just nu är det inte så mycket bokat. Men vi håller på att planera våren och sommaren för fullt. Så är det någon som är sugen på att se oss i sin stad är det bara att hojta till!

Ingen releasespelning dagen till ära?
- Just den 23:e kommer vi nog inte fira så speciellt mycket. Däremot kommer vi fira desto mer den 6:e april då vi har releasefest för singeln på Brooklyn Bar i Hornstull. Det kommer bli en jäkla fest.

Det finns även andra band- och soloprojekt bland er vid sidan om just Vapenbröder?
– Ja, så är det. Det spelas på andra håll från flera av oss, såväl soloprojekt som komp-gig för artister. Den stora skillnaden är väl att Vapenbröder är mer än bara ett band för oss. Det är ju mer som ett livsverk och en identitet än ett jobb vi gör vid sidan av något annat.

Känslan att spela i och tillhöra ett band kommer nog alltid vara speciell och unik jämfört med hur det är att driva ett soloprojekt eller vara komp-musiker för någon annan. Även om det såklart också är otroligt kul.

Ni är helt enkelt vapenbröder ...
– Vi valde det namnet för att vi tyckte det passade åtta vänner som gjorde allt tillsammans och var coolare än "Pop-projektet". Jag tror vi alla ifrågasätter namnet då och då, men nu är det som det är. 'Vapenbröder' var isch andra låten som vi skrev och vi skulle spela på en toga-fest i Emmaboda ...

Vi hette då Pop-projektet, vilket vi verkligen ville byta. Vi satt ner hos basisten innan giget och gick igenom olika idéer. Sen blev det Vapenbröder.

Ni var åtta bandmedlemmar från början? Det var Anton Krohn som valde att lämna?
- Det stämmer. Det var inte konstigare än att vi ville olika. Anton vill jobba vidare på annat håll och satsa på studier och vi andra kände att vi ville lägga i en extra växel och satsa på bandet. Det var ett beslut som vi diskuterade oss fram till och kom överens om tillsammans.

Vi visste att Anton skulle sluta långt innan det blev offentligt för andra. Men nu har även han hamnat i Stockholm efter flera år på olika håll så vi umgås fortfarande. Det var ett fint slut!

Jag har kommit över två olika prolog-historier till bandet. Den ena att bandet kom till väldigt struk-turerat i en replokal i plugget och den andra att ni helt spontant "frågade runt" under hemmafest ...
- (Skrattar) Det finns alltså såna historier? Den sanna historien är väl egentligen en liten mix av båda. Jag hade börjat skriva lite låtar på svenska mest som en kul grej, vid sidan av andra projekt som vi höll på med. Jag spelade upp dessa för Sebbe som sa att vi verkligen borde dra ihop ett band, spela in dom två låtarna, och vinna Musik Direkt. Sagt och gjort så landar vi på en fest hos Sebbe där de flesta av medlemmarna var med. Där och då börjar vi pussla ihop bandet. Vi gick alla på samma gymnasieskola och ville ha med alla våra bästa vänner och göra det som en kul grej. Vi satte ett första rep.

Där och då var tanken aldrig att detta skulle vara längre än tills vi slutade skolan. Vi gjorde ett första gig i skolans cafeteria, sedan fick vi ett gig till och ett till och sen gick det inte att stoppa. När skolan väl var på väg mot sitt slut och vissa skulle vi vidare och plugga hade vi ett möte och pratade om hur vi skulle göra. Antingen lägger vi ner allt nu eller så satsar vi, stannar kvar i Karlskrona och gör allt på riktigt och verkligen ger det en ärlig chans. Och här sitter vi nu, sju och ett halvt år senare, med nästa singel.

Just det, vi vann Musik Direkt också ...

Ni har väl egentligen från start, även om det inte alltid synts till i musiken just, varit väldigt polit-iska med olika ställningstaganden kring ämnen som sexism, rasism, våld med mera?
– Det var nog inget aktivt val egentligen. Det blev nog bara så. Vi kommer från en ganska politisk uppväxt och många situationer blir nog extra tydliga när en bor i en mindre stad. Vi är sju personer i bandet vilket skapar en trygghet, då blir det mycket lättare att våga uttrycka sig.

Vår första politiska låt var 'Nej tack' som vi släppte i samband med valet 2014. Vi älskar den låten samtidi-gt som den är lite "tonårig" och daterad idag.

Med det sagt är det ändå den låten som många går igång mest på när vi spelar. Det är riktigt fett.

Vad har ni fått för reaktioner på era olika ståndpunkter?
– Sjukt blandat. Nittio procent är dock ren pepp, det brukar alltid bli en magisk stämning i publiken när vi pratar om exempelvis rasism. När vi spelade 'Nej tack' i Musikhjälpen skrev Avpixlat en artikel om oss.

De var väl inte lika peppade ...

Ni har bland annat hållit i olika killmiddagar tillsammans med Make Equal?
– Killmiddag är ett koncept av Make Equal som vi först blev inbjudna till av Fatta på Peace and Love i somras. Det är så himla enkelt att göra och det ger väldigt mycket. Att sitta x-antal random killar i grupp och snacka om syn på sex och våld är någonting som borde göras mer ofta, hela tiden.

Killmiddag är ett bra sätt för ett mer öppet klimat och vi kommer absolut köra fler gånger.

Det är hundrasjuttio dagar kvar till riksdagsvalet i år. Kommer ni involvera er på nått sätt?
– Vi får väl se! (Skrattar). Nej, men visst inspirerar det musiken! Vi kommer involvera oss på det sättet som vi alltid har gjort ... genom våra texter.

'Elljusspår' kan väl just ses som så också. Som jag fattat det har ni två singlar till på g nu?
- Ja, men precis, eller tanken är faktiskt att det ska bli en dubbelsingel, alltså två låtar. Men sånt kan ju samtidigt svänga fort. Men så är tanken i dagsläget. Vi har inget satt datum för nästa singel, men någon gång under maj-månad är tanken att den ska komma ut.

Just nu sitter vi och håller på med slutmix på den första av dom två.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com