Vanessa Liftig

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 25  maj 2018

Bland göteborgs pyramider återuppstår Vanessa Liftig och med sig har hon kanske årets bästa album på svenska. Sångerskan som sjungit för både Påven och Wu-Tang Clan har nu spelat in hemma i sängen.

Det här nya albumet följer en tid då musiken låg på hyllan för dig. Vad fick dig att ta fram den igen?
– Jag gick igenom en tuff period fylld av tunga saker som hände och efter det gick luften ur mig. Musiken satt så långt inne och alla ark var tomma dag efter dag så istället för att kämpa för att få ur mig något beslutade jag mig för att lägga ner. Efter en lång tid av tystnad började små fragment av musik bli till, jag tog tillvara på dom och tog det steg för steg. Jag kom på många sätt tillbaka tack vare musiken. '

'Årtusendets gåta' på albumet handlar oavkortat om det svåra jag gick igenom.

Redan för fyra år sen pratade du ju faktiskt om att ditt tredje album skulle vara på svenska?
– Idén att skriva på svenska har funnits ett bra tag. Sen har jag gjort albumet totalt förutsättningslöst utan några tankar på att det skulle leda någonstans. Det har vuxit väldigt väldigt långsamt.

Ibland med många månader mellan låtar.

Har det varit en omställning med språket?
– Det har varit läskigt att skriva på svenska. Men succesivt känner jag att jag hittat större känsla av lugn i hur jag formulerar mig och upplever att jag har blivit starkare i min musikaliska identitet. Det är lättare att vara direkt och då blir pusslandet i att se vad jag kan göra med orden så tydligt.

Skivan har också nästan helt producerats ... i sängen?
– (Skrattar) Ja, i alla fall merparten. Jag är obotlig nattsuddare. Känslan av att skapa på nätter är lite magisk för mig. Hade jag suttit i studion hela nätterna hade det nog känts mer som jobb, hemma blir det lite mer av att jag borde inte, men älskar att bygga musik, så jag bara måste.

Är du som mest kreativ där?
– Borta bra men hemma i sängen bäst.

Känner du att du hittat tillbaka till det kreativa så pass att du vill börja producera och skriva mer för andra igen så som du har gjort tidigare. Är det något du vill tillbaka till med?
– Ja, absolut. Jag tar det långsamt men lusten och drivet är definitivt tillbaka. När det kommer till min egna musik är jag långsam. Skapar fortfarande alla idéer till låtar hemma, lägger sång med mina iPhone-lurar och klurar länge på hur jag vill ha det.

Men i andra sammanhang har jag hittat tillbaka till mina metoder, där musiken mer rinner på som vatten.

Jag vet inte om det var just i sängen innan också men det här är inte det första albumet du har egen-producerat och du har ofta tagit dig fram på ganska oförutsedda sätt. Är det viktigt att testa olika?
– Jag tänker sällan i genre. Musiken får landa där den landar tänker jag. Själv älskar jag så många olika typer av musik och allt färgar mig. Att gå in i olika mode och variera mig gör att jag ofta känner mig nykär i musiken. Sen är 'Göteborgs Pyramider' mitt första alldeles egna album,

Där det bara är jag som suttit vid datorn. Och då blir nog alla mina influenser extra tydliga.

Är det en större utmaning att testa på något nytt eller att bibehålla intresset i det redan gjorda?
– Bra fråga! Jag delar nog inte in musiken i så många olika spår. Det kommer efteråt när låtar ska placeras i ett sammanhang och då är det absolut en utmaning att få det att kännas som en skön helhet.

Låten 'Skitungar' blev första-singeln?
– Den är en av de lättsammare låtarna på albumet och jag ville öppna så. Den är nog talande musikaliskt framförallt. Hur produktionerna låter och hur jag sjunger på svenska.

'Skitungar' handlar om tonåren. En klassisk nostalgitripp med ett budskap i mitten. Eller ett försök till att påminna mig själv om att inte krångla till det så mycket.

Jag gör lätt det nämligen ...

Om vi helt ska hänge oss till lite nostalgi så var du bara tolv när vi kunde se dig i 'Kristina från Duvemåla' och många känner säkert också till dina föräldrar från musikens värld ...
– Att stå bakom ridån på Göteborg Operans stora scen som tolvåring, se den gå upp, och möta över tusen personer är en hisnande upplevelse som fortfarande biter sig fast. Musiken har varit mitt huvudintresse så länge jag kan minnas. Min musikaliska uppfostran har varit som en lång skola och jag är förevigt tacksam för allt mina föräldrar givit mig.

Att börja så tidigt har gjort musiken till en av de mest naturliga delarna i mitt liv. Jag började skriva egen musik tidigt och är den i min familj som gör det mest. Mina föräldrar arbetar främst med att tolka så det blev snabbt tydligt för mig vilket mitt stora huvudspår var.

Vilka var dina tidiga förebilder?
– Den listan är oändligt lång. Jag älskar att lyssna på musik. Men några av mina stora influenser är Prince, The Beatles och Joni Mitchell. De har betytt otroligt mycket för mig.

Du har även uppträtt inför påven Johannes Paulus II på plats i Vatikanen?
– Jag fick vara med i den tjänstgörande kören vid povens audiens i Vatikanen, en overklig upplevelse.

Det blir nog svårt att toppa den känslan av högtidlighet.

Alla har inte sjungit för honom. Alla har ju inte heller jobbat med Wu-Tang Clan. Vad hände där?
– Egentligen ganska enkelt. Jag fick via rapparen Ibrahim Namro ett beat från en "okänd avsändare" och gjorde min grej på det. Det visade sig att det var Wu-Tang's nya projekt och att de gillade det jag hade gjort. Sen rann allting på. En fin grej som kan sägas om det samarbetet är att det höll på under delar av den jobbiga passagen jag var med om och att de väntade ut mig.

Så generöst och lojalt.

Kan man se dig på scen något nu i samband med albumsläppet?
– Ni hittar oss på Champagnebaren Forssén och Öbergs fantastiska innergård! Skumpa, livemusik och kvällsol. Sedan blir det Göteborgs Kulturkalas den 18:e augusti, i Bältespännarparken!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com