Ulf Stureson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 21 november 2017

Ulf Stureson avslutar en historia som egentligen började redan 1996, med hans debutalbum som soloartist. Två nya låtar är de sista kapitlen sprungna ur hans hemort Alfta, förr och nu.

Vad handlar de två nya låtarna 'Min Chans' och 'Träförädlingen' om?
– Båda handlar om Alfta, byn jag kommer från. 'Min chans' handlar om att längta bort därifrån, bort från vintermörker och tristess till nånstans där det händer nåt.  'Träförädlingen' handlar om mitt första sommarjobb inom träindustrin. Jag jobbade på sågverk ett tag också. Finns massor av såna fabriker runt Alfta. Många tyckte det var skönt att ordet ”skridskoskyddslackeringen” äntligen hamnade i en låttext.

De avslutar på ett sätt ett ganska stort kapitel av din artistkarriär?
– Ja, det är dom sista låtarna från inspelningarna av min senaste platta, 'Alfta förr och nu'. Jag har ju haft ett uppehåll på tio år och när jag väl satte igång på allvar med den sista plattan märkte jag att många låtar kretsade kring hembygden och min uppväxt där i Alfta.

Det känns som ett slags bokslut, en summering av det jag gjort så här långt. Dom här två liknar nästan det jag gjorde som tonåring i Traste och Superstararna, snabbpop från landsorten, typ.

Hur kommer det sig att de inte kom med på skivan?
– Jag gillade dom jättemycket, men dom skilde sig rätt mycket från de övriga låtarna, i tempo och humör. Det kändes helt rätt att lyfta ut dom från albumet.

Hur brukar du närma dig låtskrivandet?
– Jag slår ett ackord på gitarr eller piano, öppnar munnen och sjunger det som faller mig in. Sen brukar resten ge sig. Ibland bara kommer det pang på, i stort sett klart på en kvart. Men ofta gör jag några dåliga skissartade snuttar på ett osmält tema, jag känner att det finns nåt där men får inte till det. Det kan bli flera försök men en tid senare bara kommer låten, då har jag väl processat det hela i bakhuvet på nåt sätt. I första skedet vill jag bara rota i nåt som skaver, förmedla nån slags insikt eller känsla till mig själv.

När den slutgiltiga låten börjar dyka upp kan jag tänka på att en lyssnare ska förstå. Att jag säger nåt till nån annan. Men det är som en växelverkan det där ... pratar lika mycket med mig själv som med nån annan.

Vad har du för influenser?
– För många för att räkna upp här. Men musikaliskt är det nog Beatles som format mig mest för det var första bandet jag älskade. Dom var perfekta. Har nog fått inspiration till texter från dom också ... enkelheten, det ogarderade, allt kan man göra en låt om.

Vad var det som inledningsvis fick dig att vilja närma dig ämnet "mindre svensk tätort"?
– Det var inte medvetet till en början men när jag tittade på alla låtarna såg jag en röd tråd, att dom handlade väldigt mycket om nu och då, en summering av upplevelser och var jag stod nu. Och fonden var alltid Alfta, från min uppväxt fram till nu. Min far gick bort förra året och när jag gick igenom kvar-låtenskapen hittade jag förutom dagböcker och gamla foton även farfars bok. Då förstod jag plötsligt vad plattan handlade om. Jag snodde hans boktitel rakt av.

Även bokens undertitel passade in, 'En kortfattad återblick på utvecklingen'. Jag brukar läsa bokens förord på konserterna, även det passar nästan kusligt bra in på mig och min skiva.

Bara att byta ut Alfta mot Ulf ... (skrattar)

Var spelades du in?
– Vi började i en studio i Stockholm och sen gjorde vi resten i en gammal industrilokal utanför Bollnäs.

Dina tidigare skivor, då inte minst 'I Overkligheten', är bland de mest kritikerhyllade skivorna på svenska. Kände du av nån press av det när du började komma tillbaka igen efter de här tio åren?
– Nä, inte låtmässigt, ingen press när jag gjorde låtar, har jag aldrig gjort. Det blir vad det blir. Men jag tänkte att om jag ska göra en platta till så ska den vara riktigt bra om det ska vara värt allt jobb. Och jag hade vant mig vid en anonym tillvaro, det var jobbigt att tänka nu ska man bli bedömd igen och en massa nojor och beslut blir det och en massa jobb ... som jag lägger på mig helt i onödan!

Jag drog ut på det så länge jag kunde. Men till sist blir lusten att visa upp för världen vad man gjort för stor. När det började kännas klart och svinbra satte jag in slutspurten!

Vad berodde den långa pausen på?
– Jag hade nyss fått min andra son och kände att jag ville fokusera på honom istället för att gå runt och tänka på låtar hela tiden. Det blir ju lätt så annars när man drar på den kreativa kranen, i alla fall för mig. Jag kan inte jobba med låtar nio och fem och sen stänga av som en del verkar klara. Det är dygnet runt eller inte alls. Sen kände jag mig färdig också, hade inga direkta idéer och ingen lust heller. Tänkte jag tar en rejäl paus för första gången i livet för att se hur det känns.

Jag har ju gjort det här sen jag var nio-tio år. Ville se om jag skulle klara mig utan det. Det var fantastiskt skönt i några år, sen började det kännas tomt ... jag tror låtskrivande är mitt sätt att komma i kontakt med mina känslor och det så kallade undermedvetna.

Ett sätt att få reda på var jag står, vad jag vill och känner. Jag blir lite av en robot utan det.

På tio år är det inte bara småbyar som förändrats utan också musikbranschen?
– Det råder en positiv anda igen. En optimism som verkligen inte fanns år 2007 när ingen ville betala för musik längre. Att det går att ge ut plattor utan att bara se problem, man ser möjligheter istället.

Vad är den största skillnaden mot debutåret 1996?
– Skillnaden mot 1996 är budgeten. Då kunde man bränna en halv miljon på en platta, nu får man nöja sig med en tiondel. Men jag gillar verkligen DIY-andan som råder nu, samma som under punkåren runt -77.

Folk bara gör liksom.

Vad tycker du annars om Sveriges musikindustri och scener?
– Fler spelställen på mellannivå vore fint. Lite bättre ersättning för streaming till artister vore också trevligt. Den så kallade musikindustrin vet jag inte mycket om men att vemsomhelst kan göra en skiva för en hyfsat billig peng och marknadsföra den enkelt gillar jag, även om det leder till att det ges ut en enorm massa skit också. Trist är att man missar en massa bra om man inte vet vad man ska leta efter. Det är helt oöverblickbart, inte som att gå ner på skivaffärn och be dom beställa de tio senaste punksinglarna från England. Bra är spellistor på Spotify med låttips från vänner och att mycket musik är så lättillgänglig ... eller det är både och ... det låg ju en magi i när det var extremt svårt att se idoler på tv, det fanns få bilder, reportage med mera. Och en massa bra gamla grejer finns inte på Spotify, blev sjukt besviken när jag ville lyssna på Before Hollywood med Go-Betweens till exempel, inga av deras bästa plattor finns där.

Sånt händer jämt. Känns som även större bolag vågar satsa lite mer på smalare genrer och artister nuförtiden. Jag kan ha fel men när jag började var det otänkbart. Att få ett skivkontrakt var svårare än att få träffa kungen. Och utan det skulle ingen bry sig. Sen måste ju marknaden för fanzines vara lysande eller hur? Alla kan ju göra sig hörda nu. Det är bra.

Det råder ingen direkt brist. Hur ser det med spelningar nu höst och vinter?
– Sista chansen i höst är den 25 November i Gävle. I vinter blir det inget men till våren kanske ...

Vad har man framför sig om man tar sig till Gävle för att se dig?
– Den här turnén är en slags musikföreställning i två akter kallad 'Alfta förr och nu'. Highlights om livet på landet och högläsning ur min farfars bok med samma namn. Det rullar ett bildband, jag och bandet spelar och mellan låtarna pratar jag om saker som hänt i mitt liv från barndom till nu.

Väldigt egotrippat faktiskt ...

Trivs du med att vara ute och spela eller föredrar du att vara i själva låtskapandet?
– Båda. Jag gillar omväxling så skulle inte vilja göra bara en av dom. Fördelen med att hålla på med musik är att det är så olika saker man får göra. Den ena är utåtriktad och den andra introvert. Man hinner inte lessna på nån av dom. Men låtskrivandet är viktigast för välbefinnandet.

Vilken är din mest minnesvärda spelning?
– Den här turnén är nog min bästa nånsin. Premiären i Alfta glömmer jag aldrig. Den publiken och stäm-ningen. Fantastiskt. Och spelningen förra helgen på Södra teatern i Stockholm var enormt mäktig den med, fast på ett annat sätt ... jag säger båda.

Så vill du hälsa något till läsarna innan de tar sig an 'Min chans' och 'Träförädlingen'?
– Jag önskar dom ett bra liv och hoppas vi ses på en konsert framöver.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com