Tony Giglio

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 30 oktober 2019

Helvetets portar öppnar sig. Tony Giglio, som länge befunnit sig i förgrunden av filmer som 'Death Race' och 'Resident Evil' står bakom 'DOOM: Annihilation'. Den andra filmen baserad på det ikoniska spelet.

Så jag kommer att komma till 'DOOM: Annihilation' om en sekund, men först måste jag fråga ... hur var det att spela G.E. Mallow och slåss mot Superman i ett avsnitt av 'Lois and Clark' sisådär 1995?
– Bisarrt, jag hade aldrig några skådespelarambitioner. Jag var produktionsassistent på Noah Baumbachs första film 'Kicking and Screaming' och under inspelningen beslutade sig Noah för att ge mig ett par rader. Jag vet fortfarande inte exakt varför. Jag tyckte det var hemskt, men han ville ha tillbaka mig en andra dag och la till mig i en scen som karaktären först inte var med i. Det var en rolig karaktär, en förstaårselev på college, i den första scenen gråter jag när mina föräldrar släpper av mig vid skolan, och i den andra scenen, senare under skolåret, är jag på en fest, röker marijuana och sjunger 'Buffalo Soldier'.

På avslutningsfesten sa castingregissören att jag var rolig. Hon sa att hon skulle tänka på mig om något sk-ulle komma upp. Till min stora förvåning ringde hon flera månader senare och erbjöd mig den rollen i 'Lois and Clark'. Det var inte en komisk roll, jag blir tokig, skjuter mig fram i Metropolis och dör efter att ha ko-nfronterats av Superman. Men den rollen hjälpte mig att få en sund respekt till att skådespela framför en stor besättning och kameror. Stressen med att komma ihåg vad man ska säga, vart man ska gå, att vara i karaktär, och så vidare. Jag lär mig alltid. Det var en tidig lektion i min karriär som jag bär med mig än.

Så lite agerande åt sidan jobbade du dig upp från produktionsassistent till att nu vara regissör och manusförfattare. Men om vi stannar lite i de åren är det intressant att din första merit som P.A. är 'The Quick and the Dead'. Så din allra första filminspelning är med Raimi och Leonardo DiCaprio?
– Jag var ett stort fan av 'The Evil Dead' och skrev ett brev till regissören Sam Raimi innan jag tog min ex-amen från college, för att söka jobb hos honom. Och till min stora förvåning, igen, svarade Raimi på mitt brev och sa, "Om du bestämmer dig för att flytta till Los Angeles, leta upp mig". Jag flyttade till Kalifornien strax efter min examen och tog upp kontakten med Raimis kontor precis när Raimi hade skrivit på för att regissera 'The Quick and the Dead'. Jag började som produktionsassistent på kontoret, men blev snart P.A. för inspelningsplatser och kulisser och sen som Sam Raimis personliga P.A. under produktionen i Arizona.

Det var och är fortfarande den bästa upplevelsen i mitt liv.

Sam Raimi var fantastisk. Jag älskade varje sekund. Det kändes som att jag varje dag fick betalt för att gå på filmskola. Vid sidan om Sam, Gene Hackman och Leo var även Russell Crowe, Sharon Stone ... som pre-cis gjort 'Basic Instinct' ... Gary Sinise och en stjärnbesättning av Patritzia Von Brandenstein, Dante Spi-notti och Peitro Scalia där. Alla var generösa med sin tid och alla lät mig ställa alla frågor jag ville.

Vet inte var jag skulle vara utan den erfarenheten.

Såg du på produktionsassistentjobbet som ett sätt att börja skriva och regissera?
– Nej, jag såg på att vara produktionsassistent som ett sätt att lära sig hur man gör filmer. Men jag trodde aldrig att det var möjligt att hoppa från att vara produktionsassistent till vara regissör. Min enda plan var att göra filmer och lära mig hur man skapar filmer. Jag var ungefär tre och ett halvt år in i min P.A. karriär när jag började tro ... kanske dumristigt ... att jag var redo att regissera och skriva. Då, i mitten av nittio-talet, fanns det två sätt att få regissera utan att ha erfarenhet. Antingen göra en kortfilm som får folk att säga "Wow" eller att skriva ett fantastiskt manus och se till att få göra det själv. Jag hade inga pengar för att göra en kortfilm. Jag levde från lön till lön. Och då var man tvungen att spela in på film, inga iPhonefilmer.

Så jag lärde mig själv att skriva manus emellan produktionsassistentjobben.

Mitt mål var att skriva nåt fantastiskt och få någon att anställa mig för att regissera.

Vad tror du fick dig att vilja göra karriär som historieberättare till att börja med?
– Det var antingen en karriär inom film eller att ta över min pappas spritbutik. Medan det var frestande, valde jag istället att jaga efter film. Som barn tillbringade jag mina dagar i multiplexet och med att gå från en biosalong till en annan. Jag kunde även hyra fem filmer åt gången och ha ett maraton.

Jag ville bara berätta historier, jag ville göra filmer, det är allt jag någonsin velat göra.

Vilken film skrev och regisserade du först?
– Det första regijobbet var 'Soccer Dog: The Movie' ... en söt okonventionell komedi om en föräldralös unge som blir vän med en hund. Vissa onlinesidor har pratat skit om den filmen, försökt göra narr av mig, eller föreslått att en regissör av 'DOOM' inte borde ha gjort en familjefilm. Men jag gjorde den filmen när jag var tjugosju år. Jag är väldigt stolt över den. Vi hade 500 000 dollar, barn och hundar, men studion älskade den. Den fick dem ... inte mig ... att tjäna en förmögenhet. De gjorde en uppföljare. När jag var på ett dåligt ställe i min karriär fick jag ett brev från en kvinna som hade ett barnhem i Georgia. Hon sa att ett nytt ba-rn kommit in. Han var i samma ålder som huvudrollen i filmen. Han var uppriven och ledsen över att ha förlorat sin familj. Han ville inte prata med någon. Allt han gjorde var att titta på 'Soccer Dog' som de hade i sin filmhylla. Efter ett par veckor kom han till henne och frågade om han kunde få prova att spela fotboll.

Hon sa att han gått med i ett lag och hela hans sätt att vara förändrades. Den filmen hjälpte honom.

Så folk får göra narr av mig för den filmen hur mycket de vill.

Var det för du senare skrev 'Death Race' som du blev second unit-regissör för 'Resident Evil'?
– Ja och nej. Jag var faktiskt i samtal om att regissera 'Resident Evil: Extinction'. Det var där jag träffade Paul W.S Anderson och Jeremy Bolt. Det gick inte vägen. Studion ville ha någon med mer VFX-erfarenhet. Men jag lärde verkligen känna de killarna och vi kom överens väldigt väl. Några år senare ringde Jeremy till mig och sa att Universal Pictures ville göra en lågbudget-prequel till 'Death Race'. Han tyckte att jag skulle passa perfekt för att skriva och regissera den. Jag och Paul jobbade på handlingen i hans hem i några veckor och vi pitchade den historien till Universal Pictures och jag anlitades för att skriva 'Death Race 2'.

Jag började skriva manuset. När vi jobbade på handlingen kom jag och Paul väldigt bra överens. Han nämn-de att han skulle ha älskat om jag regisserat 'Extinction'. Det var onödigt men snällt av honom att säga. Då var han på väg att starta 'Resident Evil: Afterlife'. Ett par veckor in av att skriva 'Death Race 2' ringde Jer-emy till mig och sa att Paul ville att jag skulle vara second-unit regissör på 'Afterlife'. Det gjorde att jag in-te kunde regissera 'Death Race 2' men som Paul sa, "Ingen kommer någonsin säga att du inte har tillräckli-gt med VFX-erfarenhet igen" ... för varje scen jag gjorde hade VFX. Så jag skrev faktiskt 'Death Race 2' medan jag var på inspelningen av 'Resident Evil: Afterlife' som second-unit regissör.

När det regnar öser det.

Så hur var det att sätta din prägel på en hundramiljonerdollars-franchise? Jag tänker att Paul W.S. Anderson måste vara ganska bestämd med hur saker görs, eftersom han har jobbat med den så länge?
– Ja, för det första är det inte en hundramiljonerdollars-franchise. För de sex filmerna har samlat in mer än 1,2 miljarder dollar i bara box-office över hela världen, så det är mer en miljardfranchise. Paul är fantastisk att jobba med. Hans inspelningar är kul. Han har en så otrolig energi. Det var annorlunda att regissera men ändå inte vara den slutgiltiga beslutsfattaren, men det var kul att hjälpa honom att förverkliga sin vision och ja, att sätta en liten prägel på en stor franchise. Jag lärde mig mycket av Paul om att göra film av spel.

Han tog en djärv rutt med 'Resident Evil' när han introducerade en karaktär som inte var med i spelen.

Och medan vissa spelare kanske har problem med Pauls tolkning ...

Så är 'Resident Evil' den mest framgångsrika serien baserad på ett tv-spel.

Så varför har du fortfarande inte regisserat en 'Death Race' film? För du har ju skrivit två till?
– Jag har trivts väldigt bra med att skriva 'Death Race' filmerna. Det ledde till slut till att Universal 1440 Entertainment anlitade mig att skriva och regissera 'DOOM'. Om möjligheten någonsin skulle komma på tal igen skulle jag definitivt överväga det. Men jag har redan haft lyckan att bidra till en fantastisk serie.

Skulle det inte vara coolt att få tillbaka Sylvester Stallone till en av dem? Kanske till och med att fö-ra ihop honom med Jason Statham, Luke Goss, Manu Bennett och alla de nya karaktärer i filmerna?
– Ja, det skulle vara den ultimata 'Death Race' filmen. Och förmodligen också den dyraste att göra. 

Jag skulle se den. Hur är det att sitta i regissörstolen och säga åt actionstjärnor vad de ska göra?
– Tja, som regissör sitter man sällan ... men allvarligt, så gör det en ödmjuk. Alla dessa stora talanger som sätter sin tilltro till dig för att få dem att se bra ut. Varje skådespelare är annorlunda. Du lär dig snabbt mä-nniskors personligheter. Du lär dig att du inte kan prata på samma sätt med alla. Jason Statham ville alltid veta hur scenen han gjorde skulle flöda in i den nästa. Han tänkte alltid på helheten. Wesley Snipes ville bara veta vilken scenen var. Vinnie Jones ville bara få bli klar med scenen och få gå hem igen.

Finns det några stories från när du gjorde 'Jingle all the Way' med Arnold Schwarzenegger?
– Egentligen inga bra historier från Arnold under 'Jingle all the Way', men vi pratade om 'Total Recall' när vi arbetade på 'Terminator 2' i 3D tillsammans. Jag tror att filmen är ett implantat. Allt är i hans huvud.

Men han säger att det var på riktigt. Jag tror att jag har rätt.

Något på Kurt Russell under 'Escape from L.A.' då?
– Att jobba på 'Escape from L.A.' var, för mig personligen, väldigt spännande. Jag älskade Snake Plissken som barn. Jag klädde ut mig till honom under tre Halloween på raken. Och Kurt är en bra man. Jag frågade honom om slutet av 'The Thing' och han sa till mig att han visste vem som var monstret i slutet.

Men han ville inte berätta det för mig för som han sa,

"Du kommer att hata mig efter att jag sagt det, Tony, för det är den ovissheten som gör den så bra"

Du var även med under inspelningen av 'Heat'?
– Ja, jag var inte med under hela filmen, men under cirka femtio av de hundra inspelningsdagarna. Jag kom ombord som en extra P.A. de dagar det var stora actionscener ... när de skjuter Downtown, bilkrocken ... men det slutade med att jag fick fler dagar alltsom vi spelade in. Det var en fantastisk filminspelning att jo-bba på. Det var inte bara toppskådespelare, utan det var också den bästa filmbesättningen som jag upplevt att någon fått ihop. Mitt finaste minne var att följa med Robert DeNiro under inspelningen. Vi var tvung-na att åka upp i en hiss till den tjugonde våningen. Han var tyst hela tiden. Bara stirrade på mig. Jag sa ing-et för jag visste inte om han var i karaktär eller inte. En del av ens jobb som P.A. är att veta när man ska vara synlig och osynlig. Det är en känslig balans. Du måste alltid vara närvarande men aldrig märkas av.

Jag var ganska ny. Hade kanske gjort tio dagar, men aldrig med DeNiro. När vi gick ut ur hissen sa han,

"Är du ny"?

Och jag sa, "Ja". Han sträckte ut handen och sa "Jag är Bob".

Och jag tog den, skakade hans hand och sa, "Jag är Tony".

Dessutom, filmfotografen var Dante Spinotti. Dante är en legend. Han var också filmfotografen på 'The Quick and the Dead', min första film. Dante är den här underbara, väldigt italienska, konstnären. Han anv-änder väldigt få ord för att kommunicera med en, inte för att han inte talar engelska, det gör han.

Men han väljer sina ord omsorgsfullt och han ser till att alla räknas.

Den sista dagen av inspelningen gick jag fram till honom. Berättade för honom hur stort nöje det var att arbeta med honom igen. Och han gav mig en kram, sedan en handskakning och han sa, "De säger att du ibl-and träffar någon en gång och sedan aldrig ser dem igen. Men om du träffar dem två gånger kommer du allt-id att se dem en tredje gång. Så jag ser fram emot när vi får träffa varandra en tredje gång".

Vi har inte haft vår tredje gång än. Men jag vet att det kommer att hända.

Är det några särskilda regissörer som har inspirerat dig och ditt arbete?
– Namnet på mitt produktionsbolag är The War Room ... jag tog det från Stanley Kubricks 'Dr. Strangelov-e'. Mitt arbete kan inte på något sätt jämföras med hans. Jag tycker att Stanley var en sann konstnär i var-je bemärkelse det ordet betyder något. Oavsett vad så han gjorde han saker på sitt sätt. Inga enkäter eller fokusgrupper fick vara med och forma hans filmer. Den killen var den ultimata risktagaren. Och han var inte rädd för något ämne. Han gjorde en komedi om kärnvapenkrig under höjden av det kalla kriget. Han gjorde en komedi om pedofili ... 'Lolita' ... och det var 1962. Hans filmer inspirerade mig. Hans öga för detal-jer. Hans passion. Men återigen har jag inte gjort någonting som ens är nära det som han gjorde.

Men jag försöker ta med den passionen till varje produktion.

Jag hade också turen att jobba med några legender när jag började som produktionsassistent ... Sam Raimi, James Cameron, Michael Mann, John Carpenter ... för att nämna några. Jag tror att man kan se det mest direkta inflytandet från var och en av dessa storheter i 'Chaos', min bankrånsfilm.

Jag ville att 'Chaos' skulle se ut och kännas som om 'Heat' möter 'The Insider'.

I 'Timber Falls' försökte jag nå upp till samma nivå av skräckkomedi som Raimi gjorde med 'The Evil Dead 2', men jag kom inte nära. Jag gillar 'Timber Falls' för vad den är, men den gick inte tillräckligt långt i någon av riktningarna. 'Aliens' var en stor inspiration för 'DOOM'. Jag såg även hur effektivt Cameron hade kvi-nnliga huvudpersoner med Sarah Connor och Ripley, och inspirerades av det för vår huvudperson, Joan.

Anser du själv att du framförallt är en actionregissör?
– Jag ser inte på det så, jag är en historieberättare först och främst. Jag gillar alla slags filmer och har regis-serat många olika genrer. Det konstiga är att jag fick en "action" stämpel efter 'Chaos'. Vilket egentligen in-te är en actionfilm. Det är ett mysterium, en thriller, som har några actionscener. Men då Statham och Sn-ipes var med antog människor bara att det var action. En rolig historia, min verkställande producent och finansiär av 'Chaos' var en inkompetent idiot. Han sitter för närvarande i fängelse ... så det säger väl en del om vad för slags person jag hade att göra med. Vi hade så många finansiella problem med filmen att vi inte började med efterarbetet omedelbart efter inspelningen. Utan det tog några månader tills dess.

Först då kunde vi anlita en redigerare. Jag gjorde en lista med människor. Han svarade tillbaka med att in-gen verkade vara "stora actionredigerare" och jag svarade med, "Nej, är det viktigt? Det här är inte riktigt en actionfilm". Han frågade, "Det här är 'Chaos'? Eller hur? Med Statham och Snipes? Jag trodde det var en actionfilm". Jag frågade om han någonsin hade läst manuset. Han svarade inte, men det framgick av hans ansiktsuttryck att han aldrig hade gjort det. Action är väldigt svårt att göra och på en lågbudget är det till och med ännu svårare. Rent fysiskt tröttar det ut en. Jag är väldigt tacksam att jag får göra de här filmerna.

Men de är verkligen svåra att göra bra.

Så, 'DOOM: Annihilation' ... var du ett fan av spelet när det kom ut back in the day?
– Jag var ett enormt fan av 'DOOM'. Min granne på nittiotalet introducerade mig till spelet. Jag blev som beroende. En natt skulle jag, min rumskamrat och en granne gå ut till en klubb, men det slutade med att vi spelade 'DOOM' till halv fem på morgonen istället. Jag älskade det spelet. Allt med det var häftigt.

Vi gör ju den här intervjun lite tidigt, filmen kommer vara släppt när jag publicerar, men jag har inte fått chansen att se den ännu. Och jag inser att det är mycket du inte kan prata om än heller. Men vi har sett BFG i trailers och så klart är det rymdmarinsoldater som strider mot demoniska varelser på en rymdstation. Hur närmade du dig som regissör och manusförfattare att anpassa spelen till film?
– Mitt mål var att göra en trogen filmatisering av 'DOOM'. Det här är min take av handlingen i 'DOOM'. Jag fick bara använda element från de tre första spelen, de som Universal 1440 Entertainment äger rättig-heterna till. Filmer baserade på tv-spel har inte haft ett bra track record. Och medan det var en bra sci-fi film, så var den förra 'DOOM' filmen inte trogen sin förlaga. Är det inga demoner så är det inte 'DOOM'.

Så, innan några historieidéer kom fram, tog jag fram det som jag kände skulle vara avgörande för vilken 'DOOM' film som helst. Först och främst demoner, sedan helvetet, sedan helvetets portar.

Sen började jag konstruera en berättelse som inkluderade dessa element.

Den mest dominerande idén jag hade var att om det finns demoner, då borde det, rent logiskt, också finnas änglar. Om helvetet finns måste det också finnas en himmel. Inte för att vi ser dessa element i filmen, men oavsett om det var avsett eller inte kände jag att det fanns något väldigt spirituellt över 'DOOM'. Jag anvä-nde mig även av bakgrundshistorien marinsoldaten hade i spelet. En soldat som straffades och skickades på ett av de värsta uppdragen i universum. Jag kunde inte låta bli att tänka på stora religiösa krigare. Och Jo-an of Arc fortsatte hela tiden komma upp. Det var därifrån idén för våran huvudperson kom från.

Jag vet att spelets huvudkaraktär är "Doomguy" men när jag undersökte spelets ursprung upptäckte jag att anledningen till att de ursprungliga skaparna inte gav Doomguy ett namn var eftersom Doomguy skulle representera spelaren. Så det gav mig självförtroendet att fortsätta framåt med den historien.

Det var inte förrän senare spel som skaparna gav Doomguy en backstory.

Hans betydelse och status ökade med Bethesda-spelet från 2016. Det har varit massor av prat på internet om att Amy Manson är huvudpersonen och hur detta på något sätt skulle vara respektlöst mot spelet. Jag tror att jag mycket är i andan av det första spelet och jag tror att jag är trogen till det. Doomguy kan vara vemsomhelst som spelar. Varje karaktär är Doomguy. Alla marinsoldater är spelare.

Men sedan måste det också vara en film först och främst.

Du kan bara inte återge spelet. Hur kul skulle det vara? Så jag var tvungen att gå dit den bästa historien fanns. Och det var att följa Joans karaktär. Och sci-fi actionfilmer har haft en lång tradition av kvinnliga huvudpersoner, som Sigourney Weaver och Linda Hamilton, för att nämna några. Universal 1440 och jag kämpade länge med att säkerställa en trogen filmatisering. Jag konsulterade med en av originalskaparna av spelet. Universal 1440 anställde en fokusgrupp av spelare och frågade dem vad de vill ha ut av en film.

Och vi gjorde alla förutom två av deras trettio förslag.

Universal 1440 kontaktade även ID Software och Bethesda om att samarbeta med oss.

Vi ville att de skulle vara så involverade som de ville vara. De tackade oss för att vi tänkte på dem, men de var inte intresserade då. Jag hoppas att fans kan se ansträngningarna vi gjort för att vara trogna. Vi har demoner, fyra sorter, vi går till helvetet och alla spelare som är bekanta med 'DOOM' kommer känna igen dussintals av andra element som vi inte bara tryckte in i filmen, utan som hjälpte oss skapa historien.

Det är definitivt inte en PG13-situation?
– Vi har officiellt fått "R" av MPAA. För blodigt våld och språk. Jag hoppas dina läsare uppskattar det.

Som du säger har filmer baserade på tv-spel inte alltid blivit bra. Inte ens för kritikerrosade regissö-rer som Mike Newell och Justin Kurzel. Så var tror du utmaningen ligger, inte minst för 'DOOM'?
– Den främsta utmaningen är att göra en film som 'DOOM' med en lägre budget. Vi måste bygga alla kuliss-er, vapen, vi har praktisk FX, komplex VFX, och tonvis med action. Jag var fysiskt och känslomässigt slut i slutet av varje dag. Jag visste även att om jag skulle göra misstag, skulle jag ha ett argt gamingcommunity efter mig. Det är en väldigt passionerad grupp. Och de har bränts så många gånger av filmatiseringar som inte brytt sig om deras favoritspel. Dessutom är 'DOOM' heligt. Det är ett ikoniskt spel med lojala fans.
Spelet inspirerade så många andra spel och programmerare. Jag kämpade också med fansens förväntningar då vi baserade filmen på de tidiga 'DOOM' spelen och inte det nya spelet. Det är ett otroligt spel, men det skiljer sig mycket från de spel jag anpassade mig till. Jag såg inte förbi det, jag hade allt det i åtanke.

Vad manuset beträffar ... 'DOOM' spelet hade en underbar, men ändå väldigt enkel berättelse. När jag for-made om handlingen till film hade jag massor av element från spelen att använda, men jag tvingades inte inte in i nån specifik historia ifrån ett spel, till skillnad från många moderna spel som redan har väldigt int-rikata berättelser. Nya spel har mer än åttio timmar av handling. Och en film är nittio minuter.

Det skulle vara som att ta alla åtta Harry Potter-böcker och göra en film. Det är svårt.

En stor snackis när 'DOOM' blev till film för första gången år 2005 var så klart att man använde sig av first person shooter perspektivet som togs direkt ut ur spelen. Tänkte du på något liknande sätt?
– Vi har massor av element som lyfts direkt från spelen. Jag ville inte kopiera 2005-filmens förstapersons-perspektiv men jag ger en vink till first person shooter-vyn. Men jag överanvänder mig inte av det. 

Jag kände att det gjorts till leda.

Amy Manson är inte enda kvinnan på rollistan. Hon har sällskap av Nina Bergman, Jemma Moore och många fler. Du säger att vi har science fiction-filmer som 'Alien' och 'Terminator' att tacka för det?
– Ja, 'Alien' och 'Terminator' filmernas kvinnliga huvudpersoner hade definitivt inflytande, men bara efter att jag blivit klar med min idé för handlingen som jag pratade om. Vi gick inte bara in och sa "Kvinnlig hu-vudperson". Jag skrev det första utkastet 2014. Jag försökte få den här filmen gjord då. Men det kom inte samman. Jag vet att det viskats om att de kvinnliga marinsoldaterna i filmen beror på Me Too, men det är rent nonsens och förolämpande. Manuset var klart före Me Too-rörelsen. Jag har varit ett fan av spelet i decennier. Den här historien är hur jag tolkade en filmversion av spelet. Amy Manson spelar Joan, en löjtn-ant i UAC Marines, precis som i spelet lydde hon inte en order och straffet för det var att placeras om.

När vi först började antog jag att studion skulle vilja ha ett "namn" att spela huvudpersonen. Men till min stora överraskning ville de inte det. Det var ett modigt beslut. 'DOOM' är ett stort namn och vi skulle, och frågade, en relativt okänd skådespelerska att inte bara bära filmen utan också bära 'DOOM' med sig.

Vi behövde inte bara en bra skådespelerska, som kunde göra alla sina egna stunts, utan också någon som kunde hantera PR ... och alla krävande fans. Amy Manson stod ut under provspelningarna.

Hur då?
– Hon hade förberett fem scener och de spelade alla ut sig perfekt. Det var galet. Hela provspelningen var väldigt emotionell. Det här är min sjunde film jag har regisserat och den provspelningen är den mest kraft-fulla under hela min karriär. Amy gav verkligen allt till den här produktionen. Hon är en naturlig ledare. Hon hade ingen rädsla. Hon gjorde allt vi bad om. Jag tror att fansen kommer att tycka om henne.

Hon gav definitivt ett extra lager till filmen som inte ens jag såg komma.

Det är en fantastisk prestation under väldigt tuffa förhållanden.

Nina Bergman och Jemma Moore då?
– Nina och Jemma är båda fantastiska skådespelerskor som redan är på väg att ha framgångsrika karriärer. Ninas karaktär Carley är något av en karaktär, Jag minns när jag pratade med henne för första gången och sa, "I manuset har karaktären blått hår" och innan jag hann prata klart frågade hon, "Har du någon nyans i åtanke?" Som regissör är det svaret du vill höra. Jemma var ett annat absolut enkelt val.

Hon är en kraft att räkna med. Hon kom precis ifrån inspelningen av 'Wonder Woman'.

Hur var det att filma i Sofia, Bulgarien förra våren?
– En av fördelarna jag har i den här branschen är att jag får komma till platser som jag förmodligen annars aldrig skulle få besöka på egen hand. Och det är inte som när man bara är på semester. Oftast åker jag till en plats och är där i tre-fem månader, kanske ännu längre. Jag bodde i London i ett helt år när jag gjorde 'Cha-os'. Man får verkligen uppleva landet när man är där så länge. Varje film är en utmaning att göra och att gö-ra en lågbudget action- eller science fiction film med Creature FX, MUFX, stunts, och komplicerad VFX gör en redan ganska stor utmaning ännu större. Men publiken bryr sig inte om budgetar, bara om bra film.

Jag gillade Sofia. Folket där är fantastiska. Jag hade jobbat i Rumänien tidigare, men inte i Bulgarien. Film-besättningen arbetade väldigt hårt. Minns i slutet av min första vecka av förproduktionen, vi hade ett mö-te med assisterande regissör, stuntkoordinatorn, produktionsdesignern, produktionsmanagern, producen-ten och filmfotografen. Ungefär halvvägs in börjar de alla skrika på varandra på bulgariska.

Jag hade ingen aning om vad som pågick. Jag trodde att jag hade gjort alla arga. Jag frågade sen regiassiste-nten, Kremena, varför alla skrek. Hon sa att de inte skrek, de var bara "passionerade", och jag fann det vara sant genom hela processen. Victor, får fantastiska VFX-kille, gjorde bokstavligen saker i 'DOOM' som jag inte trodde skulle vara möjligt med våran budget. Publiken kommer verkligen uppskatta det.

Nu, som du sa tidigare, finns det mycket "passion" kring 'DOOM' bland spelare. Jag är också väldigt medveten om att det blev lite galet där ett tag. Helvetets portar öppnade sig bokstavligen med hat och dödshot. Men jag vet att det är många som är riktigt glada att se den här världen på film igen. Så internet åt sidan, varför tror du att filmtittare kommer att ha en kul stund när de ser den här filmen?
– Jag visste vad jag gav mig in i och att 'DOOM' var en "riskabel" sak att ta i. Jag visste att det skulle bli tal om en intensiv granskning av filmen. Jag välkomnade det. Våra skådespelare välkomnade det. Jag vet att vi, jag, och studion, gjorde alla rätt med 'DOOM'. För jag vet att vi, med allt vi gjorde, övervägde huruvida det var ifrån eller inspirerat av spelen ... de spelen vi fick använda ifrån. Av den anledningen hoppas jag att sp-elarna kommer ge oss en chans. För filmen gjordes med dem i åtanke. För alla de gånger filmskapare tagit spel och ignorerat spelens lore och så vidare, det här är inte en av de gångerna, den här filmen är till för er.

När det gäller filmfans tror jag att de kommer att älska filmen.

Vi har en bra handling, skådespelet är fantastiskt ... särskilt ifrån huvudpersonerna. Actionscenerna är snabba och intensiva. Och jag tror inte att folk förväntar sig det slutet.

Som jag förstår det har du nu både skrivit och börjat gå framåt med andra filmer som du har utveckl-at med. Vad kan du berätta för oss om vad som ligger framför dig just nu. Vad blir din nästa film?
– Jag har nyligen skrivit på för att skriva en actionskräckfilm med monster för Constantin Film och prod-ucenten Jeremy Bolt. Den är centrerad kring Titanoboa, som är en femton meter lång förhistorisk orm som väger över tusen kilo. En orm som länge tros ha varit utrotad, men vi säger att den inte är det! (skrattar)

Jag har jobbat med Constantin och Jeremy innan. Båda var mina chefer på 'Resident Evil: Afterlife' och Je-remy har varit en av producenterna på alla 'Death Race' filmerna som jag har skrivit. Min ultimata förho-ppning skulle vara att göra ytterligare två 'DOOM' filmer. Jag har en planerad trilogi i åtanke.

Det har varit prat om en uppföljare, men det är bara prat än så länge.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com