Timothy Bagley

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 13 juni 2017

Intervjun möter skådespelaren Timothy Bagley i ett samtal om provspelningsprocessen, att arbeta tillsammans med en aktör som Jim Carrey och skådespelande i stort.

Så vi är egentligen här för att prata om 'Grace and Frankie'. Men efter att ha tittat på ditt CV verka det som du har massor av kommande projekt på gång. Behöver du fortfarande provspela för roller?
- (Skrattar) Åh ja, hela tiden. Och jag vet att det finns skådespelare som inte arbetar särskilt hårt på sina, men jag jobbar mycket med mina auditioner. Så att när jag väl är i det rummet, eller till och med innan jag går in, känner mig bekväm och inte är orolig eller nervös. Att jag är säker på att jag kan det här.

Kommer man som skådespelare någonsin över hela provspelningsprocessen så den blir rolig?
- Jag har faktiskt kommit att gilla processen nu. Men när man får en provspelning eller när man måste me-morera en massa dialog för ett jobb, eller vad det nu än kan röra sig om, så finns det alltid en del av dig som bara inte göra allt det där. Att lära in och hålla på under frustrerande dagar eller att gå upp på morgonen och veta att det är tre sidor som man låste lära sig och att man kommer att behöva gå igenom det om och om igen. Men man måste gå igenom processen och omfamna den för att se resultat.

Har du några särskilda knep för att komma till skott?
- Det här motståndet man har till att behöva förbereda sig, tanken på att man nödvändigtvis inte behöver göra detta just nu, är naturligt för oss alla. Varje dag kan man titta på ett manus och säga: "Jag kan göra det här imorgon istället". Men plötsligt har alla ens dagar gått och man har inte fått gjort något alls. Men om man vill uppleva ens en blygsam mängd framgång är det något man måste hantera. Men det är svårt!

Det är ju helt klart något relaterbart. Den omedelbara befrielsen man får av att vänta lite med saker man verkligen måste göra. Att släppa all den stressen även om det sannolit bara leder till mer stress?
- Jag kan ta långa tupplurer, eller börja äta. Jag kan göra många saker. Det är galet hur mycket man kan gö-ra bara för att låta bli att göra det man ska. Vi är uppenbarligen våra egna värsta fiender. Men sedan läser man om människor som Judd Apatow eller Stephen King som verkligen har en annan sorts disciplin.

Hur kom du först in på att bli skådespelare?
- Jag flyttade till Los Angeles när jag var sjutton år, från Michigan, jag kände inte direkt någon utan kom för att gå på California State University Fulerton och studera konstvetenskap och psykologi. En tid senare tog jag även en teaterkurs och det var något jag verkligen gillade.

Jag provspelade för en uppsättning på college, en roll som jag inte fick ... det var för 'The Little Foxes'.

Men du gav inte upp efter det?
-Nej, jag njöt verkligen av processen, så jag kom med i en kreativ grupp, The Young Americans, som var en slags sång- och dansgrupp som grundades av Mitzi Gaynor, de hade en nattklubbsrutin. Så jag började sjunga och dansa där direkt efter college. Jag reste väl med dem i ett år eller så, ute på vägarna och även i Las Vegas och den sortens ställen. I slutet av det året bestämde jag mig för att jag inte ville dansa längre, mest för att jag insåg att det faktiskt krävdes en viss kompetens och att jag inte var lika bra som de andra killarna i gruppen (skrattar). Jag började sedan skådespela efter att jag var färdig med Mitzi.

Då började jag studera igen, hos en man vid namn Gordon Hunt ...

Helen Hunts far ...
- Exakt ... hon var även med i samma klass ... och det var även Zelda Rubinstein som i samma veva varit med i 'Poltergeist' och jag kommer ihåg hur det var väldigt inspirerande att se någon i klassen som redan hade en agent och som fick faktiska jobb. Även med alla de hinder som hon hade! Jag började tänkte att: "Wow! Om hon kan göra det här så kanske, bara kanske, kan jag göra det också".

Så jag fortsatte bara studera mycket.

Och efter det kom du till The Groundlings?
- Det gjorde jag, så småningom. Vid den tiden var det den enda improvisationsgruppen i Los Angeles. Jag tog den kursen de hade där då och efter en tid blev jag en del av ensemblen i sig själv, och spenderade ungefär fem år där, jag tror det var från 1990 till 1995.

Och efter det lämnade jag och har jobbat regelbundet som skådespelare sen dess.

Ditt första riktiga jobb blev en liten roll där du spelade emot Jim Carrey?
- Det var faktiskt genom The Groundlings! Men ja, det var mitt första skådespelarjobb. 'The Mask' ...

Vem spelade du i den?
- Jag spelade en av bilmekanikerna och jag tror hans namn var Herb, eller något, jag minns inte riktigt. Jim's karaktär kom in i vår verkstad och vår roll var att låna ut en lånebil till honom efter att hans bil gett upp, och lånebilen gav upp senare också, vilket var då han hittade masken i filmen.

Så han kom tillbaka till oss för att hämnas, vi var faktiskt de första i filmen som han tog ut sin hämnd på.

Vad gjorde du efter den debutfilmen?
- Efter det var då jag lämnade The Groundlings-gänget och gjorde min första TV-serie. Vilket var en serie för Howie Mandel som hette 'Sunny Skies' och spelades in i Kanada, för BBC Television. Det var en sketch-show och låt oss bara säga som så att jag inte ville göra några mer sketch-serier efter det ... (skrattar)

Vad är ditt bästa råd till de skådespelare som nu försöker få in en fot i branschen?
- Var förberedd, ha något förberett, förvänta dig inte att du bara kan komma till provspelningar och läsa rakt av! Men även om man har en hemsk provspelning så spelar det ingen roll, jag har haft många. Det betyder inte att du är en dålig skådespelare. De märker om du bara har en dålig audition ...

Sen, även om jag verkligen slutade med "vanliga jobb" efter 1995, efter att jag gjorde den första TV-serien, så fanns det också en lång period när jag hade flera olika, andra, jobb. Men jag kände då att det var viktigt att det fanns någon slags logik bakom dem, åtminstone i mitt egna huvud, sett till att jag kunde lära mig något om showbiz genom dem. Som när jag arbetade hos Paramount en tid och egentligen bara stod där och koll-ade på när de spelade in serien 'Skål' ... men jag observerade vad manusförfattarna gjorde och vad skådes-pelarna gjorde så att några år senare när jag arbetade så visste jag exakt hur de jobbar.

Så inget av det var bortkastad tid.

Det finns ju något av en stereotyp att just skådespelare går igenom alla sorters jobb ...
- (Skrattar) Ja, alla sorters! Kommer ihåg ett av jobben jag hade ... jag arbetade för två killar och inte fö-rrän senare, kanske en vecka in, insåg jag att jag svarade i telefonen åt två hallickar. Men jag fortsatte där en tid ändå då jag fick femton dollar i timmen, vilket var väldigt mycket på den tiden. Det var även under bordet så att säga, så jag behövde inte rapportera in pengarna ...

Det kändes som jag lurade staten och det kändes där och då helt fantastiskt! (skrattar)

Vid ett tillfälle arbetade du på The Playboy Mansion?
- Åh, du vet om det? Playboy Mansion-jobbet fick jag faktiskt eftersom Zelda Rubinstein, som jag nämnde tidigare, visste om att jag behövde ett deltidsjobb. Hon kände den dåvarande butlern där, så jag fick en int-ervju där och de frågade mig om jag var van med olika typer av människor. De frågade mig också om jag redan hade en svart väst, vilket jag inte gjorde. Fick då chansen att ordna en till samma fredag.

Jag arbetade sen där på helger, fredagar, lördagar och söndagar under ett år efter det.

Vad gav det jobbet dig som skådespelare?
- (Skrattar) Jag såg och lärde mig en massa saker ...

Jag tänker att observation i allmänhet spelar en viktig roll när det kommer till porträttering?
- På ett sätt så handlar det ju om att studera. Men varje jobb är annorlunda och du lär dig något nytt varje gång. Du måste närma dig var och ett annorlunda. Ibland är det jobb som faller inom ett område som man har gjort och kan mycket inom tidigare, visst, men ibland dyker det upp något som man aldrig tittat på eller utforskat tidigare. Så då handlar det ju om att hitta den rollen och också om att bli bekväm med att exponera sig på det sättet. Det kan finnas många utmaningar i den processen ...

För mig har det då handlat om att inte bemöta vad jag verkligen känner med mitt sinne för humor, med komedin. För när man gör dramatiska roller krävs det verkligen att man är i det emotionellt. Jag fick fa-ktiskt gå tillbaka till utbildning för att lära mig hur man gör det då det inte var min naturliga instinkt.

Hur närmar du dig utmanande roller nu?
- Jag kommer vara helt ärlig med dig nu. När jag började var jag väldigt blyg och mycket inuti mig själv. Som skådespelare känner jag att hela mitt mål har varit att driva mig själv at komma utanför min kom-fortnivå. Det är vad det handlar om. En del av att vara en skådespelare handlar om att man måste vara öppen och göra sig synlig. När allt sitter är det underbart, när det är ett bra manus ...

Det är väl det som verkligen behövs, då kan man göra precis vadsomhelst och det kommer bli bra.

För att runda av intervjun och fortfarande inte ha sagt något alls om Netflix eller 'Grace and Fran-kie' som tänkt. Har du några avslutande ord till våra läsare?
- (Skrattar) För att hedra vad som verkar ha blivit temat för intervjun finns det ett citat som jag verkligen gillar. Det är: "Livet expanderar och förminskas i proportion till ens mod". Det menar på att vi alla är sam-ma men att det är de som kan agera inom vår rädsla eller komma förbi den som kommer att uppleva ett mer framgångsrikt och givande liv. Jag har alltid gillat det citatet.

Det berättar för oss att allt vi behöver vara är modiga. Kämpa, fortsätt framåt, ta risker.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com