The Vanjas

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 22 januari 2018

The Vanjas är den energiska kvartetten som tagit allt som var kul med femtio- och sextiotalet och gjort något nytt och relevant. Vi nådde ut till sångerskan Vanja Lo för en update om fredagens singel.

Hur startade The Vanjas ...
– Vi ville alla spela rock'n'roll, ruff soul och och hård 'girl group' musik. Sån rå musik som de spelade förr i tiden. Det ska vara en upplevelse för alla sinnen när vi spelar tänkte vi. Det ska se bra ut, lukta starkt och kännas mycket. Vi kände inte varandra personligen innan men alla är vi såna som man lägger märke till, så vi hade lite koll på varandra på håll sådär. Vi började med att spela mycket live direkt.

Körde sånt vi gillar, typ Etta James, Little Richard och sånt. Det var så mycket livespelningar och ös omedelbart att det tog lite tid innan vi hann börja göra inspelningar.

Det finns en grund i rocken men beroende på vilken låt vi pratar om finns det ändå en mängd olika genrer som märks av. 'My Girls' har till och med lite extra swing i sig?
– Absolut är rock'n'roll grunden. Vi vill spela musik som liksom känns mer i kroppen än i huvudet. Mu-siken, soundet, livespelningarna. Allt vi gör är som en värld som vi skapar åt oss själva och de som lyssnar. Förstås finns det där en massa populärkulturella referenser vi har. Vi vill väl inte tänka så mycket och inte komma åt nåt särskilt rent genremässigt eller musikaliskt.Vi vill komma åt folks hjärtan och att det ska rycka i benen på dom. Men det hörs nog att vi till exempel lyssnat på Shangri-Las!

Ingen splittrad musiksmak inom bandet?
– Jag skulle säga att vi är ganska överens och att alla rätt så breda. Vi är influerade av musik från olika genrer och tider men det finns en röd tråd igenom alltihopa tycker jag. Vi har förstås alla våra små böjelser åt ett eller annat sjukt håll som vi inte berättar om för utomstående .. jag lyssnar på Hanson, de som gjorde 'Mmmbop' till exempel. Men jag tror att de andra tycker att det är bra också egentligen. Taylor är en jävel på piano så är det bara, och han sjunger bra. Inget att retas för.

Men ofta gillar vi samma grejer. Det är rock'n'rollen tror jag. Vi känner igen den när vi hör den.

Oavsett om det är i gospeln eller punken.

Är alla involverade i låtskrivandet?
– Oftast är det jag och Bon Ton, basisten, som gör grunderna till låtarna. Jag skriver texterna och han hittar på ackorden. Själva temat för låten eller handlingen, om man nu kan säga så, är nåt som blir av oss båda rätt ofta. Vi lyssnar mycket på musik, tittar på filmer och bilder och visar varandra alla coola grejer vi tänker på. Så håller vi på alla i bandet hela tiden.

Idag kollade vi på en TV-show med ett band som hette Easy Beats. Det blir väl som en sorts referensbank man bär med sig. Men jag tror vi i själva låtskrivandet inspirerar varandra, Bon Ton gör nåt som jag liksom reagerar på. Det är kanske som när man var liten och lekte ungefär ...

Så vad handlar den nya låten om?
– Den handlar om att hänga i gäng.

Var spelade ni in?
– Vi spelade in 'My Girls' i Årsta. Det var kul. Jag gillar att spela in. Vi är fyra stycken liksom ... bas, tru-mmor, gitarr, sång ... vi dammar ju bara in det. Det är inte så mycket datafixande direkt. På 'My Girls' lurade vi i och för sig dit kompisar som körade och spelar piano också. Så då vart det fest.

Phat Phabe mixade vilket blev väldigt bra! 

Hur var Mark Ephraim och Tristan Jeanneau som producenter?
– Lydiga, bra. Nämen Mark Ephraim är ju amerikansk va' och kommer från Detroit, han är uppfödd mitt i en smet av saker vi gillar. Detroit har ju gett oss så mycket. Mc5, The Gories, Detroit Cobras, Motown, och nu Mark. Första gången jag såg Mark tänkte jag: att han, han ska jag bli kompis med. Han var nyinflyttad i Västertorp där vi bor och det tog fem minuter och så fattade vi att vi hade massor gemensamt.  Samma sak där ... vi känner ju igen rock'n'roll när vi stöter på den.

Tristan är den som får drömmar att bli sanna. Han har överblick och en stadig fransk hand på rodret.

Debutalbum har visat sig ha en tendes att bestå av allt någorlunda bra material man gjort under några år. Var så även fallet när ni släppte eran första skiva 2014 och är ni således olika nu?
– Jag försöker tänka men jag kommer inte ihåg om det var så. "Någorlunda bra" skulle jag nog inte spela in. Bra måste det ju vara. Minst. Jag tror att jag nu är mer trygg i att driva mina egna idéer hårdare. Kanske kommer det att höras. Det är nog så för oss som grupp också ...

Vi känner oss själva och vet vad vi vill ännu mer.

Föredrar du att vara i studion och spela in låtar eller att vara ute och spela live?
– Just nu föredrar jag studion, men det är ju hela tiden med ett sorts mål som är live. Jag vill va inne i st-udion och hitta på grejer och sen vill jag ut och spela. Man laddar om i studion för att sen ge sig ut på en omgång helt enkelt. Som en boxare i ringen typ.

Planerar ni några spelningar nu både i samband med singelsläppet och vidare?
– Någon typ av release-spelning i Stockholm blir det. Vi planerar för en tur till Tyskland under våren och så en del grejer i Sverige också.

Det pratas om att ni är det mest energiska livebandet sen The Hives. Vad vill ni ge på scen?
– Tutti.

Ni har haft några hundratals gig. Vilket har varit det mest minnesvärda så här långt?
– När vi spelade på Liseberg innan Patti Smith, eller i Italien med The Sonics, idoler! Och när vi spelade i Havanna på Kuba. Massa såna kul grejer. Men mest minnesvärt är nog den gången då några främmande unga herrar kom in i vår replokal och vi hypnotiserade dem med vår musik. Vi ba' spelade utav bara helvete och i någon sorts extas tog de av sig alla kläderna och dansade.

Civiliserade delen av hjärnan bara kopplade ur. Sen gick de och vi har aldrig sett dem igen. 

Finns det något gig ni helst av allt bara glömmer?
– Nej, inte vad vi kan komma ihåg. Ibland är det dimmigt men ofta minns alla någon detalj så att det går att bygga ihop som ett pussel. En gång i Spanien hade jag migrän och då trodde jag att det skulle bli ett sånt gig man vill glömma. Men migränen gick över när vi spelade. Jag botade mig. 

Har ni märkt av något distinkt med Sveriges livescener när ni spelat så mycket utomlands?
– Hmm ... i Sverige är det kanske mer ordning och reda. Så folk är möjligen lite snabbare upp på borden när man kommer utomlands. Min erfarenhet är att det kan vara lite mer tuta och kör på andra platser. Man kan ha livemusik lite överallt och lite när som helst. Det skulle vara kul om det blev tätare med bra små livescener där man kan vardagskolla på musik tycker jag.

Och att det inte var så nojigt med volymen förstås, i Stockholm. Gick förbi ett ställe på Sankt Eriksgatan där det satt en lapp på en dörr om att gästerna skulle stänga dörren försiktigt då de boende blev störda av ljudet (skrattar). Man vet ju inte om det är ett skämt eller inte.

Hur firar ni releasen av 'My Girls' när låten släpps den 26 januari?
– Med fest såklart! Vi smider planer ...

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com