The Shanks

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 14 oktober 2016

Here comes The Shanks. Intervjun möter bandets ena hälft 'Pistolwhip von Shankenstein' i ett surr om kanadensisk rock'n' roll, nya albumet och valet mellan surströmming och Kalles kaviar.

Nya albumet har funnits ute i Kanada och USA. Men denna nordliga release är en 'Deluxe' utgåva?
– Den här Deluxe-utgåvan har mycket mer artwork ... komplett med mugshots av översten och jag. Häftet har även dokumentation som mer förklarar historien som ledde till att bandet fänglades i 'Incarceration Man' videon. Den förklarar alla hur, var, när och varför som vi hamnade i fängelset från första början.

Titeln 'Prisons of Ecstasy' kom ur idén att för att överleva en fängelsevistelse så måste man komma i djup kontakt med ens egna inre liv och gå in i någon slags munkstämning. Jag gick igenom en del saker i mitt liv under skrivandet av de här låtarna. Saker som fick mig att känna att jag levde i ett slags fängelse. Så jag drogs till det här. I grova drag så representerar titeln lyckan över ett dolt andligt liv.

Det finns också ett välgömt hemligt spår på skivan!

Albumet har producerats av en svensk ... Nick Andersson från The Hellacopters?
– Vår manager Nuno Saraiva känner honom. Det var han som förde oss samman. Nicke är en musikalisk hjälte för mig och jag kan fortfarande inte tro på att vi har varit i samma rum som honom (skrattar). Det visade sig att han är en jävla fantastisk människa! Han hjälpte oss verkligen att fullt ut sätta låtarna genom en hel del arbete med arrangemangen och redigering under själva förproduktionsfasen.

Han insisterade också på att vi skulle spela vårt material i förväg, alltså live. Så vi turnerade med låtarna i den Amerikanska mellanvästern innan vi sedan åkte till Sverige för att spela in. Det är något som vi aldrig har gjort förut. Men det hjälpte oss verkligen att hitta känslan och tempot.

Det var ett helt fantastiskt tillvägagångssätt som hjälpte en hel del.

Vad gav det att åka ända till Sverige för att spela in?
– Det är det först albumet vi gjort där vi åkt iväg och lämnat vårt hem för att istället separera oss från resten av världen och bara fokusera på musiken. Det var inte, åtminstone inte i mitt huvud, helt olikt från valet av en ny påve. Jag älskade att vara på plats i Stockholm och göra det här. Vi var hos Studio Gröndahl för grundspåren och sedan gjorde vi pålägg och sång på The Honk Factory ... som är Nicke's studio.

Vi hittade även till ett bagerie i Gröndahl som var alldeles utmärkt.

Vet vet du själv om Sverige?
– Hemma i Kanada kör jag en Volvo. Det är min favoritbil, har varit helt besatt av den och dess allvarliga men samtidigt vackra, fyrkantiga, form som påminner om barndomen. Dessutom är jag ett stort fan av eran kung Karl XII ... på grund av mitt intresse för rysk historia. Han erövrade nästan Moskva en gång!

Surströmming eller Kalles kaviar?
– Jag tackar tacksamt ja till båda, jag älskar att äta av havets produktion! Men jag finner att förpackningen av Kalles Kaviar är något avstötande. Den påminner mig om tandkräm. Jag skulle förmodligan njuta av det mer från en liten burk som jag kan använda en liten sked i.

Eller servera mig lite Surströmming! Översten gör aldrig vad han blir tillsagd, men han skulle antagligen däremot äta allt. Han är inte kräsen när det kommer till mat och dricka.

Det är John David Brumell som är 'översten' eller 'Colonel Crankshaft' och du kallar dig själv för 'Pistolwhip von Shankenstein'. Vad är det med de här namnen?
– Vi älskar att frambringa den teatraliska aspekten av rock 'n'roll roll i vår show. Vi använder våra artist-namn på samma sätt som vi använder oss av garderob för att komma in i våra karaktärer. Jag ser mig själv som en ensam och excentrisk, ofta skev, aristokrat. Någon som blåste familjens hela förmögenhet på en massa härligheter, och med en kyrklig bakgrund och en bestående förkärlek till att slå folk med pistol.

Vad gäller översten ser jag honom som en stoisk kvarleva från en förlorad tid av ordning och reda och nationalistisk militant storhet. Han håller upp fortet och gör sin plikt på trummor och vid dryckesbordet.

Och naturligtvis så älskar också han att "veva".

Kanadensare är ju annars omtalade för sin hövlighet ... och påstått olåsta dörrar. Är den vänligheten och gästfriheten något som du tror alls märks av i eran musik?
– Nej, jag tror inte det. Några av låtarna på 'Prisons of Ecstasy' handlar om ganska tuffa saker. Det är ju stängda dörrar i fängelset. Det finns väl en rak linje av våld som går genom musiken, som i rock 'n' roll, som när det spelas rätt är tänkt att låta lite farlig. Vi är antagligen mer oförskämda jävlar medan vi är på scen, det tror jag helt klart. Men vi är ju ganska artiga efter showen fortfarande ... (skrattar)

Vi älskar rock! Det är svårt att säga annat, egentligen. Det är svårt att säga något om musiken. Skönhet, glädje, sorg och frälsning inspirerar oss. Den bredare utformningen av våra liv och den värld vi lever i. Det finns en film som heter 'Die Grosse Stille' som är en dokumentär om La Grand Charteuse, ett kartusianer-kloster i de franska alperna.  Det finns en scen i den där de filmar i närbild på munkarnas ansikten.

Det var väldigt rörande för mig.  Dessutom inspireras jag av människor som trots överväldigande odds har förmågan att vara kreativa och dela med sig av sina liv till andra. Det är vad vi är skapade för trots allt.

Hur lyckas man med en bra rocklåt?
– Sångerna ska bekräfta folkets kamp och säga: "Dö inte, allt kommer att bli okej".  Livet har många mot-gångar och utmaningar. Saker och ting är svåra ibland. Här i 'första-världen' fortsätter vi tycka att him-melriket är här och när det inte är så känner vi att det blir stora problem. Om sång kan hjälpa människor att komma tillbaka och vara sig själva, att vara fria, så bär det budskapet av rock.

Jag tror att musiken är ett evigt, universellt och andligt språk. När jag spelar så försätter jag mig i ett bre-dare flöde som jag går upp i tills jag bara kan be om nåd. Jag brukade alltid dricka innan vi gjorde shower, men en gång när vi skulle göra en spelning på en festival så anlände vi för sent till den. Så jag fick gå upp spiknykter. Men när den spelningen var över så var jag hög som ett hus. Musiken är den riktiga drogen.

Det är musiken som dödar dig och det är den som håller dig vid liv. Att spela framför en publik är ren kom-munikation. Det handlar inte om noterna du spelar eller om din musikaliska förmåga. Det handlar helt om vem du är och att möta publiken i nuet. Var och en gör det tillsammans, det är så kraftfullt.

Skulle du hellre raka av skägget eller göra en radiovänlig poplåt?
– Översten rakade dåraktigt av sitt skägg nyligen så att han skulle likna Simon LeBon, när han gick och såg Duran Duran spela en konsert. Så en Redd Kross-aktig powerpop-pärla i stil med 'You Better Stay Away From Downtown' skulle vara första valet ... (skrattar)

Det fina med hår är att man alltid kan låta det växa ut igen.

Två av låtarna från albumet har kommit ut som singlar. Är det dessa ni är mest stolta över? 
– Det där är som att fråga en far vem av dennes barn som är favoriten. Som far till fyra barn så finns det helt enkelt inget svar på den här frågan! Jag tror att albumet består av en mängd humör och färger så jag tror att man behöver gräva lite djupare än så för att komma åt hela historien. Men de låtarna går bra. Vårt amerikanska PR-team har nästan inte sett någon negativ feedback alls om dem.

De har fått massor av mediauppmärksamhet och college-trendande. Vi har bland annat fått fina artiklar och recensioner av Axs TV, Punk News, Diffuser, New Noise, Visions och Louder Than War.

Albumet släpps som sagt här nu. Vad väntar härnäst för er?
– Vi fortsätter att spela turnédatum som support till skivan, det blir några datum i Kanada. Planerar också att komma tillbaka till USA och Europa inom de närmsta sex månaderna. Dessutom så har vi börjat arbeta på en långfilm som handlar om huset Shankenstein's uppgång och fall.  Vi hoppas att den Kanadensiska regeringen ska betala för allt detta! Vi behöver också skriva ett nytt album som soundtrack till den! 

Vi vill ge vår publik allt vi har och allt vi är. Jag köpte min gård där jag bor nu i Ontario av en gammal bo-nde, hans gamla traktorverkstad är nu våran studio, och han berättade en gång att även om han själv inte är musikalisk överhuvudtaget så kunde han inte föreställa sig något bättre än att vara på väg till en ny stad som man aldrig har varit i förut och att det finns människor där som väntar på att man ska komma och sjunga för dem.  Jag tänker på det där ofta. Att vi ska dela vilka gåvor och talanger vi än blivit tilldelade i det här livet med andra. Det är både uppdraget och kallet.  Vi bara måste göra det.

Det handlar inte om val. Det är bara för oss att göra.

Kommer ni tillbaka till Sverige igen?
– Ja, det planerar vi att göra i februari! Så härligt! Vi spelade på Live at Heart där innan. En grym publik. Det var bra vibe under hela festivalen och jag gillade verkligen att vara där. Mötte massa nya människor.

Vilken har varit eran mest minnesvärda spelning hittills?
– Tror inte att det finns någon som direkt sticker ut som den mest minnesvärda. Jag tror att jag fortfaran-de minns dom alla ömsint. Men det var den där gången då vi var headliner på ett ställe i Orangeville, i  Ontario, och under öppningsbandets gig så dök det upp en trupp av lokala poliser. De klådde upp ägaren på parkeringen och stängde sedan ner baren permanent. Vi gick aldrig ens på men vi fick betalt i helhet för att vi ändå var där. Vi fick pengar för att göra ingenting!

Men det kändes samtidigt dåligt då alla uppenbarligen var stressade. Så det är kanske därför som jag kom-mer ihåg det. Det är ett negativt minne, de glada är långt fler i antal, det är många fler!

Vilka spelningar har ni inte haft chansen att uppleva än?
– Jag har inte fått uppleva att få spela en konsert djupt inuti de champagne-grottor som är Krug i Reims. Eller att få göra ett gig i badrummet på LCBO, som är en slags spritaffär i Orangeville. 

Vill du hälsa något till alla svenskar som hängt med så här långt i intervjun?
– Tack till folket av Sverige. Tack för att ni är så öppna för kreativitet inom eran kultur. Ni har en lång historia av att acceptera nya saker som dyker upp ... som jazz till exempel! Det är därför som det alltid har kommit så mycket fantastisk musik från ert folk. Ni har satt ett bra exempel för resten av världen i detta.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com