Ted Kjellsson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 september 2018

Det största svenska rymdäventyret någonsin. Det tog sin tid, men Sverige har fått sin egen Steven Spielberg. Ted Kjellsson är regissören bakom bioaktuella 'Ensamma i Rymden'. En barnfilm på fullt allvar.

Bortsett från "polisfilmer" och "Peter Magnusson och David Hellenius på semester" komedier görs det väl inte så många riktiga genrefilmer i Sverige. Snygga science-fiction filmer kanske allra minst ...
– Jag har alltid endast gjort och velat göra genrefilm. Så för mig är det naturligt. Jag är uppvuxen med Ridley Scott, Steven Spielberg, George Lucas och Peter Jackson. Men det är svårt i det filmklimat vi haft i Sverige. Jag säger haft ... för det händer i filmsverige nu ... begreppet "kvalitetsfilm" breddas.

Vad tycker du om svensk film?
– Jag gillar film-Sverige! Visst, jag har fått kämpa och göra reklam i femton år i väntan på min chans, men jag har haft kul på vägen. Träffat Zidane och tyska landslaget i fotboll, jobbat med Disney, Lego och Lucas-film med flera. Reklamfilmssvängen och mitt intresse för design och scenografi har gjort att jag kan hant-era stora inspelningar och knasiga effekter. Det finns många svenska filmer jag gillar, som 'Strul', 'Den En-faldige Mördaren', 'Besökarna', 'Fanny och Alexander', 'Tillsammans', 'Låt Den Rätte Komma In', 'En Kär-lekshistoria' och 'Ronja Rövardotter' med flera.  Sen har jag så klart varit lite avis på modiga genrefilmer från Norge, krigsfilmer från Finland och galningar från Danmark som gör grymma filmer.

Samt att man alltid velat göra en vikingafilm som isländska 'Korpen Flyger'. Och jag har alltid älskat knasiga genrefilmer från resten av världen. Varför gör inte vi en 'De Förlorade Barnens Stad' eller en 'Pans Labyrinth?' Vi är ju grymma på att berätta historier i Sverige, vi måste bara våga fullt ut.

Lämna socialrealismen en liten stund ...

Jag känner också alltmer att vi, äntligen, är påväg mot ditt amerikanarna var redan i slutet av sjutt-iotalet och framförallt åttiotalet där "historierna om vårt land" filmerna ersattes av stora äventyr ...
– Min relation till amerikansk äventyrsfilm är väl större än min relation till svensk film om jag ska vara ärlig. 'Tillbaka Till Framtiden', 'E.T', 'Willow', 'Indiana Jones', 'Big Trouble in Little China', 'The Golden Child', 'Star Wars', 'Alien' filmerna, 'Conan' filmerna ... allt med Arnold och Sylvester ... you name it!

Jag kikade på dessa titlar och mycket mer under hela min uppväxt och lekte med He-Man. Men jag har sa-mtidigt alltid varit svag för Astrid Lindgren och Ulf Stark. Älskar 'Repmånad', 'Göta Kanal' och 'Sällskap-sresan'. Tycker också att Stefan Kullängers foto i Jonas Fricks film 'Strul' är något av det fetaste vi sett.

I en svensk film ...

De gamla filmatiseringarna av Astrid Lindgren på sjuttiotalet och en period framåt är väl just egen-tligen det närmsta vi kommit den här sortens matinéäventyr i Sverige innan. Men Astrid tog ju oss aldrig ut i rymden, ska nämnas. Vad får ett bra science fiction-äventyr på vita duken inte sakna?
– Jag brukade ... halvt på allvar och halvt på skämt ... säga till producenterna att det vore tjänstefel att göra ett sci-fi äventyr utan rymdskepp, aliens och laser. Det infriar vi. Sen ska en matiné tala till hela familjen. Vi har en tendens att göra buskis av mycket barnfilm. Kolla istället på 'E.T' och 'Goonies' eller 'Gremlins' och 'Tillbaka till Framtiden'. Visst dom har skämt, precis som i vår film, men man tror på karaktärerna!

Och man tar storyn och barnen på allvar. Precis som Astrid Lindgren gjorde.

Vad handlar 'Ensamma i Rymden' om?
– Två barn är ensamma i rymden ombord på ett gigantiskt evakueringsskepp ämnat för flera tusen passag-erare, men ganska snart blir dom besökta av en rymdvarelse som förändrar deras tillvaro rejält. Hur ham-nade barnen på skeppet och vad vill rymdvarelsen som kallar sig Vojajer?

Vi får så sakteliga svaret på dessa frågor och mer därtill!

Den är i sig baserad på pjäsen 'Vial' från 2012?
– Jag såg pjäsen 2012 och blev förälskad i den enkla premissen ... två barn ensamma i rymden. Perfekt premiss för en svensk science fiction med något begränsad budget.

Jag kunde greppa premissen och älskade storyn som tog barnen på allvar.

Finns det nåt i pjäsen som inte kom med i filmen. Och vice versa?
– Bra fråga! Filmen är löst baserad på pjäsen. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket av handlingen, om vi ska prata om detta. Men jag brukar säga att jag "Spielbergifierade" Henriks pjäs och tillsammans gjorde vi filmen mer anglosaxisk i sin berättarform, använder oss av tydliga planteringar och en rejäl slutuppgörelse där mycket står på spel.

Sen kan man väl även säga att jag tillförde laser och mer rymdvarelser.

Det är Henrik Ståhl som skrev pjäsen. Han spelar även en alien i filmen?
– Stämmer. Han spelade även alien i originaluppsättningen av pjäsen. Jag ville ha med Henrik hela vägen!

Så vi skrev även filmen ihop ...

Barnskådisar har länge haft ryktet om sig att man, kort sagt, helst inte ska arbeta med dem. Men efter 'Stranger Things' är det väl få som vill stå för sådana statements idag. Hur hittade ni era kids?
– Vi använde oss av bra castingbyråer. Catrin Wideryd hittade Ella, som spelar Gladys. Jag hade sett henne i 'Barna Hedenhös' som riktigt liten och var nyfiken på om hon fortfarande ville vara med på film. Vi film-ade flertalet tjejer för rollen i åldrarna tio och fjorton, men Gladys höll hela vägen. Maggie Widstrand hitt-ade Dante, efter en ganska lång process som varade till ganska nära inpå inspelningen.

En så pass ung skådis är en färskvara och det kan hända mycket hos ett barn på ett år. Därför vill man inte dra igång rollsättningen för tidigt. Ella var ju med och gjorde pilotfilmen vintern 2015-2016, så vi var lite nervösa att hon skulle bli för stor, men det klarade sig och det är vi glada för. Hos barnen letar jag en natu-rlighet och en självklarhet. Förmågan att inte spela en scen utan att vara i en scen.

Att rollen ska ligga ganska nära dem själva för att på så vis slippa spela teater. Överspel är den största far-an. Det räcker att du tänker en sak framför kameran så syns det. Du behöver inte nå ut hundra bänkrader med din röst eller din blick när du har linsen uppkörd i ansiktet.

Kul kuriosa är att alla regitolkningar av karaktärerna är i mångt och mycket baserat på mina barn. Gladys byggde jag upp trovärdigt sätt då jag haft tonårstjejer som nu är tjugo och tjugotvå. Keaton kunde jag förs-tå för att mina killar på elva och tolv, nyss var i den åldern. Sen har vi då rymdvarelsen Vojajer ...

Som på många sätt är som min två-åriga sladdis.

Jag måste säga att när jag hör om filmens intrig så låter det inte helt och hållet som ett "feel good" äventyr utan det låter också lite spännande och ruskigt. Vad kommer vi lite äldre få ut av resan?
– Filmen är spännande och för mig behövs det för att det ska bli ett ordentligt äventyr. Det saknas spänn-ande filmer för barn. Filmen är samtidigt rolig och varm för att det behövs i en matiné. Fast vi har valt att inte lägga krutet "bananskal och buskis", utan filmen är rolig på sätt som inte underskattar barnens intelli-gens. Men vi har så klart några renodlade slapstick-moment för att ta udden av faran här och var.

Vi äldre kan njuta av en bra historia med en stark kvinnlig huvudroll, coola miljöer, en ordentlig sci-fi film på svenska, rymdvarelsen Vojajer, samt en rafflande slutstrid.

Barnen och utomjordingen finner sig på det här rymdskeppet. Ett rymdskepp vid namn Svea XVI. Det råkar inte vara en vinkning till det svenska forskningsfartyget vid samma namn? 
– Namnet Svea är för att det skulle låta som ett möjligt evakueringsprojekt. Men numret XVI är en blink-ning mot Kungen. Faktum är att jag är otroligt noggrann när jag arbetar med konceptet till en film. Vi hade många tankar kring skeppet, kring planeten Vial och hur de fiktiva poster-karaktärerna Sven och Svea, som syns på propaganda i skeppet, fungerar och varför dom finns.

Allting är designat med tanke på en evakuering av femtusen människor. Sven och Svea symboliserar tryg-ghet och hopp. Sven är den stränga fadern som varnar och beordrar medan Svea är den ömma modern som uppmuntrar och hänvisar till olika påbud. Och då har vi bara skrapat på ytan. Men stora helheten är att barn ska känna sig som om dom besöker en förälders jobb på en stor industri. Dom hör inte hemma där.

Byggde ni upp hela rymdskeppet?
– Vi byggde upp 300m2! Det vill säga att hela Studio Nord i Boden fylldes till bredden med rymdskeppet Sveas korridorer och hytter. Sen byggde vi om halvvägs och förvandlade allt till andra delar av skeppet, samt att vi var ute på andra platser och spelade in tillbakablickar utomhus och vajerstunts och ytterligare delar av skeppets interiör i en annan stor lokal. Boden är en gammal militärstad så det fanns stora interiöra utrymmen att låna. Vi brukar säga att åttio procent är "in camera" och med det menar vi att det är på rikti-gt. Inklusive rymdvarelser! Vi byggde även alla rymdskeppen som miniatyrer för att filma rymdscenerna exteriört. Här jobbade jag med attributmakare Jacob Petersson. Dessa skepp ersattes senare av 3D och CGI för att öka detaljnivå och möjligheterna att ändra kamerans rörelser i efterhand.

Dock filmades allt som på Star Wars, Blade Runnes och Aliens tid som en previs.

Previs?
– Skissfilm. Det faktum att vi byggde alla skeppen på riktigt, och att det var dessa som 3D artisterna scan-nade av, bidrar till en skön look och känsla i filmen.

Med en sån här film blir det ju, minst sagt, väldigt viktigt att ha en helt genomtänkt produktionsdes-ign. Det krävs väldigt mycket praktiskt arbete med allt både i och utanför bild?
– Jag har alltid designat saker själv och är även utbildad produktionsdesigner och scenograf, men en viktig spelare här är den fantastiske scenografen Christian Olander, som tog alla mina konceptskisser till nästa nivå. En annan viktig faktor är att jag jobbat med scenografer och attributmakare från Luleå Tekniska Universitet, före detta Nordiska Scenografiskolan, i ett par somrar, flera år innan inspelningen.

Vi designade rymdskepp, rymdvarelser och annat gött. Tack var Sammes Stiftelse Stipendiefond så kunde jag jobba med unga och hungriga elever, som törstar efter att få göra genrefilm i Sverige. Utan dem hade vi inte fått de månader av designarbete man vanligtvis behöver in en sci-fi-film som siktar på att jämföras med ickesvenska storfilmer. För vi hade trots allt en liten budget om man jämför med andra svenska filmer.

Är det mycket med animatronics fortfarande eller är det datoranimation hela vägen idag?
– Vi körde med ytterst få greenscreen-scener, då jag vill ha barnen så mycket det bara gick i riktiga miljö-er. Bilderna med grön skärm i bakgrunden går att räkna på tio fingrar ... och tio tår. Men de få som är gjorda är ytterst välplanerade och smarta. Vi jobbade med både 3D- bakgrunder och mattepaintings, det vill säga digitala målningar. Postbolaget Chimney stod för allt digitalt arbete och Pär Olofsson målade mattepaint-ings. Utan de digitala verktygen skulle vi inte klarat av det så klart. Det bästa är att kombinera "riktigt med data" som jag skämtsamt brukar säga. Animatronics är ju en grej för sig helt och hållet.

Jag ville att barnen skulle få träffa en riktig alien, inte en sminkad gubbe eller pantomimartist i gröna kals-onger. Vi har alltså byggt en mask, som Henrik har på sig, där masken styrs med RC-kontroll från näsan och uppåt. Det vill säga att det är Henriks mun, men resten är ett radio-kontrollerat exoskelett med silik-onskinn ovanpå. Rollen blev ju ett samarbete mellan Henrik och Niklas på Fixas. Fixas har skapat en otro-ligt realistisk mask som kan mäta sig med de bästa i Hollywood.

En annan viktig detalj i alla mina förberedelser, från riktig dekor till riktig alien, var att spela in stora delar av filmen kronologiskt så att barnen skulle uppleva filmens handling på riktigt.

Det var A och O för att få till känslan i vissa scener.

En "realistisk" aliendräkt kanske fortfarande inte gör sig lika bra på bild som i verkligheten. Behöver man så att säga provspela saker man bygger, som dräkter och masker, för att se att det funkar?
– Det varierar oerhört. Det är mycket tycke och smak och att jobba med rätt folk. I mitt fall anlitade jag Niklas Hermansson på Fixas. Vi hade arbetat ihop på min comeback in i filmbranschen, 'Skrotarna' för SVT, och jag visste vad han gick för. Jag visste att jag inte ville jobba med en gubbe eller gumma i gröna tr-ikåer utan en riktig rymdvarelse ... ingen "data-alien" ... och både jag och Niklas insåg att detta är vår stora chans att göra Sveriges första karaktär som använder sig av animatronics.

Vi har Sveriges första animatronics karaktär i rymdvarelsen Vojajer.

Hur är det att få in alla kameror på ett scenbygge då?
– Det brukar inte vara några problem att få plats med kameror i en studio, då man ofta designar ett bygge så man kan flytta väggarna för att få plats med såväl kamera som rymdvarelser med mera.

Var det som produktionsdesigner och scenograf du fick din start?
– Njae, inte riktigt. Vi tar det från början! Jag har alltid ritat serier, skivit manus och spelat rollspel med mera. Sen stal jag pappas super-8 kamera och gjorde stop-motion film, för att ännu senare stjäla VHS-kameran och göra zombie-, splatter och skräckfilm. Det ena ledde till det andra och jag började Estet-programmet följt av Fridhems videolinje, Sundsgårdens konstlinje och Kalix filmlinje. Allt pekade mot regi, men efter Kalix insåg jag att det behövdes ett genombrott för att bli något ... eller någon.

Jag hade en fet filmidé om gårdstomten som behövde scenografi och effekter, så jag ansökte till Scenografi-skolan i Skellefteå. De två åren användes mer eller mindre till att rekrytera halva klassen att göra props, masker och miniatyrer till min film 'Tompta Gudh' som kom 2002. Som också blev mitt genombrott.

Men det var regissör du ville vara och inte scenograf? 
– Man kan väl säga så här ... det var lättare att visa folk att jag var en grym scenograf då det är ganska kon-kret. Regi är mer abstrakt. Sen har det rullat på även om det har tagit lång tid.

Det har tagit lång tid att få igenom en riktig genrefilm i det svenska systemet.

Ni filmade hela alltet i Boden. Behövs det göras mer film utanför Stockholm?
– Det gör redan mycket film utanför Stockholm. Dock finns de flesta bolagen i just Stockholm. Varför det görs mycket film utanför Stockholm är på grund av lokala resurscentrum som Film i Väst, Film i Skåne och Filmpool Nord. De tre jag nämner är de största och dom har en del slantar. Dessa slantar gör att vi kan spela in film i underbara Boden i Norrbotten. Jag har valt att bo i Skellefteå för att "prove my case". Jag tror att framtiden visar att det kvittar var du är, så länge du gör bra grejor. Vi kan inte fortsätta att resa som vi gör, det finns Skype och helt andra distributionsformer inom kort, typ. Men så klart, vissa dagar hade jag haft mer jobb om jag bodde i Stockholm. Jag skulle älska om man kollade mindre på kända namn och mer på roliga konstellationer när man skapar filmteam. Jag har haft turen att mina producenter, Sonja Hermele och Anna Knochenhauer, lyssnat otroligt mycket på hur jag gör film och skapar mina världar.

Vi har blandat "independent" sättet att göra film med det traditionella sättet att göra film ...

Och det var nyckeln för att få ut max av varje krona.

Jag tänker på 'Den blomstertid nu kommer' som kom ur landsorten, i Norrköping, och redan i somras hade blivit såld till över sjutto olika länder. Finns det planer att få ut 'Ensamma i Rymden' också?
– Ja, det finns planer. Nordisk Film som distribuerar filmen jobbar med detta.

Vi får se hur den tas emot på festivaler.

Har du fått blodad tand för att göra fler långfilmer nu eller vad kan det bli av härnäst?
– Tyvärr är det ju så i den här branschen att man sällan väljer i min poisition. Jag kämpar ständigt för att få göra nästa projekt. Just nu har jag tre större projekt jag jobbar på, varav ett är uppföljaren till 'Ensamma i Rymden'. Alla projekt är i lite olika stadier. Man vet inget. Ska man göra film i svenska systemet så måste ganska många tycka om ditt projekt samtidigt för att att det ska bli av. Jag är försiktigt positiv, men samtidigt alltid glad och ser möjligheterna i allt. Så någon typ av spektakulär genrefilm blir det.

Är det inte dags för ett svenskt MCU?
– Älskar ju superhjältar, tomtar och barbarer med pälsbrallor och stora svärd. Men skulle jag få välja helt fritt, hade jag gjort film på antingen 'He-Man' eller 'Dr Snuggles'. Jag träffade en glad norsk producent på en festival för inte så länge sedan och pitchade en film på stående fot. Det var halvt på skoj halvt på allvar. Filmen i mitt huvud hette 'Rumpetrollens Hævn' alltså 'Grodyngelns Hämnd' på norska. Och det var en 'Cabin in the Woods' film med muterade pirayaliknande grodyngel, som ger sig på några campande ungdo-mar vid en sjö. Det började som ett skämt, men nu vill jag göra den filmen! (skrattar)

Hjärnan gillar att jobba ...

Kanske en film-uppföljare till 'Skrotarna'?
– Faktum är att jag skrev ett fullt treatment på en säsong 2 av 'Skrotarna' i vinterskrud, som även kunde funka som en julkalender, men SVT sa tyvärr nej. Jag älskar att göra film för mina barn, så jag har bestämt att mina filmer ska växa med dem i ålder och genre.

Snart är alla över femton och då kan jag göra barnförbjudet! (skrattar)

Men innan dess hinner jag göra minst två feta barnfilmer till.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com