Sylvia Vrethammar

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 22 mars 2017

Intervjun möter musikikonen Sylvia Vrethammar i ett samtal om brasilianska rytmer, hennes nästan femtio år med showbiz och det kommande albumet 'The Girl from Uddevalla'.

Din passion för brasiliansk musik går väl ganska långt tillbaka, med festivaler, album och shower. Hur blev det på tal om dig för dig att återvända till det igen med nya albumet?
– Min käre man Alex Gietz säger plötsligt: "Du ska få ett brasilianskt album i födelsedagspresent" och jag kände omedelbart att tajmingen var perfekt. Det hade gått tillräckligt många år för att det rätta suget skulle infinna sig. Så hela sommaren 2015 lyssnade vi igenom mängder av musik.

Vad kom idén om att blanda de brasilianska tonerna med jazz ifrån?
– Jag har alltid känt ett samband mellan jazz och brasiliansk musik. Det finns en puls i den brasilianska musiken och en frihetskänsla som visar sig i hur kompositionerna är uppbyggda, vilket också visar sig i jazzmusiken. Där finns det ju mycket utrymme för improvisation ...

Och även en tänjbarhet som är så positiv för tolkaren.

Har du någon favorit bland låtarna på skivan?
– Alltid svårt att plocka ut, då jag tycker att alla är guldkorn. Men den stämningsfulla 'Eu sei que vou te amar' av Antonio Carlos Jobim får bli ett exempel på att Brasilien inte bara är samba! Min engelska över-sättning som finns på albumet att läsa kunde tyvärr inte användas, då enbart originaltexter från och med nu tillåts när det gäller kompositioner av Jobim. Så dumt!

Kan också nämna att jag sjöng detta oerhört vackra stycke för min Alex när vi gifte oss.

Det är en generellt ganska romantiskt skiva?
– Kärlek! Ja, kärlek till varje ton! Det är ett album i tiden.

Var det också idén?
– Att lyfta "gömda skatter" till nya höjder ... att varje arrangemang ska locka lyssnaren till att höra varje musikers genialitet genom stor frihet till improvisation, blandat med arrangerat samspel.

Att göra en Uddevalla-tolkning av 'The Girl from Ipanema' känns ganska fritt tolkat?
– Har i alla år sjungit den och den har varit en absolut favorit i min repertoar. Men på något sätt för själv-klar för att kännas spännande när det kommit till nya inspelningar. Jag tror att det var min producent Alex som yttrade att den måste vara med och att vi skulle döpa albumet till 'The Girl from Uddevalla'.

Jag tände direk! Och när man märker att "Ipanema" och "Uddevalla" bär samma rytm blev titeln än mer fängslande. Så nu gällde följande! Att göra sin egen tolkning av ett stycke som är inspelat av all världens artister. Jag överförde mina idéer till Magnus och vid pianot, och med mig vid sin sida började han tråckla ihop den här lite sorgliga historien om en man som gör allt för att fånga sin drömkvinnas uppmärksamhet helt förgäves. Att smyga sig in i låten som om det vore  ett klassiskt stycke kändes intressant.

Jag börjar sjunga i refrängen istället för i versen, ett crescendo talar för förtvivlan och till slut resignati-on, bara med bas och den bittra verkligheten.

"She doesn't see"

Vad handlade första singeln 'The World is Calling' om?
– Den handlade om ett förtvivlat rop på hjälp. Den mycket märkliga upplevelsen som ligger bakom texten förbryllar mig egentligen mer och mer. Magnus bad mig skriva en text och efter ett par veckor med inga som helst idéer uppenbarade sig Mr. Albert Einstein under en promenad i trädgården.

Jag tittade upp mot de vackra skyarna på himlen och försökte få kontakt med honom och där kom den första textraden: "Can you see us, can you hear us, can you give a helping hand".

Jag ilade in och började skriva och när jag rätt så nöjd lade ifrån mig pennan och vände mig om för att titta in i vardagsrummet där tv:n stod på, upptogs just i detta ögonblick hela tv-rutan av en bild på Einstein!

Jag slog näven i bordet av rena chocken och har fortfarande ont.

Denna Magnus är Magnus Lindgren?
– Det är alltid ett nöje att samarbeta med ett geni! Vi hittade varandra för ganska länge sedan på det sättet att Magnus har följt mina tidigare produktioner utan min vetskap. Alltså hade vi en gemensam nämnare redan innan vårt första möte i studion. Det är väldigt lätt att överföra mina idéer till Magnus.

Vi talar samma språk, har båda jazzbakgrund och är även båda mycket inspirerade av brasiliansk musik.
Magnus arrangemang lyfter mig också som sångerska.

Vart spelade ni in skivan?
– Vi spelade in i Köln, på Maarwegstudio 2, under några isiga januari-dagar 2014. Dom utvecklades till en varm vind med ett resultat som rör mitt brasilianska hjärta. Tre av musikerna var mig bekanta sedan tidigare, Magnus, pianisten Frank Chastenier samt Alfonso Garrido på slagverk.

En underbar kemi uppstod och nu, med facit i hand, har kemin praktiserats live i Berlin den 15:e mars. Vår release konsert på jazzklubben A-Train blev en succé för oss med rubriker såsom "Terrific Concert".

Nu har även fyra nya musiker gjort entré och höjt ribban ytterligare ...

I min mening har du alltid känts som en musikalisk kameleont, som väldigt lyckat kunnat ta dig an många olika genrer, och för att inte tala om språk. Finns det nån genre du gillar mer själv?
– Det måste nog vara det som visar sig här på nya CD:n! Där grundtonen ligger i kombinationen jazz-brasil och kryddat med ljuvliga intressanta kompositioner. Lägg därtill den del av min repertoar där jag sjunger "American Standards" i personliga tolkningar tillsammans med till exempel Jan Lundgrens trio.

Ett exempel på min CD 'Champagne' är 'There will never be another you'. Älskar snabba tempi!

Du har snart haft en femtioårig-karriär. Men man kan även säga att du föddes in i musiken?
– Att födas med musiken i blodet kan bara vara den största lycka jag kan tänka mig! Vi har ett arv i släkten som har fortplantat sig i flera led och det är vår stora operasångerska Christina Nilsson. Hon är min farfars fars faster. Otaliga böcker finns skrivna om hennes ofattbart imponerande karriär. Hon invigde Metropo-litan i New York och operan 'Ofelia' är  skriven för henne. Amerika, Ryssland och hela Europa låg för hennes fötter. Kejsar Napoleon var en ofta sedd gäst!

Musiken i vår familj var ofta viktigare än att göra sin hemläxor. Jag har fyra syskon där alla spelade, min mor Britta var pianopedagog och på pappas sida har vi alltså Christina Nilsson. Pappa Harald hade en mycket vacker röst! Jag började ta pianolektioner av min mor, sedan på Musikaliska Akademien.

Intresset för pianot var stort och ett tag såg jag det som min musikaliska framtid. Men när jag blickar tillbaka har jag alltifrån tidig barndom alltid sjungit. Det var så självklart så att det på något sätt "glömdes bort" som ett kommande yrke. Det var genom yttre omständigheter, som inte riktigt går att ta på, eller som skulle ta upp ett helt kapitel, som resulterade i att sången blev mitt liv.

Hur var tiden då du släppte din allra första LP-skiva 'Tycker om dej'?
– Ett obeskrivligt äventyr för mig att 1969 få gå in i Metronome-studion på Karlbergsvägen i Stockholm tillsammans med gräddan av musiker samt Sveriges Radios Symfoniorkester! Men det var ingen självklar sak att titeln blev 'Tycker om dej' då det här är en italiensk originallåt som heter 'Finalmente' vilket bety-der "till sist". Den mycket begåvade textförfattaren Britt Lindeborg fick i uppdrag att skriva en svensk text. Vi väntade med spänning och där låg äntligen resultatet på mitt bord.

Sången hade fått titeln 'Dagen efter' men alla var i samma ögonblick ense om att det inte kändes rätt.

Vi bad Britt att försöka igen och när vi läste rubriken 'Tycker om dej' stod glädjen högt i tak! Tack Britt för en text som har följt mig under alla dessa år och som idag tillhör mina evergreens och önskas om och om igen och som jag med största glädje sjunger om och om igen.

När var det som du började känna att du slått igenom?
– Det var ju med 'Hylands Hörna' som jag blev känd över en natt ... efter första lördagssändningen i början av februari 1970. Det fanns bara en kanal och alla följde de tre gedigna timmarna varje lördag under cirka tre månader. Men det var något annat som ledde till att jag engagerades som Hylands värdinna! Den 1:e september 1969, klockan sju på kvällen, hade jag min första egna TV-show med namnet 'Sylvia 24'.

Då just denna dag tiden för nyhetsprogrammet 'Aktuellt' flyttades fram en halvtimme med start klockan halv åtta fanns redan en stor publik på plats som nog av bara farten tog del av min musik. En av tittarna var Lennart Hyland som sedan kontaktade mig för det hedersamma uppdraget att bli "hans högra hand".
Jag var egentligen till en början svalt förtjust, då jag inte såg någon större upphetsning i att vara värdinna.

Men när den strålande pianisten Leif Asp kom in i bilden och erbjöd mig att sjunga i varje program såg jag på det hela med andra ögon. Leif var kapellmästare i husbandet som får övrigt innehöll helt strålande musiker. Efter dessa tre månader som nybörjare var jag ganska mör ...

Men med en ovärderlig erfarenhet av TV bredvid en slipad räv som Lennart Hyland!

'Eviva España' blev sedan förstås en en enorm succé. Var det ett halvår den toppade England?
– 'Eviva Espana' ledde till flera gästspel i TV-programmet 'Top of the Pops', en turné i England samt ett fint pris, The Carl-Alan Award, det var för "Best Vocal Record for Dancing", som jag tog emot av prinsessan Ann. Men det som toppade allt var ju att jag erövrade en plats i Guiness Book of Records som ett resultat av att denna hyllning till solen i Spanien låg cirka fyrtio veckor på Englandslistan .

På listan samma år fanns ingen mindre än Frank Sinatra med 'My Way'.

Du har nu bott och verkat i Tyskland nästan lika länge som i Sverige. Hur kom du dit?
– Jag blev erbjuden att år 1973 delta i en TV-inspelning i Saarbrücken, där en serie program skulle åskåd-liggöra musik från olika epoker. Vid ett tillfälle fick jag ett besked att TV-stationens chef ville tala med mig och jag blev i stort sett på stående fot lovad en egen personality show med titeln 'Sylvia'.

Min glädje och överraskning kände inga gränser och glädjen ökade alltmer i takten med gästernas namn presenterades! Toots Thielemans, Ulrik Neuman, Ella Fitzgeralds trumslagare Ed Thigpen och mina underbara svenska musiker såsom Rune Öfwerman och Rune Gustafsson!

Sedan har den ena egna TV-showen efter den andra avlöst varandra, konserter på de stora scenerna där  konserten i Kölns Philharmonie 1995 blev ett minne för livet. Jag tror att jag i Tyskland, precis som i Sverige, träffade rätt ton, tidsmässigt, hos både publik och arrangörer och producenter.

Hylands Hörna måste ha varit samma år som du också upptäckte de sydamerikanska tonerna?
– Det var på våren 1970 som presidenten för Sångfestivalen ... Augusto Marzagao ... besökte Stockholm för att hitta en representant från Sverige. Då han besökte skivbolaget Sonet där ju min första LP just produ-cerats blev han introducerad till den och till mig och jag fick den största kicken i mitt liv, mötet med Brasilien och Rio de Janeiro! Jag kände redan när jag klev av planet att det var något bekant i luften! Jag sjöng för trettio tusen människor, den underbara sången 'Det ljuva Livet' av Britt Lindeborg, och jag fick juryns populärpris och Sverige hamnade på plats 6 utav fyrtio länder!

Året därpå blev jag inbjuden att delta i juryn tillsammans med bland andra Shirley Bassey och Elis Regina.

Som kuriosa kan nämnas att det året sjöng Tommy Körberg för Sverige.

Kommer det bli några framträdanden för oss att se fram emot nu i samband med skivsläppet?
– Den 20:e april blir det en presentation i TV-programmet 'Go’kväll' från Umeå. Medverkande bland annat den unge och suveräne pianisten Joel Lyssarides. Den 27:e april har jag en konsert i Solnahallen, vid ett.

Vi är just i begynnelsen av planering. CD:n har ju just kommit!

Vad har varit det mest minnesvärda av allt det du gjort de här femtio åren? 
– Det här är lika svårt som att plocka ut favoriter på nya CD:n! Men av alla stora ögonblick på scener runt om i världen så måste jag nog nämna finalen på den fantastiska turnén med kompositören och orkester-ledaren Bert Kaempfert. Vi turnerade i Tyskland och i England under några veckor med stor final den 17:e juni 1980 i Albert Hall i London. De stora planerna på en turné i Japan och nyskrivet material till mig gick om intet då "Fips", som var Berts smeknamn, hastigt avled i sitt hem på Mallorca ...

Bara tre dagar efter vår sista konsert.

Men här måste jag också ta med den nya, helt omtumlande, och färska upplevelsen av konserten i Berlin den 15:e mars i år. Där vi presenterade det nya albume.

Nu är det den största upplevelsen! Jag känner mig född på nytt som sångerska, artist och människa!

Jag tror många yngre fick upp ögonen för dig i och med låten du gjorde med Kristian Anttila ...
– Jag blev kontaktad av skivbolaget Universal om det fanns intresse att göra en duett med Kristian Antt-ila. Jag stod lite frågande, då jag dels inte visste vem Kristian var, och dels undrade om jag kunde göra den typen av material rättvisa. Jag lyssnade ett flertal gånger på sången som fick namnet 'Magdalena, livet före döden' och bestämde mig för att utmana ödet! Kristian flög till Tyskland och med spänning öppnade jag dörren för en vacker yngling med slokhatt och långt hår. Kristian fick in mig på det rätta spåret, dirigerade mig som om jag vore en hel orkester och resultatet blev trovärdigt och faktiskt fruktansvärt bra!

Detta bevisar att det är viktigt som sjutton att gå över gränserna! Tack Kristian! Textraden: "Jag tror på livet före döden" anammar jag varje dag! Vänta inte ... livet är nu!

Finns det någon mer nykomling du fått upp ögonen för?
– En kvinnlig ung jazzbasist som jag tyvärr har glömt namnet på. Men det viktiga här är att hon säkert kommer att ha stort inflytande på den yngre generationen.

Och stimulera intresset för jazz och allt vad där tillhör!

Finns det någon låt du önskar att du själv gjort?
– 'Round Midnight'. Kanske är jag den mogen snart.

Hur ser en perfekt dag ut för dig?
– Music, music, music! Lugn och ro på täppan för att få inspiration till nya spännande möten med livet i sig, meditation, och icke minst en måltid som ger samma rysning som musik!

Så med snart femtio års artisteri och att på många sätt vara ikonisk som underhållare. Hur har det varit att vara på den här resan som musiken fört med dig på?
– Utvecklande, både som människa och artist! Känner en otrolig tacksamhet att genom mitt yrke ha fått se så många delar av världen, att kunna få utdelning av mina studier gällande språk, till exempel ryska, som jag läste på gymnasiet och sedan av pur förvåning kunde använda på min turné i Sovjetunionen.

Mina studier i mentalhygien med psykopatologi har många gånger hjälpt mig att förstå de mest märkliga situationer som kan uppstå i artistvärlden. Den här resan hade aldrig kunnat bli så bra om jag inte hade haft turen att hela tiden haft den stora lyckan att ha seriösa, professionella, människor runtomkring mig.

Där jag hela tiden fått möjligheter att utveckla mig i form av utmaningar som jag ibland inte trodde mig klara av. Och att lusten och drivkraften fortfarande finns! Kanske mer än någonsin. Det måste bero på att det finns inget val. Musiken för mig har ingen början och inget slut. Det är en pågående, evig process!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com