Stellan Skarsgård

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 januari 2020

The OG Skarsgård. I dramat 'The Painted Bird' spelar Golden Globe-belönade skådespelaren Stellan Skars-gård i ett Östeuropeiskt andravärldskrigsporträtt vars hopplöshet går hand i hand med dess färgskala.

'The Painted Bird' följer en ung judisk pojke alltsom han försöker hitta lite vänlighet, medmänsklig-het och säkerhet i Europa under andravärldskriget. En historia först skriven 1965, av polska över-levaren Jerzy Kosinski. Vad var det med den och Václav Marhouls filmatisering som lockade dig?
– Jag skulle vilja säga att jag läste boken när jag var i tjugoårsåldern, vilket är en lång tid sedan nu ... (skra-ttar) ... jag blev berörd av den men jag läste sen aldrig om den igen ... men den kom upp igen när jag många år senare träffade Václav, det här var när han var chef för Barrandov Studios i Prag i början av nittiotalet, vi gick ut och hade en fin stund, vi drack och vi pratade om film och jag tror att det kom upp då. Och sedan för tio år sedan kontaktade han mig igen och sa ... "Det tog mig två år att få rättigheterna till Jerzy Kosins-kis bok och nu vill jag göra en film av den. Kommer du att vara med?"  Det var vad han sa till mig, och han hade inte ens skrivit ett manus när jag fick frågan, men jag sa ... "Ja! Jag skulle vilja vara med i den här!"

Det hade kunnat sluta lite hur som helst?
– En av orsakerna till att jag tackade ja var för att den skulle ha varit absolut omöjlig för honom att finans-iera annars. Om du skulle gå till killarna med pengar och säga att du har en film som du vill göra, men den är svartvit, tre timmar lång, och handlar om en lidande pojke i andravärldskrigets Östeuropa ... (skrattar)

Det är ett nej. Det skulle vara ett omöjligt projekt, men jag ville verkligen se den gjord.

Jag gillar boken väldigt mycket.

Du är ju samtidigt inte någon som man tänker ställer upp för vilken regissör och vilka omöjliga film-projekt som helst. Och Václav Marhoul var trots allt inte heller en särskilt bevisad filmskapare än?
– (Skrattar) Men jag visste att han också var en stor cineast, och att han ville gå tillbaka till att göra en sla-gs film som nästan inte görs längre idag där det knappt rör sig om någon dialog utan där tonen står i centr-um och jag visste att det skulle spela sig ut sig fint, och det har blivit så sällsynt i film nu. Jag tycker det är viktigt att göra de mindre lågbudgetfilmerna där det blir mer personligt och berättelserna är mer komplex-a. Jag vill stödja den här typen av filmer. Men jag tänkte också att det är en viktig film för det är egentligen inte bara en historia som handlar om vad som hände där under andravärldskriget.

Alla dessa saker händer fortfarande nästan varje dag ... runt om i världen.

Ja, Syrien, Afghanistan, Saudarabien, USA, Israel, Iran, Jemen, Nigeria, Ukraina ...
– Och det är riktigt bra att påminna oss själva även om vår egen brutalitet och hur nära vi är att bli precis som människorna där, för de är precis som du och jag, det är inga onda människor, det är olika situationer.

Filmen har ändå kritiserats för att vara "rå"?
– Även om kriget hela tiden pågår i bakgrunden och krigets effekter är väldigt närvarande visas samtidigt inte våldet så mycket i bild, våldet sker utanför kameran, jag tror man känner av våldet ännu mer bara för att man inte får se det och det våldet man sen ser blir ännu mer närvarande. Det har kritiserats, men det är publiken som vant sig med att våld på film är underhållning. Våld ska vara kul! Men det är det inte.

Då och då är det bra att påminna sig om att våld inte är så trevligt i verkligheten.

Att filmen tar sig tiden på det sättet som den gör, med långa utdragna scener, och möten som lite lä-mnar filmiskt berättande bakom sig för mer naturtrogna samspel, skänker också mycket till det?
Allt påverkades av filmens stil. Och det är intressant eftersom i den färdiga filmen är historien mycket estetisk stilmässigt, och att det sedan är absolut realism i allt annat, där realismen i skådespelandet har hö-jts en aning med långa tagningar där allting har saktats ned ... bara en sån sak som att människorna i filmen ser på varandra mycket längre än de normalt skulle göra i en film ... det bidrar till en inlevelse och som en hypnotisering  där man dras in i det man ser hända i filmen ... man börjar själv bidra till vad man ser i bild.

Du börjar tänka mer på detaljer ... "Åh, titta! Vad gör den hästen där"?

Du undrar vad de tänker på, vad människorna du ser i bakgrunden gör.

Hur var det att spela mot Petr Kotlar som spelar den unga pojken?
– Václav hade ett mycket bra förhållande till honom, och de jobbade i två år på den här filmen tillsammans, medan jag bara var med på inspelningen under några dagar. Men vad jag kan säga är att jag kände att de ha-de en bra relation och att han helt litade på Václav. Det måste ha varit väldigt svårt för honom ... men han fick fram det han borde känslomässigt för scenerna ... utan att egentligen uttrycka det för mycket vilket är bra, han behåller känslorna för sig själv, vilket är bättre. Naturligtvis är han ung och det är en film som ko-mmer påverka hans liv mycket ... förhoppningsvis för det bättre ... i den här branschen vet man inte.

Hur ser du själv tillbaka på 'Bombi Bitt och jag' i dag?
– Jag var sexton år gammal och hade redan spelat på amatörteatrar och i kommunala teatrar i Malmö sen jag var barn. Men tv var för mig ett helt annat yrke än teatern. För mig som kom från teatern var det nå-got helt annat. Du kan inte används samma verktyg framför kameran som på scenen och jag tänkte aldrig bli skådespelare, men efter den serien slutade jag aldrig jobba ... och började istället ta det på ett för stort allvar där jag var väldigt pretentiös, väldigt högdragen och jag var väldigt arg, men det gick turligen över.

Det är något Bill Skarsgård pratade om, att det ibland är svårt att ta skådisjobbet på allvar för det är rätt så löjligt i sin själva natur. Hur ser du på att ändå göra det ... och är det en balansgång att lyckas?
– Det har varit en rolig ögonöppnare att spela mot mina söner där vi pratar samma språk och inser att det är en löjlig situation och särskilt när någon som du känner väldigt, väldigt väl låtsas vara någon annan. Det var en film jag gjorde med Gustaf ... 'Arn' ... och vi kom till inspelningen med långa skägg och långt hår.

Vi tittade bara på varandra och började skratta (skrattar)

När jag var nitton var det ett måste att alltid skulle vara "konst" ... men jag hade en väldigt vag definition av vad konst ens var ... jag tror det är något relativt och att det är något som man lär sig. Jag har sen dess blivit riktigt bra på att försöka hitta olika sätt att ha kul och vad jag idag tycker är bra med det här jobbet är att man aldrig slutar lära sig, och jag försöker mera hitta till att alltid se till min inre gladaste amatör.

Trodde du att dina barn skulle skådespela?
– Nej ... och dom har alltid frågat mig heller ... (skrattar) Jag har aldrig uppmuntrat dom att bli skådespelare och öppnat några dörrar eller hjälpt dem med någonting men jag har inte heller avskräckt dom. Det är deras liv och de har fixat det själva. Alexander ville länge inte ta itu med sina egna drömmar då han fick mycket oönskad uppmärksamhet när han var liten och han ville inte ha den uppmärksamheten. Men sedan kom han tillbaks till det senare. Gustav ville vara skådis från när han var två eller tre år tror jag. Men Bill var inte säker heller, han tog tag i skolan ordentligt och gick ut med höga betyg innan han fastnade för det.

Valter hoppade av skolan, men inte för att bli skådespelare, men han har gjort en del roller och gillar det.

Förmodligen spelar det in att de sett att jag tycker om det, men de har inte fått några illusioner om det. Det är ett konstigt och vagt yrke, men mina barn vet att det är hårt arbete. De har valt jobbet av rätt skäl. Jag är glad att se att de är framgångsrika men jag är gladare över att se att de inte tar berömmelsen seriöst.

De tar sina jobb på allvar, och det är något helt annat.

Var din egen pappa en uppmuntran på samma vis?
Kanske, pappa var en väldigt ovanlig man, vilket gjorde honom fantastisk att växa upp med. Respekten han visade sina barn var väldigt ovanlig på den tiden, han lyssnade på våra åsikter och såg oss som unika,

Varför har du inte regisserat någon film själv än?
– Jag försökte göra en film för många år sedan som jag skrev och mestadels försökte finansiera själv ... men det tog så lång tid och jag tappade intresset. Jag har inte tålamodet som behövs för det. Jag gör hellre några filmer om året som skådespelare än en film vart tionde år som regissör. Vill man göra en bra film är det vad som krävs. Man tar en bild av en solnedgång och det blir inte så bra men att ta tiden att måla den istället?

Jag tror att jag älskar att jobba med Lars von Trier eftersom det är en helt jämlik och ohierarkisk process där jag får säga vad jag vill och göra vad jag vill och jag är fri att misslyckas och att få prova på saker.

Von Trier är en, Steven Spielberg en annan, eller Terry Gilliam, Gus Van Sant, David Fincher och Ron Howard. Och nu gör du 'Dune' filmen med Denis Villeneuve. Är det nån kvar du drömmer om?
– Det finns förmodligen många olika i branschen som jag vill jobba med. Men jag sitter inte och drömmer om framtiden. Jag vet inte vad jag gör om tre månader så mitt liv är inte planerat så långt fram. Men om det plötsligt finns ett manus med en regissör som jag tycker är spännande säger jag förstås ja till det. Men det är alltid ett lotteri. Jag älskar Denis som filmskapare ... han är en annan som verkligen gör de filmer han vill och med sitt eget språk. Jag hade inte läst 'Dune' boken innan, mest av allt ville jag jobba med honom.

Kan du säga något om den filmen än?
– Jag kan säga att det är en liten men viktig roll, jag var bara med två veckor under inspelningen, i en stor-film med många väldigt bra skådespelare. Jag spelar "Baron Harkonnen", skurken, med proteser och smink.

Det är väldigt kul att göra stora filmer.

För att dra en parallell mellan två annars väldigt olika filmer. Är det lättare att förmedla de budskap som annars är "för råa" i en film som den, i en övernaturlig värld, än i en film som 'The Painted Bird'?
– Visst ... jag menar ... min ambition är att vara sanningsenlig och verklig i alla mina roller och att på ett sätt skapa liv. Men ja, jag tror det, det finns enorma fördelar där när du inte längre är fångad av det som har hänt i verkligheten och dina uppfattningar blir inte suddiga för du har påverkats av andra budskap förr.

Vad får dig intresserad av en roll nu?
– Jag vet inte, men jag vill göra roller jag inte har gjort, jag är intresserad av alla slags roller och genrer, jag vill att det ska vara roliga och kreativa roller, när man aldrig vet vad en film kommer att bli är allting annat än det sekundärt i rocessen. Men jag söker antingen mig till att göra saker som jag inte tror att jag kan göra eller att det finns mycket energi och glädje med målet är att ha så kul ihop på inspelningen som vi kan ha.

Jag gillar inte skådespelare som har monologer i sina trailers.

Så vad väntar mer för dig härnäst?
– Jag är med i en norsk film som heter 'Håp' som jag blev väldigt berörd av och som var fantastisk att göra. Det är Hans Petter Molands fru Maria som regisserat ... för ett par år sedan fick hon lungcancer som blev botad men som snart kom tillbaka som en hjärntumör. Hon skrev den här filmen om när man måste berät-ta för sina barn att man kommer att dö ... Tomas som jag spelar är i princip Hans Petter ... men jag försökte inte spela honom som han är ... han är så trög att det bara skulle vara för tråkigt att se på ... (skrattar) Mån-ga av de manus som jag läst nu är skrivna på ett sätt att jag misstänker att manusförfattarna har försökt skriva en film de sett och gillat, jag väntar på de rätta projekten som inte är filmer som redan gjorts.

Men jag har turen att jobba. Så jag har blivit lite bortskämd där.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com