Staffan Hellstrand

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 18 april 2018

Med låtar som 'Lilla fågel blå' och 'Fiskarna i haven' hör Staffan Hellstrands låtskrivande till den svenska musiksjälen. När han på fredag släpper sitt sextonde album visar han en kreativitet som aldrig stannat av.

Kommer "Svaret på allt" mycket riktigt ge oss svaret på allt det som vi undrat över?
Nej, titeln är tagen från en låt, som handlar om mig i tjugoårsåldern ... en fantastisk ålder när man vet det mesta. Det blir Staffan-låtar i en lite ny skepnad.

Jag spelar det mesta själv och har försökt utforska lite nya stigar.

Är det viktigt för dig att just testa på nya saker sett till att det här är ditt sextonde album?
– Jag satt faktiskt och snackade med Kajsa Grytt om detta igår kväll. För mig handlar det om att placera mig i ett nytt sammanhang, vilket ofta innebär dels att jag väljer vilka jag ska jobba med och dels en vision för plattan. Jag lyssnar mycket på musik och blir inspirerad ...

Influerad på ett sätt som får min egen musikalisk hjärna att snurra fort. Så det kan vara att plocka in The Nomads, göra en folkrockplatta eller som i det här fallet att sitta i två år och programmera och spela själv.

Du har fortfarande gästats av några andra artister?
– Jag har gästats av några fantastiska musiker på instrument som jag inte kan spela. Lisa Långbacka på dragspel, Jon Rekdal på trumpet, Anders Lennartsson på kontrabas och Cajsa Siik har körat, till exempel.

Generellt ska ju samarbeten tillföra något jag aldrig skulle klara av ensam. 

Hittar du musikalisk inspiration från vad andra gör också?
– Oj, läsarna skulle behöva scrolla tills fingrarna blödde om jag skulle nämna alla jag har inspirerats av.

Det är de vana vid ...
– Några nedslag! Först The Beatles, sen Bob Dylan och Neil Young. Mycket New York-rock som Patti Smith och Television, typ, och Clash. Det grymma åttiotalet med Smiths, New Order, Echo and the Bunnymen och så vidare. Nittiotalets grunge och indiescen, med tidiga Smashing Pumpkins, PJ Harvey, Belle and Sebastian och Sonic Youth. Just nu lyssnar jag på Blood Orange, The XX, Frank Ocean och M.I.A.

Och massor av andra.

Det är många nya artister som nämner dig som inspirationskälla idag ...
– Jättekul, förstås.

Hur känner du inför det?
– Jag är ärligt talat inte en person som tittar så mycket bakåt eller reflekterar över saker som redan är gjorda. Men med det sagt är det naturligtvis grymt att en del av mina låtar betyder nånting 25 år senare.

Det har blivit en karriär som sträcker sig över mer än trettio år. Hur har de här åren varit?
– Fantastiska! Det finns nog inget annat ord. Att jag har kunnat leva på det jag älskar mest av allt så länge.
Självklart har det funnits tuffare stunder och jag kommer inte att kunna köpa ett hus bredvid dom ryska oligarkerna på Cote d azur, men jag kan sätta en frukostlimpa på bordet bara genom att spela musik.

Vilket räcker ganska långt för mig.

Var det alltid självklart att du skulle syssla med musik?
– Ja, faktiskt.

Vilken var den första låten du skrev?
– 'I've Lost My Happiness'. Jag skrev den när jag var tio år och framförde den med min kusin under bandnamnet The Glooks.

Några år senare har du skrivit till allt ifrån Sven-Ingvars till Idde Schultz och Uno Svenningsson. Hur skiljer det sig åt när du skriver för andra och när du enbart skriver till dig själv?
– Jag kan laborera mer med saker som inte är direkt connectade till mig, ta ut svängarna lite mer helt enkelt. Och naturligtvis anpassa för den jag skriver för.

Finns det något du velat göra som du inte fått chansen till än?
– Ingen direkt person. Men toplines till dansmusik skulle vara kul. Eller en symfoniorkester.

Hade du arbetat på det här albumet i två år? 
– Två-tre år ...

Var spelade du in?
– I min egen lilla studio på söder i Stockholm. I slutfasen flyttade jag ut till Matching Head Studio i Enskede där Rolf Klinth hjälpte mig att slutföra och mixa.

Vad handlar det om?
– Det skulle vara mig själv då. Som vanligt är det historier, känslor, åsikter och reflektioner sedda genom Staffan-prismat. Jag har skrivit några låtar till min kvinna, 'Är det du' och 'M', som är personliga. Men min låtar betyder generellt alltid mycket för mig. Dom som inte gör det hamnar aldrig på mina skivor.

Ofta har du också kommit att närma dig samhällsorienterade ämnen. Med valår i år undrar man ju således också om några av låtarna kanske råkat bli lite politiska denna gång?
– Det finns absolut sådana, även om jag inte skriver slagord direkt. 'Inget silver & inget guld' är en historia om en gitarr jag fick och den binder jag ihop med dagens Sverige som är fullt av hycklare med så kallade kristna värderingar som utan minsta tvekan stänger dörrar för människor i nöd.

Låten 'Terror Haza' är en påminnelse om att inte ta våra friheter för givna. Det finns absolut motkrafter som gärna skulle tysta tidningar och som inte anser människor svenska om dom inte faller in i vissa av dom uttalade konformistiska mönstren.

Hur mycket säger singeln 'Nån som kör' om det vi får höra på fredag?
– Likheten med de andra låtarna är att den har en ganska stor och utmejslad ljudbild och är ganska rytmisk.
Däremot är den mer upp-tempo än det mesta på plattan.

Är det nån av dina sexton album som du själv känner är den definitiva Staffan Hellstrand-plattan? Eller är det så att det senaste materialet alltid är det som man själv gillar bäst?
– (Skrattar) Jag är inte naiv nog att tro att det senaste är det bästa. Det vet man först med distans. Jag gillar alla mina skivor på olika sätt. Men 'Pascha Jims dagbok', som jag gjorde med The Nomads som komp-band, är en platta som verkligen levde upp till den vision jag hade haft när jag satte igång projektet.

Vad skiljer den Staffan vi kunde se på scen under åttio- och nittiotalet åt från dagens scenperson?
– Jag är lite säkrare i min roll, pratar mer, och sjunger framförallt bättre.

Blir det några scenframträdanden nu runtom det här albumet?
–  Jag spelar ... som alltid. Det är bara att gå in på min Facebook eller min hemsida och kolla datum.

Vilken har varit den mest minnesvärda spelningen under de här trettio åren?
– Oj, det är så många. Men om jag ska plocka ut en så var det en spelning på ett ställe som heter Tivoli i Helsingborg i slutet av nittiotalet. Det var en nystartad rockklubb med två unga entusiaster som ägare. På något sätt att dom hamnat i konflikt med  den lokala Hell's Angels klubben, som bombhotade stället samma kväll vi skulle spela och åkte förbi i segerkaravan när halva hamnen spärrats av.

Vi gav oss dock inte utan efterträdde bombhundarna klockan ett på natten. Stället var knökat och som andra extranummer skrek jag ackorden till Neil Youngs 'Hey,Hey, My, My' till bandet. På slutet av låten, halv tre på natten, stod vi och hela publiken i en kvart och skrålade: "Hey,Hey, My Rock 'n Roll Can Never Die" ... jag sov inte på två dygn efteråt.

Och stället hade inga vidare problem efter den kvällen ...

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com