St Andreas

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 30 augusti 2017

St Andreas är en samling av vänner och älskare som spelat ihop i ett decennium. Med huvudena i molnen och fötterna i leran berättas sanningar till tonerna av en postpunkdoftande pop på svenska.

Erat första album "Stormen" fick väldigt varm respons av kritiker. Har det funnits med er i arbetet med denna?
– Det är klart att det är motiverande att få positiv respons på något man lagt ner sin själ i. Det hade nog i och för sig varit lika drivande att få dåliga recensioner för då kan man ju slå underifrån och vara missförstått geni.

Vi kommer från en bakgrund av att spela med rockband i total motvind när publiken ibland skriker könsord och kastar ölburkar. Då blir man lite chockad när någon ger ett bra mottagande. En ölburk i huvudet är mer direkt, man lär sig mycket av det. Det viktiga för oss är naturligtvis att vi själva tycker att musiken är bra, då finns det ofta någon annan som tycker det också.

Så hur var det annorlunda att ta sig an nummer två?
– Vi började arbetet med väldigt stor entusiasm, vi kände att de nya låtarna var riktiga hits. Ambitionen var en snabbare process. Första skivan tog fyra år att få fram. På nya skivan ville vi ha ett råare sound och ett mindre producerat resultat.. För att citera Andreas.. “mindre pålägg och mer gröt”. Sedan började vi spela in och plötsligt satt vi där med påläggen.

Det tog fyra år igen, men det blev riktigt bra. Det är ju det som är viktigast.

När började ni med skivan?
– Vi kom hem från en annan resa, till våra konstnärsvänner i Kalifornien. Det var en livsomvälvande resa i form av en roadtrip på klassiska Highway 1. Samtidigt lärde vi känna en person som behövde vår hjälp. Han blev förföljd i sitt hemland och flydde till Sverige. Vi hittade honom genom en annons när vi sökte ny trummis. Vi hade träffat honom en gång över en kopp kaffe, och han fick nycklarna till vår bostad och våra hjärtan. Han flyttade in hos oss när vi var i Kalifornien. När vi kom hem bodde han hos oss och öppnade dörren.

Det var en fantastisk känsla att bara lita på en främling och få lov att hjälpa någon. Sammantaget gav dessa händelser oss en enorm inspiration och vi fullkomligen spottade ur oss låtar inspirerade av dessa händelser.

Vad ligger bakom titeln ... “Blod och ben”?
– “Blod och ben” är en av låtarna på albumet. Vi tyckte att den bäst sammanfattade vad albumet handlar om, en slags metafysisk kombination av närstudier och övermänsklighet. Det är det vi alla är i slutändan, blod och ben.

Så vad har lyssnarna framför sig låtmässigt?
– En hitkavalkad av låtar med ärliga texter, lika delar upprördhet, romantik och kampanda, och lite sax. Av någon anledning blev vi väldigt arga på “Blod och ben”. Visst innehåller skivan sin beskärda del av verklighetsflykt och rosiga moln, men samtidigt kom en ilska fram som kan höras i texternas teman och till viss del i gitarrerna.

Det kan vara samhällets fel, det känns som att det funnits mycket att vara arg över den senaste tiden.

Har ni någon gemensam favorit i bandet?
– "Lejonhjärtascen" ... sväng, ös och budskap.

Just "Lejonhjärtascen" är nog också min favorit på skivan. Vad kan ni berätta om den?
– Den är inspirerad av vår väns kamp för ett liv fritt från förtryck. Vi blev medvetna på ett väldigt personligt plan om att vi är så otroligt priviligerade. Det enda sättet vi kan relatera till ett totalitärt system är via Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

Det var där någonstans i barndomens trygghet vi fick lära oss att det finns despoter och förtryckare. Det är först i vuxen ålder man kan förstå vad Astrid försökte lära oss och varför. Det är ju tyvärr inte fantasy, människor lever och lider under totalitära system i vår samtid, inte speciellt långt ifrån oss. “Lejonhjärtascen” är vårt sätt att försöka hantera den sanningen ifrån vår trygga borg.

Låten "Esalen" sticker ut något bland de övriga. Det är en sorts ballad?
– “Esalen” är ett av spåren på skivan som är mer drömmande till sin karaktär. Esalen är en plats i Kalifornien i närheten av Big Sur. Natalie hade fyllt år och fick upplevelsen av Esalen retreat som present. Vi befann oss i naturliga källor mitt i kolsvarta natten. Det var talförbud och det enda som hördes var sjölejonens vrål och redwoodträdens susande. Fullkomligt magiskt.

Vi gjorde vår Kalifornienresa i stort sett helt utan pengar. Ändå var det den mest fantastiska resan vi upplevt. Vi tältade i Big Sur på luftmadrasser köpta på en thrift store för en dollar. “Esalen” handlar om den upplevelsen, och om en önskan att återvända till det där tillståndet där man inte äger något och därför är helt fri.

En del av de här låtarna har redan släppts som singlar under sommaren. Hur har responsen varit?
– Vi har fått fin respons, det är många som kan relatera till våra texter. Det känns extra kul när man släppt låtar som “Brott mot griftefriden” och folk kan känna igen sig. Sedan är det många som tyckt om videon vi gjorde till “Lejonhjärtascen” med den talangfulle Jacob Frössén, den blev vi själva mycket nöjda med också.

Det blev också en musikvideo till den senaste singeln, "Prins Dakkar"?
– Vi har regisserat den själva. Bilderna är från när vi har varit ute och rest vid Röda havet och Atlanten. Ambitionen var att fånga det luftiga i musiken och känslan av att drömma sig bort till en annan plats.

Ni är olika i bandet som står för sång beroende på låt. Hur väljer ni vem som ska sjunga vilka låtar?
– Det faller sig ofta naturligt. Det brukar vara så att det är den som skrivit texten som sjunger, det blir ärligast så.

Hur ser det ut när ni skriver?
– Ibland kommer det bara plötsligt. Låttexten till “Maria” kom till exempel till när Andreas såg en statusuppdatering på Facebook från en vän som försökte ta sig upp ur ett missbruk. Andra texter växer fram utifrån ämnen som som gnager på sinnet under en längre tid.

Texten till “Söta lilla 16” arbetades fram efter en längre tids funderingar och samtal om varför det finns så många andra låtar om tjejer som fyller sexton. Det är mer av en samhällskommentar. Vi vill skriva om sådant som berör oss, det som är viktigt.

Det är delvis pop - men det låter också en hel del som punk och rock?
– Vi brukar säga “pop på svenska” men det säger ju faktiskt ingenting. Och den nya skivan är väl mer rock. Postpunk är annars en bra beskrivning även om det kanske borde vara post-post punk vid detta laget.

Vilka är era olika musikaliska influenser?
– Andreas kommer från en tydlig pop-bakgrund med referenser från tidig Beach Boys och Love. Natalie har spelat mer rock men har samtidigt fastnat i åttiotalets New Romantic-tid..

Båda har Bowie som husgud och delar en förkärlek för slipad romantisk rock i stil med Roxy Music. När man blandar det där, slänger in en basist som har funken i ryggen och Jimi Hendrix som hjälte, en saxofonist som älskar britpop och madchester, samt en skönsjungande trummis som står trygg i den jämtländska myllan med Annika Norlin som inspiration så får man St Andreas.

Hur ser det ut med kommande gig i samband med albumsläppet på fredag?
– Vi kommer ha releasefest på Obaren den 31 augusti, se till att komma dit!

Vad vill ni ge på scen?
– Nått som går in i själ och hjärta, och som förhoppningsvis stannar kvar där en stund.

Vilken har varit eran mest minnesvärda spelning hittills?
– Den senaste från Pride. Vi hade en fantastiskt bra kontakt med publiken .. en skara underbara människor som var på mycket gott humör.

Med bara ett par dagar kvar till den nya skivan släpps. Finns det något ni vill hälsa till läsarna innan dess?
– Vi hoppas att låtarna går in i blod och ben.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com