St Andreas

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 30 augusti 2017

St Andreas är en samling av vänner och älskare som spelat ihop i ett decennium. Med huvudena i molnen och fötterna i leran berättas sanningar till tonerna av en postpunkdoftande pop på svenska.

Ert första album 'Stormen' fick väldigt varm respons av kritiker. Fanns det med er till uppföljaren?
– Det är klart att det är motiverande att få positiv respons på något man lagt ner sin själ i. Det hade nog i och för sig varit lika drivande att få dåliga recensioner ... för då kan man ju slå underifrån och vara missfö-rstått geni. Vi kommer från en bakgrund av att spela med rockband i total motvind när publiken ibland skriker könsord och kastar ölburkar. Då blir man lite chockad när någon ger ett bra mottagande.

En ölburk i huvudet är mer direkt ... man lär sig mycket av det. Det viktiga för oss är naturligtvis att vi själva tycker att musiken är bra, då finns det ofta någon annan som tycker det också.

Vi började arbetet med väldigt stor entusiasm. Vi kände att de nya låtarna var riktiga hits. Ambitionen var en snabbare process. Första skivan tog fyra år att få fram. På nya skivan ville vi ha ett råare sound och ett mindre producerat resultat. För att citera Andreas ... "Mindre pålägg och mer gröt".

Sedan började vi spela in och plötsligt satt vi där med påläggen.

Det tog fyra år igen, men det blev riktigt bra. Det är ju det som är viktigast.

Så ni började nån gång 2013 redan. Vad växte albumet fram ur?
– Vi hade kommit hem från en annan resa till våra konstnärsvänner i Kalifornien. Det var en livsomvälva-nde resa i form av en roadtrip på klassiska Highway One. Samtidigt som vi kommit hem lärde vi känna en person som behövde vår hjälp. Han blev förföljd i sitt hemland och flydde till Sverige. Vi hittade honom genom en annons när vi sökte ny trummis. Vi hade träffat honom en gång över en kopp kaffe och han fick nycklarna till vår bostad och våra hjärtan. Han flyttade senare in hos oss när vi var i Kalifornien.

När vi kom hem bodde han hos oss och öppnade dörren.

Det var en fantastisk känsla att bara lita på en främling och få lov att hjälpa någon. Sammantaget gav dessa händelser oss en enorm inspiration och vi fullkomligen spottade ur oss låtar inspirerade av dessa händelser.

Så vad är det för låtar?
– En hitkavalkad av låtar med ärliga texter, lika delar upprördhet, romantik och kampanda, och lite sax.

'Blod och ben'?
– 'Blod och ben' är en av låtarna på albumet. Vi tyckte att den bäst sammanfattade vad albumet handlar om, en slags metafysisk kombination av närstudier och övermänsklighet. Det är det vi alla är i slutändan, blod och ben. Av någon anledning blev vi väldigt arga i den låten. Visst innehåller skivan sin beskärda del av ve-rklighetsflykt och rosiga moln, men samtidigt kom en ilska fram som kan höras i texternas teman och till viss del i gitarrerna. Det kan vara samhällets fel, det känns som att det funnits mycket att vara arg över?

I alla fall den senaste tiden.

Vilken är eran gemsamma favorit av låtarna?
– 'Lejonhjärtascen' ... den har sväng, ös och budskap.

Just 'Lejonhjärtascen' är nog även min favorit på skivan. Vad mer kan ni säga om den?
– Den är inspirerad av vår väns kamp för ett liv fritt från förtryck. Vi blev medvetna på ett väldigt person-ligt plan om att vi är så otroligt priviligerade. Det enda sättet vi kan relatera till ett totalitärt system är via Astrid Lindgrens 'Bröderna Lejonhjärta'. Det var där någonstans i barndomens trygghet vi fick lära oss att det finns despoter och förtryckare. Det är först i vuxen ålder man kan förstå vad Astrid försökte lära oss och varför. Det är ju tyvärr inte fantasy, människor lever och lider under totalitära system i vår samtid, inte speciellt långt ifrån oss. 'Lejonhjärtascen' är vårt sätt att försöka hantera den sanningen ...

Ifrån vår trygga borg.

Annars sticker ju låten 'Esalen' ut mest. Det är en sorts ballad?
– 'Esalen' är ett av spåren på skivan som är mer drömmande till sin karaktär. "Esalen" är en plats i Kaliforn-ien i närheten av Big Sur. Natalie hade fyllt år och fick upplevelsen av Esalen Retreat som present. Vi befa-nn oss i naturliga källor mitt i kolsvarta natten. Det var talförbud och det enda som hördes var sjölejonens vrål och redwoodträdens susande. Fullkomligt magiskt. Vi gjorde vår Kalifornienresa i stort sett helt utan pengar. Ändå var det den mest fantastiska resan vi upplevt. Vi tältade i Big Sur på luftmadrasser köpta på en thrift store för en dollar. 'Esalen' handlar om den upplevelsen.

Och om en önskan att återvända till det där tillståndet där man inte äger något och därför är helt fri.

Hur ser det ut när ni skriver?
– Ibland kommer det bara plötsligt. Låttexten till 'Maria' kom till exempel till när Andreas såg en status-uppdatering på Facebook, det var från en vän som försökte ta sig upp ur ett missbruk. Andra texter växer fram utifrån ämnen som som gnager på sinnet under en längre tid. Texten till 'Söta lilla 16' arbetades fram efter en längre tids funderingar och samtal om varför det finns så många andra låtar om tjejer som fyller sexton. Det är mer av en samhällskommentar. Vi vill skriva om sådant som berör oss, det som är viktigt. Det faller sig ofta naturligt vem av oss som sjunge rockså, det brukar vara så att det är den som skrivit texten som sjunger, det blir ärligast så.  Vi har fått fin respons på våra låtar, det är många som kan relatera till våra texter. Det känns extra kul när man släppt låtar som 'Brott mot griftefriden' och folk kan känna igen sig. Sedan är det många som tyckt om videon vi gjorde till 'Lejonhjärtascen'!

Med den talangfulle Jacob Frössén ... den blev vi själva mycket nöjda med också.

Också senaste singeln 'Prins Dakkar' har en video?
– Vi har regisserat den själva! Bilderna är från när vi har varit ute och rest vid röda havet och atlanten. Ambitionen var att fånga det luftiga i musiken och känslan av att drömma sig bort till en annan plats.

Vad har ni haft för musikaliska influenser?
– Andreas kommer från en tydlig pop-bakgrund med referenser från tidiga Beach Boys och Love. Natalie har spelat mer rock men har samtidigt fastnat i åttiotalets "New Romantic" tid. Båda har Bowie som husgud och delar en förkärlek för slipad romantisk rock i stil med Roxy Music. När man blandar det där, slänger in en basist som har funken i ryggen och Jimi Hendrix som hjälte, en saxofonist som älskar britpop och madc-hester, samt en skönsjungande trummis som står trygg i den jämtländska myllan med Annika Norlin som inspiration så får man St Andreas. Vi brukar annars säga att vi gör pop på svenska ...

Men det säger ju faktiskt ingenting. Och den nya skivan är väl mer rock egentligen. "Postpunk" är annars en bra beskrivning även om det kanske borde vara "post-post punk" vid detta laget.

Hur är det med kommande gig nu i samband med albumsläppet på fredag?
– Vi kommer att ha releasefest på Obaren den 31:e augusti, se till att komma dit! Vi hade det så bra på den senaste under Pridefestivalen. Vi hade en fantastiskt bra kontakt med publiken som var där.

Det var en skara underbara människor som var på mycket gott humör.

Vad vill ni ge på scen?
– Nått som går in i själ och hjärta och som som förhoppningsvis stannar kvar där en stund ...

Vi hoppas att låtarna går in i blod och ben.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com