Sofia Mono

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 18  maj 2018

Sofia Mono är en musikalisk sökare av sort, som efter hyllade Castlewoods och det alternativa country-bandet Quarterhortse började skriva egna låtar i Berlin. Nu släpper hon musiken under eget namn.

Du frontade ju Castlewoods tillsammans med en annan QANDA-favorit, ingen mindre än Maja-Karin Fredriksson som också släppte eget tidigare i år. När blev det tal om att göra din egen grej?
– Jag har alltid musicerat, sedan jag var en liten sparv, och Castlewoods tillsammans med Maja har varit ett av alla band jag lirat i genom åren. Jag lever för frihet att uttrycka mig och låta nyfikenheten leda väg. Så för mig är "att göra min grej" inget nytt eller något som varit någon slags frigörelse från något annat projekt. Jag har nästan alltid haft tre-fyra olika band och musikkonstellationer flytande samtidigt ...

Som den musiktörstande själ jag är. Att "göra min grej" är att våga gå min egen väg. Mitt självbetitlade projekt jag nu släpper är ett av alla mina musikaliska äventyr.

Att jag kallar mig Mono är typ ett statement att "ensam är stark". Mono är ett namn jag använder i allt ifrån när jag spelar flöjt och back-up med Ebbot till när jag lirar med Castlewoods med mera.

Sedan är ju så klart den här EP:n något annorlunda än det jag gjort tidigare.

Erkänn spännande?

Jag är inte helt oviss om att det inte bara varit Castlewoods för dig utan du har verkligen sökt dig till många olika projekt och till många olika genrer, som du själv sjunger 'I'm a seeker in this world' ...
– Jag är en sökare på alla möjliga sätt. En receptiorisk person som är extra känslig för intryck. Jag ser mig själv som en musiker med frihet att utforska. Musiken är mitt språk och jag känner inget tvång på mig själv att jag måste leverera just en specifik genre. Jag är rätt mångfasetterad och gillar många olika slags genrer och uttryck, är nyfiken och spelar lite olika instrument, säkert ännu fler udda om några år (skratt-ar). Friheten att vara Sofia Mono, mitt eget namn, gör bara spelutrymmet ännu större.

Och den här gången blev det EP:n 'Monostic'. Processen har varit med värdeordet "mod" som grund. Modet att våga gå utanför ramarna, sätta punkt, göra live-inspelningar, låta det som kommer komma bortanför produkttänk och ram. Soundmässigt kan det nog beskrivas som "shaman psychedelia" med en svängig och groovig sextiotal-sgrund. Min röst genom pedaler skapar wierda harmonier och ett udda sound.

Det är "Monoism" så klart!  

'Monostic' och "Monoism" är kort att våga vara sig själv?
– ‘Monostic’ är ett påhittat ord, ursprungligen från "Monostary" som ofta i klosterliv ungefär betyder "sökande efter andlighet". I sin nya form 'Monostic' syftar ordet kanske på en ensammare form av ensamhet. Ensam i sig själv ... fast tillsammans med andra. Ett sökande inom sig själv.

Singeln 'The Seeker' ser jag som titelspår, och hela EP:n som ett uttryck för ett sökande. För mig betyder det alltså ett slags sökande. Kanske kan EP:n locka till att lyssnarna söker sin egen väg och modet att göra sin grej bortom vad någon förväntar sig av dem. Bortom vad som är hippt och inne och bortom vad som är norm och bortom vad som anses "hittigt" eller "creddigt". Att gå 'Monostic' kanske  betyder ...

"Gå din egen väg och skit i andra, våga lyssna på din intuition, och våga ha alla känslorna på utsidan"

Just låten 'The Seeker' har också inslag av nån munksång?
– Det är en sån låt som bara kommit ur intet och landat i mitt huvud. Magin står i övrigt mina grymma medmusiker för med bastuba, bas, vibrafon och trummor. Det är min personliga favorit. 2014 gjorde jag mitt livs resa då jag fick en möjlighet att medverka i en orkester med unga musiker från hela världen och fick uppträda för tiotusen personer på en megastor festival som heter Woodford.

Den första dagen på det nya året, strax innan solen går upp, avslutas festivalen.

De nattugglor som fortfarande är vakna runt fyra tiden på natten vandrar då uppför ett av bergen för att tillsammans med munkar hälsa den första dagen välkommen. Munksången och hornet är ett liveklipp på min telefon från den stunden. En av de allra mäktigaste stunderna i mitt liv.

Det var den sista singeln innan själva albumreleasen. Första singeln var 'Indigo Child'?
– Jag valde 'Indigo Child' som en av singlarna då den beskriver en längtan att fly. Att fly normen, fly den här knasiga världen. En stark känsla jag hade just innan många av de här låtarna blev till. 'Indigo Child' skulle också kunna ses som en liten presentation av mig. En hyperkänslig person med alla tentakler ute.

Ser och känner allt ...

Den följdes sedan upp av 'Gravity Law'?
– 'Gravity Law' handlar om att försöka garva lite åt livet. Att stå med fötterna djupt ner i myllan när allt känns upp och ner. Den handlar om att våga gå sin egen väg och skita i andra.

Hur ser du på inspiration om du dels både tar in allt men ändå vill gå din egen väg?
– Ljud i största allmänhet är min inspiration. Klonkande maskiner, surrande insekter, ekot av handklapp i en tunnel. Hela min telefon är full av ljudmemos. Det är fett att känna inspirationen flöda. Jag influeras av så mycket olika saker. Nu senast såg jag Jenny Wilson live på Pustervik och framförallt ett fett förband i Mag, aka Magdalena Ågren, på röst och trombon och diverse effekter.

Vilka mer du skulle säga att du har influerats av?
– Det är svårt att bara välja några musikaliska influenser men Kate Bush, PJ Harvey, Joni Mitchell, Philip Glass, Anohni och alla modiga musiker som vågar testa sin egen bana.

Tar låtskrivandet fart i olika ljud bara eller vad inspirerar låtarna?
– Det är väldigt olika. Jag inspireras av ljud, av naturen, av annan musik, udda filmer, av mat, av männi-skor, djur, av stormar, av havet, av livekonserter, och så vidare, och så vidare. Teknik både att spela in och sedan mixa, men även pedaler och olika instrument är också väldigt inspirerande. För att inte tala om musicerandet med andra. Mitt skrivande är ständigt men det är nog att sätta punkt som för mig är att skriva en låt. Punkten kanske aldrig sätts då en låt med mig även åldras.

Men ett sätt att sätta någon slags punkt är att göra en inspelning, mastra den och sedan släppa den.

Vad kom den här EP:ns fem låtar ur?
– De skrevs innan jag var född och har rest med mig tills nu! Nä, men skämt åt sido vet jag inte riktigt var musik kommer från, det är magi och lek för mig. Låtarna i sin helhet blev till i sina skal under min tid i Berlin. Jag hade där sällskap av en voice-pedal som jag nördade in mig i under några månader, den lekfull-heten skapade den musikaliska stommen. En möjlighet att sjunga stämmor med mig själv live och visa alla mina sidor. Texterna kommer ur mitt alltid närvarande anteckningsblock där jag skriver ner saker jag hör, ser, upplever och känner. Låtarna blev sen till i sin nu-varande inspelade form i Göteborg ...

På Beard Sound Studios, samt Studio Oodion.

Hur var det att ha med Sven Lindvall och Johan Håkansson?
– 'Monostic' är inspelad på Beard Sound Studios framförallt, hos Johan Håkansson, som även lirar trumm-or. Det gjordes även lite småpålägg, på Studio Oodion, där EP:n även mixades och mastrades av Thomas Andrén. Johan och Sven är såna ess och det var ett nöje att jobba med dem musikaliskt i studion. Jag hade aldrig ens träffat Sven Lindvall förut innan vi möttes där i studion och spelade in den första låten. Låtarna är i stort inspelade live och vi valde ut de bästa tagningarna i stunden. "What you hear is what you get" typ, förutom några få pålägg. Även rösteffekterna är alltså live. Det var en utmaning för mig som älskar att sitta och göra preprods och mixa. Att försvinna in i ljudeffekter och så, men sjukt kul.

Ännu ett sätt att sätta punkt. Kanske även det sättet att jobba som fick det att låta punkigt och lite sextio-taligt. Det krävdes mod för mig att låta saker låta som de blev.

Vi repade alltså inte överhuvudtaget utan kom överens om form och feeling i stunden.

För tidigare projekt har du pratat en del om att du inte velat blanda in för många röster för att ha en egen kreativ frihet. Är det viktigt att det fullt ut blir som du tänkt det?
– Det är lätt med dagens teknik att sitta och fixa och trixa till döddagar. Jag ville ha hjälp att samla ihop just det här projektet och sätta punkt. Det är Johan Håkansson en pärla på. Vi spelade in EP:n och valde tagn-ingar på två dagar. Jag har ändå haft maximal kreativ frihet ock känt att jag fått styra mycket.

Med Castlewoods var det viktigt att få leka loss och göra lite mer bombastiska arr tillsammans med Maja, där är vi enda producenter, men 'Monostic' kan vi säga att jag och Johan Håkansson producerat ihop.

Jag tycker ni gjort öppningsspåret 'Don't Follow Rivers' väldigt bra!
– Ja, vad kul att du gillar den! Den skrev jag i Hamburg och det finns en allra första liveinspelning av den på Youtube, inspelad i en tunnel under floden Elbe. Låten handlade från början om en dröm som en vän haft efter en natt när han tältade på en gammal gravplats. Men i och med min Tysklands-vistelse och det politiska läget kom den sen att handla om att inte glömma de hemskheter vi människor vänt ryggen till.

Att våga stå stark och med öppna armar när det blåser kalla och ogästvänliga vindar.

För att runda av. Finns det någon speciell "venue" du gärna skulle vilja spela vid snart?
– I min värld är allt möjligt. Men det är nog faktiskt inga stora arenor som lockar. Jag älskar mötet med medmusiker och intima möten med en publik så min drömkonsert har inte så mycket med plats att göra. Det är den musikaliska upplevelsen jag lever för. Men det vore mäktigt att nån gång blanda in ännu fler samarbeten ... kanske designer, ljus, en riktigt grym ljudtekniker och ett större band. Jag har redan sådana samarbeten och en dröm vore att helhjärtat kunna få med mig dem ...

Och ha råd att göra ett större projekt i konstens tecken.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Foto: Rickard Olausson

danieljohn@intervjun.com