Sofia Härdig

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 26 oktober 2016

Intervjun möter Malmöbaserade Sofia Härdig i ett samtal om att vara en superwoman på scen, improviserad musik och allt om hennes kommande sjätte album.

Visst släppte du en EP i våras och nu på fredag kommer ditt sjätte album? Kreativt?
– Det har varit mycket intensivt. Många live spelningar, särskilt utomlands, och jag har också jobbat par-allellt med nästa skiva. Det är planerat släpp nästa år. Vi spelade in hela det här albumet på tre dagar. Det har gjort låtarna direkta och energifyllda. Ett stort nu, precis så som de spelades in i Tamburin studion i Malmö. Jag har alltid arbetat med de två ytterligheterna att jobba intensivt och länge, petigt, spendera en månad på att redigera en basgång som jag vill ha den, bygga upp ljudlandskap samt den andra ytterligheten som är improvisation ... att allt är skapat i stunden och sedan låta det vara orört. 

Den här gången har jag gjort uppdelningen tydlig. 

Skivan är både extrovert, impulsiv, explosiv och har samtidigt mer introverta drag. Det handlar mycket om att släppa kontrollen. Behålla allt det där fantastiska som vi som vi brukar kalla fel och misstag. 

Är det någon av låtarna som du gillar särskilt mycket?
– Det finns flera spår men skulle jag välja ett så är det 'Streets'. Jag gillar hur den kom till och jag tycker om att spela den live. Fint också hur Johnny's gitarrslinga fångat upp min ekosynt-idé från mina inspelningar.

Jag gillar soundet på bandet i den här låten ...

Det är första gången som du faktiskt samarbetat med andra musiker?
– Jag spenderade mycket tid på att spela in och producera låtarna på egen hand för att få den rätta energin och atmosfären. Det var mycket ljudlandskap och field recordings. Att jag lagt ned så mycket tid på att arbeta fram hur jag ville att låtarna skulle vara gjorde det möjligt att jobba snabbt och släppa kontrollen i studion. Vi gjorde live-versioner av mina elektroniska ljudlandskap. Ekosyntar, zombie-körer och tru-mmor gjorda av bildörrar blev filtrerade genom spretiga gitarrslingor, bas och trummor ...

Alla musikerna inklusive mig själv har en bakgrund inom både rock och improviserad musik. Det grodde oss fria. Det är en fantastisk känsla att jobba med musiker som är som jag. Inget räknande eller bestämda former. De följer mig, verser och refränger blir så långa som just den här gången känns rätt. Så många ord som vill ut och hur många gånger just denna gång.

Det här med att din musik är så experimentell, inte bara sett till musikscenen i allmänhet utan även från låt till låt. Vad är den röda tråden hos dig som artist?
– Jag skulle själv beskriva min musik som rock-experimentell post-punk. Ibland filtrerat genom blipp, sc-ratch, samplade bildörrar och zombiekörer ... ibland med elgitarrer och trummor. En röd tråd är att också att jag gör det som jag vill göra oberoende av vad någon annan säger och tycker om det.

Konst är så mycket mer än bara skira akvarell målningar.

Jag läste en annan intervju med dig där du beskrev ditt skapande som att du "slår sönder musiken" ...
– Jag tillbringar extremt mycket tid i min studio, jag spelar in väldigt mycket field recordings med mig själv och andra musiker. Spelar jag in någon annan musiker så gör jag många tagningar sedan slår jag sönder inspelningarna i sina beståndsdelar. Jag hör frön till saker som jag sedan bygger upp på nytt.

Tagningarna är som min mat som jag sen skapar nytt utifrån. Jag använder de traditionella rock instru-menten som beståndsdelar på samma sätt som man traditionellt arbetar med elektronisk musik. Jag minns till exempel en basist som jag spelat in på förra plattan. Han fick höra en låt och sa: "Det är väldigt bra det där men det är du som ska ha credd för basgången ... för jag spelade ju inte sådär".

Har det varit samma på det här albumet eller har du bejakat andras sidor mer?
– Jag jobbade på samma sätt med den här skivan och sedan använde vi materialet som utgångspunkt för att gå lös i studion tillsammans. Vi kunde släppa allt för min idé, känsla och vision var redan där. Jag jobbar väl lite som en galen vetenskapsman i min studio.

Inte så konstigt kanske, hela min släkt består av vetenskapmän och musiker i generationer. 

Hade du en musiker-uppväxt?
– Jag började när jag var så liten, men jag minns inte riktigt. Jag lyssnade alltid på musik och satt i timmar framför stereon med hörlurar, sjöng med och improviserade.  Mina föräldrar fick nog av att höra musiken timme ut och timme in. De köpte hörlurar åt mig men det hjälpte inte så mycket. Jag satt ju där och sjöng för full hals. Jag sjöng även och gjorde musik till bilmotorer, båtmotorer, gräsklipparsurr, dammsugare, ja typ allt som lät. Så försökte jag klura ut vilka tangenter man skulle spela på vår ostämda taffel ärvd efter farmor, så att den lät bra. Senare spelade jag trumpet i typ stans alla band ett tag.

Jag sprang från det ena giget till det andra ... jag växte upp i replokaler.

En tid så tog du ett avbrott från musiken efter att du kritiserats för din röst?
– Det var någon som sa åt mig att hålla tyst för jag gjorde röstexperiment ständigt och jämt. Men jag tog det personligt och slutade sjunga helt. Sjöng inte ens 'Ja må han leva' så att någon hörde. Jag var typ nio år och ersatte rösten med trumpeten. Trumpeten ersatte rösten och jag spelade med allt och alla. Det var ibl-and flera spelningar per kväll.  Jag spelade på ställen för en middag.  Just då var det viktigt för mig att jag var musiker och inte sångare. Det förhållandet har jag fortfarande till sång ...

Men jag tog aldrig något riktigt avbrott. Musik är helt enkelt något jag måste göra. Jag har inget val. 

Vad fick dig att till slut ändå komma tillbaka till sången?
– Till sången kom jag tillbaka då jag blev mer eller mindre tvingad att sjunga lead på en låt under inspel-ningen med ett band. Jag chockade både dem och skivbolaget, så sen var det bara att starta eget band.

Nu är du ju tvärtom hyllad för din röst ...
– Saker och ting är konstiga. Det där med att inte låta som alla anda kan vara en rätt okej grej. Det var väl som med det där att jag började ha en skinnjacka från sextiotalet redan i fyran. Först tyckte alla man var konstigt och sen en dag när de andra kommit i kapp så var man plötsligt hur spännande som helst. 

Vad för mer dolda talanger har du egentligen?
– Jag kan förlösa lammungar, stå på huvudet, och även stå på knä och böja ryggen bakåt så huvudet nästan snuddar vi fötterna i en 'full camel pose'. Jag har även varit junior-mästarinna i segling.

För att beskrivas som ett kanske lite introvert album är musikvideon till 'Closed Eyes' ju däremot det motsatta, introvert, nästan som att Lynch och Cronenberg fått ett kärleksbarn ...
– Vi spelade in den i en black-box och utforskade den magi som kan hända där. Black boxen kan förvandlas till vad du vill. Vi hade väldigt roligt när vi spelade in. Vi arbetade med små medel och enkelhet. Vi hade också många gemensamma referenser i obskyra filmiska idéer och minnen. 

Fin beskrivning där om Lynch och Cronenberg ...

Det är i själva verket Lisa Fjellman och Anna Lönn Franko som regisserade den?
– Lisa och Anna är båda konstnärer, performance artister och filmare. Jag har sett en del av deras konst och performance tidigare och jag gillar särskilt deras superkvinnor som tar sig an uppdrag här och där. De har båda en blick för det teatrala, absurda, komiska, allvarliga men samtidigt det minimalistiska.

Det vi ser i videon är endast toppen av isberget. Jag gillar att jobba så.

Hur är överlag musikscenen i Malmö? 
– Den är intressant. Det finns många små klubbar. De ligger nära varandra och det är lätt att se flera band samma kväll. Det kommer dessutom många intressanta band förbi på turné. Många gör kanske sin enda Sverige-spelning i Malmö eftersom det är nära i turnéschemat om man spelar i Köpenhamn.  Jag har sett många bra spelningar här. Det finns också flera scener utanför Malmö som till exempel Garaget i Hamm-enhög som har en alldeles speciell atmosfär och många bra bokningar.

En fredag går man först för lite uppvärmning till skivaffären Rundgång där det brukar bli lite spontant dj:ande och sedan går man vidare till Inkonst som haft ett ruggigt bra program det senaste året. Fram på småtimmarna beger man sig ut till klubbarna ute vid Norra grängesbergs gatan.

Ofta spännande band på gång.

Vem är du på scen?
– Superwoman korsad med en femåring på maskerad.

Du har ju spelat på helt legendariska ställen som CBGB och Arlene's Grocery ...
– CBGB'S var kul såklart. När jag sjöng duett med Stevie Jackson från Belle And Sebastian var också min-nesvärt. När vi var i New York så gjorde vi en spelning på en klubb uppe under takåsarna. Man kunde kliva rakt ut på taket och se hela New York efter giget. Det var fint. Det har varit en del riktigt fina sena festiva-lspelningar som varit fantastiska.

Föredrar du när det är lite mindre och intimt eller just stora festivalspelningar?
– Båda har sin charm. På mindre kan det bli mer intensivt, man får mer kontakt med publiken. På större blir den samlade energin stor av så många människor är på samma plats.

Några kommande spelningar för dig som vi helt enkelt inte får missa? 
– Är man i Stockholm ska man absolut komma på releasefesten på Scala-teatern den 9 november. Där jag har med mig John Essing och ett par till från Bob hund, samt Sebastian Öberg från Fläskkvartetten. Är man i Malmö får man inte missa releasfesten där dagen efter på Babel den 10 november. Där blir det hett och intensivt! Sedan ger jag mig ut i Europa och spelar och en sväng till Ryssland.

Är man i Berlin den 8 december så ta er till 'Hau' där jag spelar solo!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com