Skogebrandt

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 12 oktober 2018

Efter femton år med att producera andra (som Jasmine Kara) använder Anders Nilsson till slut sin egen röst. Under släktnamnet Skogebrandt landar han i sitt eget sound och sjunger själv ut för första gången.

Flera av de här nya låtarna på EP:n är skrivna av dig tillsammans med Fanny Mardirossian. Är det ett samarbete som har sträckt sig längre än så och som kan urskiljas på den här skivan i stort?
– Fanny och även Sofi Bonde har varit med på två låtar vardera. Då vi känner varandra och har samarbetat tidigare är de vana hur jag tänker kring melodier, vilket gör att det flyter väldigt smidigt. De har fin känsla för textförfattande och har änglars tålamod med min benägenhet att aldrig bli nöjd med en produktion.

Jag har skrivit med ett gäng duktiga personer, även om alla låtar inte blev aktuella i slutändan denna gång. Det hade blivit väldigt enahanda och säkerligen inte lika bra om jag hade gått in för att skriva allt själv.

Förutom de tre singlarna som släpptes fram till September är det ytterligare två låtar, så fem totalt.

Nu känns det som en självklar samling låtar, men det har som sagt tagit sin lilla tid att hitta dit.

Producerade du alla låtarna själv annars?
– Ja, vilket har tagit väldigt lång tid. Men jag har blivit bättre på att fatta kritiska beslut ...

För att påskynda processen.

Ordet på gatan har varit att det här är ditt första soloprojekt efter att ha producerat andra artister i sisådär femton år. Men släppte inte du också en annan och då till och med självbetitlad EP 2011?
Då vill jag förtydliga för att undvika missförstånd. Detta är inte mitt första släpp där jag själv sjunger. Det har varit spridda skurar genom åren. Jag har haft låtar utgivna under olika alias, i olika konstellationer och jag har även gästat andras låtar. Det stämmer att jag har släppt låtar under mitt riktiga namn, de som gavs ut 2011 användes sedermera till andra sidoprojekt.

"Skogebrandt" är i mångt och mycket en fokuserad summa av de tidigare delarna. Det som främst utmärker detta projekt är tiden jag har investerat. Arrangemangen har dock handlat lika mycket om vad som bör sk-alas bort som adderas. Det är viktigt att ge sig själv möjlighet att landa i sitt eget sound.

Vilket jag känner att jag har gjort nu.

Har du fortfarande producerat andra artister vid sidan om det här?
– Det är mycket fokus på Skogebrandt, men under det senaste året har jag bland annat samarbetat med all-tid lika inspirerande Jasmine Kara, samt några andra svenska och utländska låtskrivare.

Omväxling förnöjer.

Är det svårare att producera sig själv än andra?
– Hantverket i sig är egentligen inte annorlunda, men jag blir lättare ängslig när det är jag själv som ska fronta. Det brukar ju heta att man alltid är sin egen värsta kritiker.

Femton år är en lång tid för att hitta sitt sound?
– Det var under 2015 som jag började lockas av tanken på att "återskapa" mig själv som kreatör. Oj ... vad högtravande det där lät! Det var nog mest att jag fruktade att hamna i ett slentrianmässigt skapande och ville därför fördjupa mina uttryck. Visst, jag är inte purung men med ålder kommer vishet.

Och förhoppningsvis god smak?

Jag brukar tilltalas av friktionen och dynamiken som uppstår mellan ytterligheter. Det gäller människor såväl som mitt eget skrivande och musiklyssning. Med risk för att framstå som Patrick Bateman i 'Ameri-can Psycho' ... när han hyllar Phil Collins ... kan jag finna en nästan pervers njutning i AOR-perfektion á la Toto, bara för att i nästa stund gå igång på dess raka motsats.

Allt kan och bör inte vara polerat.

"Skogebrandt"?
– Det är ett släktnamn som kändes lämpligt för detta projekt, dels på grund av det säregna namnet men också för att det har en stark koppling till rötterna i Norrland.

Att blicka ut över din repertoar av låtar är lite som att lyssna på en hel lista med låtar av Max Martin i den mening att det verkligen inte rör sig om ett unisont skapande. Det är många olika genrer?
– Jag suger åt mig av Max Martin referensen men lär vara en av väldigt många som ser upp till vad han och Cheiron-gänget byggde upp. Det musikarvet har fört med sig ett tänk där det är naturligt att skriva kom-mersiell musik och röra sig genreöverskridande, men kanske främst att vara noggrann med låthanterket oavsett vilken kostym den kläs i. Ofta är det i crossover-sound spännande saker uppstår, men ja, min diskografi är nog ganska spretig även för en bred låtskrivare.

Vissa är nischade och fokuserar på en sak medan jag är mer all over the place, på gott och ont.

Just därför är det roligt att skapa åt sig själv och vara medvetet snäv och precis.

Ingen genre du ändå dras till lite mer än de andra?
– Som låtskrivare är det främst olika former av pop, dock allt oftare åt indiehållet. Som lyssnare är det allt som känns i hjärtat, oavsett genre. Det är nästan lättare att använda uteslutningsmetoden. Jag har definit-ivt blivit kräsnare ... kanske snobbigare ... med åren och kommer ofta på mig själv med att undvika det Spotify-kids av idag lyssnar på, såsom de tröttaste avarterna av "mumble rap" och EDM-influerad pop.

Det finns även många fantastiska scores och väl valda filmlåtar.

Senast lyssnade jag igenom soundtracket till HBO-serien 'Sharp Objects'

Har jag officiellt blivit en grinig gubbe nu?

Kanske! Vilka filmsoundtrack ringar bäst in känslan som du velat komma åt?
– Pratiga dramaserier i stadsmiljö, där unga vuxna ägnar fritiden åt att sitta på hippa kaféer och prata om relationer, och livet i största allmänhet. En vän skrev så här angående 'Tried' ... "Tänker slutscenen i en Cameron Crowe-film. Den skulle ha varit med i 'Roadies' säsong två om det kom en sån".

Eller valfri film av Richard Linklater.

'Play You Cool' som du gjorde med Sofi Bonde var med i Netflix-serien 'Greenhouse Academy?
– Ja, mäktigt! Att ha med låt i amerikansk TV-serie eller film är given punkt att bocka av i bucket listen.

Första singeln från EP:n var väl just ett slags anthem om att följa ens drömmar. Men kanske också om de sämre sidorna som kan komma ur att vara kreativt lagd. När fungerar du som mest och minst?
– När jag har druckit för lite kaffe är jag som minst fungerande. Vad gäller toppar och dalar bör man nog ha inställningen att aldrig räkna med något. Musikbranschen liknar få andra branscher såtillvida att det är så osäkert. Därför kan det vara sunt att ha någon slags "backup" plan om saker och ting inte alltid går som man hade tänkt ... ett deltidsjobb för att betala hyran, bredda sig genom att studera, vara beredd att testa nya saker, ja, vad man nu behöver göra för att få det att gå runt.

Själv har jag bland annat jobbat som musiklärare ... "Where there's a will, there's a way"

Kulturarbetare brukar generellt vara bra på att hitta vägar fram.

Var spelade du in skivan?
– Jag har dels spelat in i studion i Stockholm där jag brukar husera, men har även jobbat mycket på distans i Östersund när jag har hälsat på familjen. Vår stuga i de jämtländska fjällen är en plats som lämpar sig yp-perligt för miljöombyte, särskilt när det gäller tidsödande efterarbete som mixning och redigering av sång.

Kommer du uppträda med de här låtarna?
– 'Tried' har ju en ganska flytande känsla, inspelad utan ett givet tempo, så den bör passa lugna aktiviteter och ett avslappnat sinne. Kanske när jag kör bil på väg mot nya mål? Den som lever får se!

Det finns en speciell magi i det flyktiga, ett ögonblick som aldrig kommer igen ...

Men du gillar att spela live eller?
– Åh, ja. Men för att höja peppnivån borde jag nog gå på fler konserter och framförallt konserter med sån musik som jag kanske annars inte skulle ha lyssnat på.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com