Simon Settergren

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 13 mars 2019

Tronarvingen till Atlantis. Simon Settergren är manusförfattaren, producenten och huvudrolls-innehavaren till nu bioaktuella 'Kungen av Atlantis'. En film kommen ur hans egen uppväxthistoria.

Bioaktuella 'Kungen av Atlantis' handlar om Samuel som tagit hand om sin schizofrena pappa sedan barnsben och hur han en dag faller för Cleo, spelad av Happy Jankell, och börjar drömma sig bort till ett eget liv. Samuel är liksom historien förvisso fiktiv, men du skrev manuset utifrån ditt eget liv?
– Det stämmer! Jag har växt upp med en pappa som har schizofreni och trodde sig vara just Kungen av At-lantis. Jag har alltid känt en stor skam och känt mig väldigt ensam med den erfarenheten ... men så för ett par år sedan kände jag att jag ville göra något konstruktivt av mina erfarenheter som förhoppningsvis äv-en kunde hjälpa andra och började tillsammans med dramatikern Ursula Fogelström skriva på den här his-torien ... med målet att försöka tackla ett svårt ämne med humor, kärlek och värme.

Var det självklart att ta dig an den här rollen själv?
– Nej då, anledningen till att jag tog mig an den här rollen var för att jag var billigast! Vi hade inte råd med en huvudrollsinnehavare, och det behövdes någon som vi visste skulle ställa upp i vått och torrt och som alltid skulle vara tillgänglig för projektet. Vi fick göra flera kompletteringar, den sista två år efter huvud-inspelningen, och jag fick inte klippa håret i valfri frisyr på cirka tre år.

Det hade nog varit svårt om det varit någon annan än jag själv.

Fanns det en "Cleo" i verkligheten också?
– Att presentera en flickvän för sin förälder kan vara nervöst eller svårt även i vanliga fall, och när man har en pappa som inte är som alla andra, kan det bli extra svårt att presentera en flickvän för sin förälder. Där är det klart att jag dragit inspiration från mina relationer och hur mötet med min pappa fungerat.

Och kanske är det så att jag inspirerats av en särskild ex-flickvän och att vi idag är goda vänner.

Hon blir ju oundvikligen en slags katalysator för Samuels resa, men jag tycker om att hon faktiskt också har sin egen historia, och rollen lyckas undgå den klassiska fällan med att bara bli ett romant-iskt intresse för huvudpersonen. Var det något du hade med dig under skrivandets gång?
– I filmen har jag ju skrivit ut min mamma ur historien, men sanningen är att jag bott mycket med min mamma under uppväxten. Genom detta har jag fått upp ögonen för hur kvinnor kan skildras och behand-las i olika sammanhang och hur det lätt kan bli stereotypt, så för mig och Ursula Fogelström som jag skrev filmen med var det extra viktigt att Cleo skulle ha en egen berättelse. Det var dock viktigt att hennes hi-storia skulle vara på samma tema som Samuels, så att hennes utveckling skulle bidra till filmens tematik istället för att sno fokus från huvudberättelsen om far och son. Regissören Marina Nyström bidrog också med en hel del input som gjorde att Cleo fick mer av sin egen berättelse.

Cleos historia var dock en svår balansgång och faktiskt något vi fick göra en extrainspelning med Happy Jankell och Katarina Ewerlöf för att rätta till, efter att vi fått hjälp av producenten och dramaturgen Soni Jorgensen att konstatera var bristerna i filmen fanns.

Extrainspelningen gjorde att vi kunde knyta ihop deras historia på ett fint sätt.

Man kan kanske tycka att det är en överraskande kärlekshistoria mellan de två, där Samuels jordnä-ra och ibland uppgivna väsen träffar på den mer livsglada Cleo, en tjej som Håkan Hellström hade sk-rivit sånger om. Men något de lite delar är ett medberoende, även Cleo har en komplicerad relation till sin mamma. Är det vad som för dem samman? Eller varför tror du att de dras till varandra?
– Oj, vilken fin och bra fråga! Jag tror faktiskt att Cleo gömmer en osäkerhet bakom all den där livsglädjen och känner igen sig en hel del i Samuel. Där tror jag att de hittar varandra i någon slags känslighet. Sedan är det också så att det faktiskt inte är så ovanligt att människor som varit med om en annorlunda uppväxt dras till varandra ... det finns en hög igenkänningsfaktor som gör att man känner sig som hemma.

Philip Zandén ställde in sin semester för att kunna spela "din pappa"?
– Det stämmer! Jag var bara 23 år när jag kontaktade Zandéns agent för att höra mig för om han skulle ku-nna vara intresserad av rollen. Gaget jag hade att erbjuda har Zandén skämtsamt kallat för "Två och en ha-lv spänn och en ostmacka" ... och inspelningen ägde dessutom rum under Zandéns sommarsemester. Agent-en trodde därför att chansen att Zandén skulle tacka ja var i princip obefintlig ...

Men jag insisterade på att han skulle läsa manuset.

Några dagar senare ringde han upp och berättade att han skulle ställa in sin sommarsemester för göra detta med mig och jag hoppas han inte ångrar sitt beslut ... (skrattar)

Ni har en odiskutabel personkemi ...
– Vad kul att du ser personkemin! Jag kände direkt när jag hälsade på Zandén att han var rätt person för jobbet. När han gick in i rollen var det faktiskt precis som att umgås med min pappa. Zandén är väldigt professionell och dessutom väldigt generös både som person och skådespelare ...

Så det var bara att dyka upp på inspelningen och spela scenerna.

Träffade han din pappa inför inspelningen?
– Det gjorde han. Det var ett fantastiskt möte att se ... som om två ostoppbara krafter mötte varandra. Jag ville inte att pappa skulle veta att Zandén skulle spela honom just där och då, men det tog pappa fyra seku-nder innan han utbrast "Det är du som ska spela mig, eller hur?" De fann varandra väldigt snabbt och Philip Zandén snappade snabbt upp att pappa inte bara var en diagnos ... utan en intelligent man med ett stort si-nne för humor. Zandén gick in i den här rollen med en stor respekt och med kärlek gentemot min pappa.

Och det tror och hoppas jag lyser igenom.

Har din pappa sett filmen än?
– Det har han. Han såg den först med mig, och sedan på galapremiären i en salong med 600 personer. Han skrattade mest av alla i biosalongen, och på slutet fick han komma upp på scen till stående ovationer från publiken. Det var en magisk stund som jag aldrig kommer glömma. Min pappa sade nyligen att det kändes som att han fått livet åter tack vare den här filmen ... bättre betyg hade jag aldrig kunnat få.

Vilken var den svåraste scenen att spela in?
– Man kan nog lätt tro att det kanske var någon konfrontationsscen mellan Philip Zandén och mig. Men det var faktiskt salsascenerna! I filmen börjar huvudkaraktären Samuel dansa salsa tillsammans med Cleo och jag kan absolut inte dansa ... och Samuel skulle bli ganska bra på att dansa mot slutet av filmen. Jag var otr-oligt nervös inför denna inspelningsdag och jag fick ta flera privatlektioner men blev ändå bara hyfsad.

Happy och jag fick koreografera ett dansnummer för att det skulle se okej ut ... och det var hela tiden hon som ledde mig! Ändå när jag en hemlig dröm om att en dag få vara med i Let's Dance.

Kanske lär jag mig dansa då?!

Ursula Fogelström, som du nämnde att du skrivit manuset tillsammans med, antar jag måste vara densamme Ursula Fogelström som gav dig privatlektioner för att utbilda dig som skådespelare?
– Fogelström och jag har en fantastiskt fin relation både professionellt och privat, utan henne hade jag nog aldrig sysslat vare sig med film eller skådespeleri. Hon gav mig mycket riktigt privatlektioner i skådespele-ri och de var helt avgörande för att jag skulle fortsätta på det inslagna spåret. Fogelström skulle jag beskri-va som en slags mentor, hon har en enorm kreativitet och arbetar dessutom väldigt hårt. Hon brukade gå upp tre på morgonen för att skriva på 'Kungen av Atlantis' innan hon började på sitt dagsjobb.

Det var dessutom hon som rekommenderade mig att kika på Zandén för rollen som pappan ...

Ett för projektet avgörande tips.

Vilken var din första riktiga roll?
– Det är nog ändå den allra första kortfilmen jag gjorde. Den heter 'Riddarvägen 26' och den finns på You-tube, den gjordes av Dramatiska Institutet, som numera är Stockholms dramatiska högskola, och jag fick spela mot min barndomsidol Samuel Haus som bland annat spelat i 'Tsatsiki' filmerna och han har för öv-rigt en liten roll i 'Kungen av Atlantis'. Jag blev så starstruck när han dök upp på provfilmningen ...

Och hoppade jämfota när jag fick reda på att vi skulle spela mot varandra!

Tjugotvå år, som du var när du började skriva den här filmen, kan tyckas vara ungt, men nu tjugosex år gammal har du redan hållit på i nio år. Tror du din uppväxt på något sätt fick in dig på denna väg?
– Till en början var skådespeleriet en möjlighet för mig att vara någon annan än den jag uppfattade mig sj-älv att vara ... en son till en pappa med schizofreni som aldrig skulle kunna bli något. Det blev en slags till-flyktsort och dessutom ett sätt att få bekräftelse. Med tiden är det något jag växt ifrån ...

Och det har istället utvecklats till en kärlek till hantverket som jag älskar.

Ni filmade ju redan sommaren 2016. Hur var det när filmen, till slut får väl sägas, fick premiär?
– För mig blev den en sån otroligt stor urladdning. När eftertexterna rullade på galapremiären och jag gick upp på scen fick filmen stående ovationer från en fullsatt salong om 600 personer, sedan Philip Zandén och sist min pappa. Jag grät faktiskt hela tiden ... så berörd blev jag. Det här projektet har ju varit med mig i nästan fyra år och jag har levt med det dygnet runt, sju dagar i veckan, och aldrig kunnat koppla av och de-ssutom är det djupt personligt. Att då få det mottagandet, med filmteamet som hjälpt mig att besanna min dröm vid min sida, var bara magiskt. Jag själv och några andra i teamet har besökt flera publiksvisningar, jag har bland annat varit i Lund, Malmö, Göteborg, samt på flera visningar i Stockholm.

Filmen har mötts med så otroligt mycket kärlek av publiken, och det är många som kommer fram efteråt och berättar att de känner igen sig. Kanske har de någon anhörig med någon diagnos.

Jag tror att filmen har hög igenkännings-faktor hos många som levt med någon som mår psykiskt dåligt.

Varför tog det nästan tre år innan vi fick se den?
– Vi arbetade faktiskt så nära inpå som dagen innan galapremiären i februari i år ... då kollade vi av att allt det tekniska stämde. Den långa väntan kom sig av flera anledningar. Vi spelade in filmen utan distributör och med alldeles för lite pengar, och efter sommarinspelningen 2016 behövde vi lösa dessa problem, som vi hade underskattat på förhand. Många turer kring bland annat klippningen gjorde dessutom att vi fastnade i klipprummet i nästan två år. Lösningen kom i form av dramaturgen och producenten Soni Jorgensen som hjälpte oss att sätta ihop en film som vi var nöjda med. Folkets Bio trädde in som distributör för filmen, och efter ett lyckosamt möte med Filmstaden, fick vi även biokopior hos dem. Mot slutet fick vi även stöd av en av Sveriges största privatinvesterare, Spiltan, som investerat i filmer som 'Milennium' trilogin.

Slutligen måste en stor eloge ges till Hans-Henrik "H-H" Engström och Anders Hägglund på Nordic United. De gick in som samproducenter i projektet mot slutet och hjälpte oss att få postproduktionen på plats.

De kan jag verkligen varmt rekommendera till alla hungriga filmskapare därute!

Du skrev, producerade och skådespelar alltså i 'Kungen av Atlantis' och det ska du också göra i filmen 'Örn' som jag hört lite om och som kanske ska komma ut i år med? Är det vad som sker härnäst?
– 'Ön' är ett kortfilmsprojekt som jag arbetar med och som handlar om en liten pojke som är strandsatt på en öde ö och väntar på att hans pappa ska komma och hämta honom. Vi får se när jag får tid över för det. Nu längtar jag efter en sammanhängande semester. Förra året hade jag totalt tre lediga dagar. Efter det får vi se vad som händer. Jag skulle väldigt gärna vilja skriva en bok eller någon form av manus, eftersom det är något som går att kombinera med mitt jobb som ekonom på Spiltan Fonder, där jag arbetar till vardags.

Det slår mig att du har tagit en driftig roll i att få saker gjorda och att det här är en film som den sve-nska filmvärlden nog inte fått se om det inte vore för just det. Möjligtvis representerar den även del-ar av en ny och yngre filmbransch som håller på att ta plats. Det verkar som att allt mer begåvning inom svensk film just nu kommer ut ur konst-, kort- och kanske även reklamfilmsvärlden?
– Jag har nog dessvärre arbetat för mycket den senaste tiden för att hinna lyfta på blicken och se vad andra duktiga filmarbetare gör. Allt jag vet är att det gäller att arbeta hårt, och att man ska våga be om hjälp från mer erfarna och etablerade människor. Det gäller också att aldrig ge upp ...

Oavsett vad människor i din omgivning tycker.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com