Simon Alexander

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 26 oktober 2018

I helgen gör uppskrivne indie-artisten Simon Alexander sin första turné i England med start på Music and Beans och avslut på Dublin Castle. Det är en artist i rörelse som också tar ett steg ur sin komfortzon.

Du har jämförts med namn som Hozier, Neil Young och Matt Corby. Och jag skulle nog också vilja lägga till artister som Tom Walker, The Tallest Man on Earth och Stu Larsen till den listan ...
– Det är många namn och influenser som jag tar till mig. Självklart färgas jag av vad jag lyssnar på och det är mest kul när folk säger det. Men sedan hoppas jag väl att man kan höra mitt egna uttryck också och inte bara liknelser. Just nu lyssnar jag mycket på till exempel Leon Bridges och Albin Lee Meldau ...

Så lär dra en bit inspiration ifrån dem för stunden, men sånt ändras fort.

'Last Dance' är väldigt annorlunda mot allt du gjort innan? Mer Walk the Moon än Stu Larsen ...
– Det var faktiskt rätt uttänkt så. Jag kände att jag inte bara ville vara snubben med gitarr som spelar ledsamma låtar. Jag vill tro att jag har mer att ge. Så vi tog ut svängarna lite extra i studion och försökte göra det så medryckande som vi kunde utan att sträcka oss alltför långt utanför vad som kan förväntas ifrån mig. Det sista jag vill är att alienera de som gillat vad jag tidigare gjort ...

Utan vill hellre visa hur jag också kan låta.

Spelade du även in den här i Sunnanå?
– Yes, tillsammans med min vapendragare Tobias Ekqvist som jag jobbat med sen ungefär två år tillbaka. Vi tänker rätt lika och har jäkligt kul när vi spelar in, det är nästan det viktigaste.

Har det skiljt sig åt att göra musik sen du blev signad för två år sen?
– Dessa två släppen ... 'Slide' och 'Last Dance' ... var i praktiken klara när jag signade med Rehn Music Gro-up. Så det återstår att se hur det blir framöver. Men det är väldigt tacksamt och skönt att ha människor bakom mig som jobbar med att få ut min musik på ett sätt som man inte kan på egen hand. 

Var det Rehn som hörde av sig till dig efter att din EP kom ut då 2017?
– Vi hade kontakt via mail efter att de hört mina kommande singlar som jag skickat över. Så rätt hastigt så kom de ner och kollade när jag spelade en kväll i Göteborg.

Resten är som man säger historia.

'Slide' handlade väl lite om att vara försöka reda ut vem man vill vara. Vet du vem du är idag?
– Svårt att säga! Tror aldrig jag riktigt kommer få något riktigt grepp om vem jag ska eller vill vara. Det är ett för stort begrepp för mig, tills vidare så försöker jag bara vara den jag är och hoppas att det räcker. Men 'Slide' handlar till större del om att vara vilsen i en begynnande relation. Att tidigare ha känt sig nöjd med tillvaron i sin ensamhet, men så ställs det på sin spets när man av en händelse träffar "rätt" person. 

Ska man låta sig bli förälskad? Hur vet man att man är redo för det? 

Kärlek för mig är både skrämmande, förvirrande och vackert.

Vad handlar den här nyaste låten om?
– I grund och botten handlar 'Last Dance' om att våga ta chanser och att inte låta saker rinna ut i sanden. Saker händer och livet joggar på i sitt tempo ... men det är upp till en själv att göra det bästa av det och ta chanserna som ges. Lite "Carpe Diem" om man ska använda en ordentligt trött klyscha. Det var en äldre idé jag hade jobbat med en längre tid, själva grunden hade jag redan för två år sedan.

Så när jag skulle skriva nytt efter EP:n så ville jag som tidigare nämnt testa lite ny mark, och då passade denna låtidéen perfekt för den utvecklingen jag ville göra.

Alla har vi nog varit i en situation där man velat men inte riktigt kunnat ta det där intiativet. Tar du ofta ur dig själv när du skriver? När lämnade du till exempel din egen "komfort-zon" senast?
– Utanför musiken så måste det nog vara när jag nyligen började studera. Aldrig sett mig själv som lämpad för universitetsstudier, men kände att man någon gång måste prova innan jag kan säga nåt om det. Så både ja och nej. Oftast kan jag få en känsla utav något som skett i livet eller när jag tänker tillbaka på händelser som hänt tidigare. Sedan är den balansgång mellan att skapa en fiktiv berättelse om hur saker kan kännas, och att plocka ifrån mitt egna liv. Vad som är sant eller inte kommer jag nog bevara hemligt.

Så länge jag kan ...

Är du mer av en "nynnande" eller "grubblande" låtskrivare?
– Jag är nog en härlig kombination. Jag nynnar, trallar och sjunger på nya melodier var dag och springer med gitarren till telefonen för att spela in nya ideér. Sedan kan jag grubbla över en och samma menings-byggnad i veckor utan att komma fram till något.

Tror jag kan vara krävande att umgås med under de stunderna.

Det började inte i sval indie-pop för dig utan det var metal som gällde till att börja med?
– Ja, verkligen, jag är ett riktigt inbitet metalfan. Hade man berättat för mig när jag var femton att jag skulle skriva låtar om dans och kärlek så hade jag troligtvis inte velat umgås med mig själv. Jag vill tro att saker som till exempel låtstruktur, melodi och rytmik hänger med sen den tiden. Metal kan vara otroligt vackert och emotionellt i sina stunder fast iklätt en smutsigare kostym.

Det absolut första bandet jag var med i var nog när jag var runt tolv år. Vi hette Aliens och spelade Met-allica covers. Vill minnas att det var rätt jättedåligt.

Saknar du något med att inte vara med i ett band längre?
– Gemenskapen och att repa. Tror det finns få saker jag kan sakna så mycket som att gå ut till en kall, sunk-ig replokal, hänga med sina vänner i ett par timmar och bara göra man tycker är roligast i livet. Det är en viss charm i det som man inte får när man sitter själv och repar sina låtar.

Men nu har jag även ett fantastiskt kompband som gör livet lite roligare.

Var det ett klassiskt scenario av att du som trummis ville stå längst fram på scenen istället?
– Saken är att jag älskade att spela trummor och gör det än idag. Men när mitt förra band flyttade isär ... vi bodde tillsammans i ett kollektiv men försvann iväg till tre olika städer ... så började jag studera låtskriva-nde på Malmö Högskola. Helt plötsligt stod jag med nytt material jag gillade men med nya förutsättningar.

Så då fick jag lära mig att bli mer självgående och satsa på mitt.

Du trivs på scen? Bara det senaste har du varit på Kulturkalas, Södra Teatern, Live at Heart ...
– Jag har lärt mig tycka om det mer och mer. Men från en början så var det otroligt svårt att stå själv på scen, när jag tidigare som sagt suttit säkert längst bak. Jag har slagits mot en del scenskräck och blir fort-farande alltid nervös innan. Men det är så jäkla kul att få visa upp sitt slit, och det ger belöning de bästa dagarna när folk kommer fram efteråt och vill snacka.

Önskar ändå att fler vågade göra det ... gå fram och faktiskt säga vad man tycker. Den direkta feedbacken är så avgörande för att man som musiker ska kunna behålla lusten att fortsätta.

Och i helgen åker du till i England för en turné där?
– Denna gången stannar vi tyvärr bara till i London ett par datum, men jag hoppas kunna komma tillbaka så småningom för fler ställen runt om. Har länge velat åka över och prova scenerna i Storbritannien.

Vi jobbar på en vända i Tyskland också, sen med lite tur blir det fler festivaler runt om Europa där vi kan-ske kan ordna fler lite mindre gig när man väl är runt omkring. Drömmarna är många, men förhoppnings-vis är det inte alltför långt bort. Har fortfarande kvar många städer i Sverige att besöka!

Vilken har varit den mest minnesvärda spelningen så här långt?
– Skulle nog säga ett mindre gig på Café Hängmattan i Göteborg där en äldre man satt och målade av mig under spelningen. Jag trodde först han var rätt ointresserad av mig och kanske löste korsord istället för att lyssna. Sådant kan vara frustrerande som musiker.

Men efteråt så vinkade han mig till sitt bord, tackade för spelningen och gav mig teckningarna.

Det var otroligt fint och minnesvärt och teckningarna ligger sparade där hemma.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com