H.P. Baxxter

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 27  februari 2019

Skibadee, skibadanger. Scooter är back in the house och grundaren H.P. Baxxter ser ingen anledning till att sätta stopp för firandet av 25 år som planetens mest ravesympatiska musikkonstellation.

Det är någon gång på åttiotalet som du plockar upp en tidning och vägen mot Scooter stakas ut?
– Det var i slutet av åttiotalet. Jag hittade en tidningsannons, medan jag övergivit mina drömmar om att slå igenom som musiker och istället arbetade som annonsredaktör för en tidning, och det var en annons som kom in till oss där det stod att "En sångare söker någon som kan spela keyboard". Det blev början för allt, på ett sätt som jag inte hade kunnat drömma om vid den tiden av mitt liv. Då hade jag inte ens råd att köpa en keyboard själv och jag hade framförallt aldrig hållit en mikrofon i min hand, min musikalitet låg annanstans. Men 1993 grundade vi sedan Scooter och ett år senare släppte vi 'Hyper Hyper Hyper'.

Och plötsligt var ni världsberömda?
– Vi fick vårt stora genombrott. Men vi fick uthärda mycket hat i början, inte alla älskade det vi gjorde, men det påverkade mig inte så mycket egentligen även om det blev ganska irriterande att få höra samma kritik upprepas av samma människor om och om igen. Man slår äntligen igenom och nästa dag får man läsa i tidningen att man är skit. Jag kan väl erkänna att det ibland gjorde mig irriterad och jag försökte alltid övertyga mig själv om att de egentligen aldrig lyssnat på oss eller kommit och kollat när vi spelat!

Sånt kunde jag väl gå och tänka på en en hel del (skrattar)

Men jag tror det var bra för oss att få höra också, det gjorde oss starka, när alla höjer en tror jag man kan känna mer press på sig själv än vad vi gjorde när vi blev ett av de mest framgångsrika tyska banden.

Det finns nog många andra artister som givit upp just i det skedet när deras alster ska skärskådas?
– Det senaste året har jag tittat tillbaka på alla åren som har gått. Jag tog fram de allra första pressutskick-en vi gjorde och jag har lyssnat på och läst om alla låtar vi gjort, alla artiklar jag kunnat hitta, hela vägen från den första låten till all den musik vi släppt fram till idag.

Det är nog först nu under det här året jag insett hur länge vi faktiskt hållit på.

Det är nu jag fått känna av melankolin ... (skrattar)

Hur tog ni övergången från att vara illa sedda till att ändå sen bli så väldigt framgångsrika?
– När framgången väl kom till oss var vi redan väldigt sammansmälta som band, Rick Jordan hade dessutom följt med mig in i bandet och vi hade redan varit i ett annat band under åtta års tid, men efter en så lång tid med ett band som inte såg av ett så stort genombrott var det inget vi trodde skulle komma nu heller. Så att då börja synas på topplistorna efter bara ett år med Scooter, det var helt galet.

I början brukade vi bara spela på små klubbar och diskotek, men våra konserter blev plötsligt större.

Och livet blev väldigt annorlunda från den enda dagen till den andra ... det blev en väldigt intensiv tid för oss och vid något tillfälle blev vi nog vana vid att ha det så ... jag tror du måste det för att fortsätta.

Kommer du ihåg det ögonblick då du förstod att allt hade förändrats?
– Ja, jag minns första gången som vi spelade på Volksparkstadion, en stor fotbollsstadium, det var en känsla att prata om! Det var då jag förstod! Innan dess hade jag nog inte förstått att vi verkligen hade lyckats slå igenom och så fortsatte det med större spelningar och den ena guld- och platinaskivan efter den andra.

Och du vet, så bra som framgångarna varit för oss, så kommer vi aldrig få känna så igen.

Nu uppskattar jag mest möjligheten att få komma ut ur huset och att få resa (skrattar) Jag har vant mig vid den livsstilen nu och om jag bara skulle sitta hemma skulle jag bli uttråkad väldigt snabbt.

Att få komma ut i världen betyder mycket. Det är nog vad jag skulle sakna mest av allt.

Men du är heller inte jätteung längre. Du fyller till och med 53 år om bara ett par veckor ...
– Jag vet inte vad jag annars skulle göra (skrattar) Min barndomsdröm blev sann, kan inte tänka mig sluta!

Vem var du när du växte upp?
– Bra fråga! Jag har alltid spelat musik, jag började spela musik redan som barn, min första gitarrlektion var hos min mormor och vi brukade sjunga tyska folksånger tillsammans. Jag fortsatte spela musik i skolan i Ostfriesland där jag växte upp med, någon gång under de tidiga åren fick jag en elgitarr i födelsedagspres-ent och när jag var tretton år hade jag startat mitt första band i skolan ... när jag var femton var jag inte i skolan så mycket längre för då hade jag bestämt mig för att jag ville bli rockstjärna mer än nått annat.

(Skrattar) Efter grundskolan studerade jag vidare på en musikskola.

Men en lång tid satt jag också mest bara själv i familjens källare och försökte göra musik.

Det var förstås långt innan Avicii hände och banade väg för en ny generation av EDM-artister som KEV, Earon & Malo, Cour, Shady Moves och TELYkast. Det har ju skett en ny våg av dansmusik sen dess som nått ut ännu längre och som påverkat alla genrer. Du har också varit genreöverskridande?
– Jag skulle säga det, låt mig tänka efter ... jag har definitivt mycket musik i mig, och jag tror att det på må-nga sätt är vad som räddat oss från att försvinna ur tiden helt. Jag har alltid funnit inspiration från många olika platser och olika slags musikgenrer. Tidigt älskade jag alltid rockstjärnorna, särskilt rockstjärnorna från mitten av sjuttiotalet, Raw Jam, Kiss och Marc Cohn, men min smak har förändrats radikalt genom åren, från tung rock till new wave och vidare till andra saker. Med tiden tror jag att jag blev mer influerad av Simple Minds, Soft Cell, Depeche Mode och Curve ... eller Elvis Crespo, Cher och Matias Bazar.

Jag har också alltid gillat Sebastian Bachs verk, jag lärde mig klassisk musik tidigt, jag studerade den.

Det enda jag nånsin tvingat mig själv att vänja mig vid är opera ... det var lite för komplicerat.

Nu är det däremot något jag verkligen uppskattar.

Det jag menar är att Avicii fick mycket kredd för att blanda EDM med andra genrer, om det så varit pop, country eller rock. Det skulle jag säga också har varit en röd tråd i låtarna ni har släppt?
– Det där har alltid intresserat mig, ända från första början, för att komma ut med någonting som både är originellt och speciellt, och att redigera samman olika former av musik var definitivt en stor del av det ... men jag tog inspiration för det från andra håll också ... jag tror inte det är unikt för våran genre att göra det så, jag hörde hur Emerson, Lake & Palmer tog pianomusik och omvandlade det till rockstycken, det var en stor ögonöppnare för mig, och samma när Deep Purple uppträdde med orkester i Royal Albert Hall.

Nu håller det omvända på att ske ... Olga Scheps, som annars spelar Frédéric Chopin, har spelat in inte en utan elva Scooter låtar på klassiskt piano, och gör verkligen något annat med våra låtar.

De är så fint arrangerade och verkligen så själfulla.

Är det så att världen kunnat få se en väldigt annorlunda H.P. Baxxter än den vi känner till i dag?
– Allting i livet handlar om chans, från att ha förälskat mig i new wave-musik till att läsa annonsen för den där tidningen där någon just sökte efter en keyboardspelare, till att en dag vara i Hannover och se en engelsk DJ leda ett rave och blev inspirerad av det. Det var faktiskt en stor kraft bakom hur Scooter blev till, han hade en MC med sig som pratade om musiken mellan låtarna och höjde stämningen ... medan jag var helt uppe i den upplevelsen kom tanken om att det skulle kunna vara en stor del av själva musiken.

'25 Years Wild & Wicked' turnén från i höstas går nu om lott med '100% Scooter' turnén som fortsät-ter i samma anda, från den 9:e mars till 7:e september. Tror du att ni kommer fortsätta i 25 år till?
– Jag vet inte ... idag är vi långt bortom de drömmar vi hoppade skulle slå in ... ibland tänker jag att det bara handlar om att bejaka det vi givits, man behöver kanske inte alltid förstå varför man gör något så länge man respekterar det man fått, jag vet inte hur många gånger jag tänkt för mig själv att nu är det nog över, det är otäckt hur lättpåverkad man fortfarande kan bli, och ibland blir det för mycket med allt runtomkri-ng, men vi blir så glada när vi får höra att vi är bra, det är stunder då jag känner för att fortsätta för evigt.

Och vi är väl ganska bra på att övertyga oss själva om hur bra vi är också ... (skrattar)

Är det något jag fortfarande älskar så är det att komma ut och spela och att sitta i studion och få den där känslan när man inser att någonting kommer att bli riktigt bra. Men ibland känner man även den där stre-ssen kring att bli äldre och att fortsätta, lyckligtvis kräver kanske inte våra fans att jag ska sätta varje ton till hundra procent ... så vi skulle nog verkligen kunna fortsätta i minst tjugofem år till!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com