Sarah Martinez

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 24 september 2018

Med kortfilmen 'Charlie' närmar sig Sarah Martinez delar av sin egen uppväxthistoria. På torsdag visas den på filmfestivalen i Sacramento och förhoppningen är att där kunna sälja in den som långfilm.

Sett till att det här är en så personlig historia för dig, där du själv växte upp i den här miljön med en psykiskt sjuk förälder. Hur viktigt var det att få berätta den här historien och på rätt sätt?
– Jag skulle vilja beskriva filmens premiss som ett försök att inkapsla en komplicerad familjedynamik, ur barnets perspektiv, där föräldern har en psykisk sjukdom. Och vad som fick mig att vilja berätta den här historien var kanske främst för att jag aldrig fick se något liknande på TV eller film under min uppväxt.

Det fanns inte något jag kunde relatera till, så för mig kändes det som att mitt hemliv var annorlunda mot alla andras. Jag tror att få återskapa den här tiden hjälpte mig att återuppleva det och bearbeta det på ett sätt som jag kanske hade behövt redan när jag var yngre. För på ett sätt var jag också det enda barnet, i och med att mina syskon är mycket äldre än jag, vilket också gjorde att jag fick gå igenom mycket helt ensam.

Vilket var svårt.

Känner du att du fick chansen att bara vara barn?
– Min mamma kände sig bara sjuk fram till när jag var omkring sju år gammal och det fanns flera personer som hjälpte oss till och från just för att ge mig chansen att verkligen få bara få vara ett barn. Och det fanns också många aspekter i min situation där jag fortfarande hade möjligheten att vara det.

Min bästa vän när jag växte upp tog i princip hand om sin mamma och fortsatte väl egentligen med det fram tills hon tyvärr gick bort. Finns det skuldkänslor kring att vilja leva sitt egna liv?
– Jag hade ett par vänner som var i liknande situation som jag, där deras mamma dog, och det var väldigt läskigt som barn. Att inte riktigt veta vad som hänt, men att ändå förstå att det också kunde hända mig. Jag började på internatskola när jag var tretton, så jag lämnade trots allt hemmet ganska tidigt. Men även när jag var borta kände jag mig fortfarande ansvarig för situationen hemma och visste hur mycket min från-varo, i alla fall till en början, påverkade dem. Jag har nog alltid känt skuld för att vilja leva mitt eget liv.

Och det är en komplicerad känsla att komma ifrån. Det är fortfarande något jag håller på att lära mig.

Det är ett stort ansvar för ett barn ...
– Jag är inte säker på att det finns några enkla svar på det här, för det känns inte som ett stort ansvar när man upplever det som barn. Som barn uppfattar man allt som om det vore normalt. Att allt är på precis det sätt som det är tänkt att vara för dig. Men jag klarade nog av det genom att spendera stora delar av mina dagar på att dagdrömma och att leka ute så fort jag kunde.

Det fanns mycket jag gjorde för att undkomma min verklighet som jag inte insåg att jag gjorde för att fly.

Du var inne på det själv men jag har också tänkt på hur detta här ämnet verkligen inte är något man hör så mycket om varken på film eller i media? I alla fall inte i Sverige. Är det samma i USA?
– Jag tycker det finns en enorm brist på representation för berättelser som involverar personer med funk-tionshinder i stort, inte bara för psykisk ohälsa. Jag tror att det är konversationerna runtomkring som gör människor obekväma och att de bara för det inte vill utforska det vidare. Individerna som befinner sig i en position att kunna berätta de här historierna har inte fått möjligheten till att göra det.

Det är något jag desperat vill se en ändring på inom filmmediet.

"Vill man få någonting gjort får man göra det själv" ...
– Det här började under mitt sista år på college, när jag under mina studier och för min kandidatexamen behövde producera en film som visade på min kulminerade erfarenhet efter tiden på college. När jag tittade närmare på vilket innehåll jag ville göra, så visste jag att det här skulle vara någonting helt unikt. Som jag sa innan, det är något unikt som inte setts på TV förut, men som är något barn kämpar med dagligen.

Jag visste att jag ville göra något för andra barn som jag, som också går eller har gått igenom den här erfar-enheten. Och att låta de få veta om att de inte alls är ensamma.

När visste du att ville göra film?
– Sen jag gick i high school, när jag för min examen gjorde en video med alla mina vänner, som pratade om sina favoritupplevelser från den här tiden. Jag hade en så härlig tid medan jag gjorde den och jag älskade att investera all min tid i den. Jag visste att det här var vad jag ville göra för resten av mitt liv om jag kunde.

'Charlie' är inte din debut. Men det är däremot din första kortfilm?
– Jag började tänka på 'Charlie' och började be folk om hjälp så tidigt som i januari 2016. Jag skrev filmen senare det året men producerade den faktiskt först i januari det här året. Produktionen pågick då i bara fem dagar. Vi slutade filma den 7:e januari. Det här är definitivt det största projektet jag någonsin har försökt mig på. Det var så mycket mer komplicerat, filmen sträckte verkligen ut mig som artist, film-skapare och berättare. Jag tänkte konstant på saker som jag inte trodde att jag skulle behöva tänka på.

Som?
– Desto mer du börjar addera till en inspelning, människor som inspelningsplatser, desto fler rörliga delar finns det. Och det kan bli mycket att hålla reda på. Det blir väldigt stressande. Och oavsett om där finns sex eller tjugofem personer i min besättning, så är det väldigt viktigt för mig att alla har det bra. Skillnaden när det är tjugofem personer är att jag inte har lika stor förmåga att se till att alla har det bra.

Vem är du som regissör?
– Eftersom så mycket faller in inom begreppet regi, förutom att bara arbeta med skådespelarna, tror jag att vad som gör en regissör unik är hur de interagerar med hela besättningen och vilken energi de försöker få till under inspelningen. Det finns så klart faktiska tekniker man kan anamma från vilken regissör som helst, men hur arbetsmiljön är vad som verkligen utmärker dig från någon annan regissör där ute.

Jag tror inte på det här med "varumärkesskyddade" beteenden i hur du får skådespelarna att uppföra sig på ett visst sätt. För varje person du jobbar med är annorlunda och ditt sätt borde förändras utefter det.

Det är ingen annan filmskapare som inspirerar dig?
– Att ha lyssnat på Barry Jenkins, i hans podcast, har inspirerat min riktlinje för hur jag behandlar min besättning och min berättelse. Jag har även läst mycket om Greta Gerwig och Reed Morano vilka spelat stor roll och har influerat mitt tillvägagångssätt i kommunikationen mellan mig och skådespelarna.

Så väl som jag valt att ta in några andra tips de haft kring miljön på en inspelning.

Rajeev Sigamoney har förmodligen spelat den största rollen i att driva mig framåt och få mig att berätta den här historien. Det var svårt för mig att få modet till att prata om det, för min familj är fortfarande i livet och jag visste att det här var något de skulle se och att den skulle vara svår att titta på.

Det tog mycket energi av mig. Men Rajeev hjälpte mig verkligen framåt.

Är det flera som funnits nära dig under arbetets gång med filmen?
– Camilo Nazar, Morgan Robinson, min syster Beth Downey och Brittnie Sigamoney var alla också enorma stöd under hela processen. Tim de la Torre och speciellt filmfotografen Mark Soderblom förverkligade också verkligen allt precis som jag hade tänkt mig det. Projektet kom till på det sätt jag alltid drömt om.

Under förra säsongen intervjuade jag Eliza Dushku som just då debuterat som producent. Hon menade att filmskapande i stort kan beskrivas som "en insamling av olika gentjänster" ...
– Filmskapande är helt och hållet en gruppansträngning. Man kan helt enkelt inte göra en bra film ensam. Även om du har all fysisk förmåga att producera den film du själv vill, så är det ovärderligt att ha människ-or omkring sig som utmanar dig och dina idéer. Det är absolut nödvändigt. Man kan inte titta på sig själv som andra kan, att hålla människor runtomkring kan vara hela skillnaden för om en film lyckas eller inte.

Men jag tror inte alltid det handlar om att kräva in gentjänster, för jag känner att termen "tjänst" har en negativ klang. I hur det syftar till det kanske är ett onödigt arbete för någon annan, som denne ändå gör "bara för att det är du" och som inte skulle vara intressant annars.

Jag tror att bra filmskapande händer när människor möts och att alla vill göra något bra och att alla förstår vad ens olika styrkor och svagheter är och samarbetar på det mest produktiva sättet som är möjligt. Det handlar inte om gentjänster, utan det handlar om att bygga upp varandra.

Så inga inringda gentjänster?
– Jag skulle säga att jag fått ringa in en hel del tjänster vad gäller inspelningsplatser, eller att få mat, och sådana saker, men annars är vad man ber om att andra människor ska dela med sig av sin kreativa energi och tid. Och jag är inte säker på att det kan likställas med en gentjänst.

Sett till allt det här med vilken personlig berättelse det här är för dig. Hade du en exakt idé om vad du ville innan att filmen skulle bli eller kom du upp med många idéer även medan ni filmade?
– Filmen handlar ju om min barndom, så i stora drag visste jag nog egentligen allt om filmen på förhand. Jag gick i alla fall in med en väldigt tydlig uppfattning om skillnaderna och likheterna den hade med min barn-dom. Men det var många delar av berättelsen som förändrades under förarbetet med filmen, i planeringen, eftersom vissa idéer inte passade in sett till de inspelningsplatser vi kunde filma på.

Det var många stilistiska val vi gjorde och utvecklade samtidigt som vi filmade, mycket av min egen stil inom skapande, och då filmskapande i synnerhet, är att i ögonblicket följa min magkänsla.

Om något kändes rätt att göra just där och då så gjorde vi ett försök med det.

Hur mycket av dig finns i filmens Charlie?
– Ganska mycket. Manuset var bättre på att skilja mig från karaktären, men när vi väl rollsatte råkade det bara bli så att huvudpersonen ser precis ut som jag gör, vilket har gjort det mycket svårare att separera hennes skillnader från mina egna och från mig själv. Castingen var så mycket svårare än jag trodde att den skulle vara. Vi annonserade först på alla lokala casting-kontor och mottog nog över hundra ansökningar.

Att gå igenom alla var en oerhört lång process, och inte minst med barnskådespelare är det svårt att roll-sätta eftersom det inte går att förutse hur de kommer vara på inspelning eller hur de kommer ta emot regi.

Och föräldrar ...
– Hur föräldrarna interagerar med oss och inte minst med mig som regissör kan helt klart göra saker och ting desto mer komplicerade också. Allt sådant här är rätt svårt att förplanera för.

Men till slut hittade ni eran Charlie, eller Sarah, i Indiana Pratt?
– Efter att vi hade tömt hela casting-listan slutade det med att vi provspelade en av mina lärares döttrar. Och redan efter de första raderna av dialog tog hon mig med storm. Hennes olika manér och naturliga sätt att vara passade perfekt för den här rollen. Jag visste genast att hon var den rätta.

Filmen fick först premiär under Diogenes Film Festival. Blir det ännu fler filmfestivaler framåt?
– Vi blev faktiskt just accepterade till Sacramento Film and Music Festival, med premiär nu den 27:e sept-ember! Jag har också ansökt till runt tio andra festivaler som jag väntar på att få höra tillbaka från. Efter att jag har fått in den på så många festivaler som jag kan, som är möjligt, för 2018-2019 säsongen, då den har gått ett år från premiären, då kommer jag att släppa den digitalt.

Och efter det arbeta mot att producera en långfilmsversion av filmen.

Är det målet med festivalvisningarna. Att kunna sälja in den som långfilm?
– Målet med att göra 'Charlie' som kortfilm från första början var att så småningom också kunna göra en långfilmsversion. Jag har redan skrivit manuset för filmen och kortfilmen bygger i sig på en anpassad version av det manuset. Jag har allt jag behöver för att påbörja produktionen av en långfilm, och det är definitivt ett av målen för mig med att visa upp den för distributörer på olika filmfestivaler.

Borde det inte finnas en mängd stiftelser som skulle kunna finansiera ett sånt här projekt?
– Jag skulle älska att samarbeta med stiftelser, även för att bara sprida ordet. När jag initialt startade det här projektet letade jag också efter allt och alla som jag skulle kunna nå ut till. Men de allra flesta hörde inte av sig tillbaka till mig. Jag ville samarbeta med PossAbilities i Loma Linde, i Kalifornien, så väl som det regeringsstyrda programmet Rocking the Cradle, som ser till rättigheter hos funktionshindrade föräldrar och deras barn. Jag är öppen för alla, jag skulle vilja jobba tillsammans med fler människor.

I slutändan skulle jag vilja organisera en grund som hjälp för familjer där föräldrarna har funktionshinder, att ge dem de resurser de behöver, rådgivning, medicinsk och ekonomisk hjälp, ställen att bo på, mat, eller bara att det finns en stödgrupp för barn skulle vara helt fantastiskt.

Är det långfilmen du vill få till det närmsta?
– Jag bor i buktområdet här och ska oavsett försöka arbeta på fler filmer med fokus på marginaliserade folkgrupper och LGBTQIA gemenskap. En dag hoppas jag också att jag lyckas komma in i regissörsgillet.

Vad har du fått för respons från de som fått se filmen på tidigare festivaler?
– De flesta har sagt att de önskar att det fanns mer, som att de tyckte att den slutade för tidigt, de ville se mer av Charlie. Många har sagt att den var emotionellt påverkande för dem. En professor på min skola sa dessutom att hon grundade introduktionen för sin magister-uppsats i socialt arbete på filmen!

I allmänhet känner jag att folk har tyckt om den.

Jag är helt säker på att du kommer bli intressant att följa även hädanefter. Men om vi ändå låter oss vara kvar här och nu innan dess. Vad tar du nu med dig från att ha avslutat din första kortfilm?
– De två viktigaste sakerna jag tar med mig, som alla aspirerande filmskapare borde veta när de påbörjar sitt filmskapande, är att man ska förvänta sig att väldigt lite går som man planerat. Ha alltid en plan B och en plan C för ett "det går nog" går nästan aldrig vägen. Förvänta er det värsta, men hoppas också på det bä-sta, och fortsätt framåt oavsett. Lär dig också nöja dig och känna dig tillfreds med det sämre alternativet, så att du inte är frustrerad under inspelningen. Det andra är att aldrig förvänta sig pengar. Även när man har blivit lovad det. Agera bara som om du har pengar när du faktiskt håller dem fysiskt i dina händer.

Men kanske mest av allt, det som är det allra viktigaste, är hur dina medarbetare känner sig när de tittar på skärmen och ser vad det blivit av produktionen. Kommer de titta på skärmen och känna stolthet?

Att hålla en positiv stämning under inspelningen och i din interaktion med andra är väldigt viktigt. Det är det som sätter hela tonen för hur din film kommer att bli uppfattad och tolkas.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com