Sara Broman

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 19 juni 2019

Sara Broman är Stockholmaren med rötter i Medelpad och Norrbotten som hittade sitt hem i världsmusiken. Så fort hon gavs möjlighet reste hon för att upptäcka nya världar utanför och i sig själv.

Även om du är Stockholmstjej är det ganska många befolkningar runt om i världen som haft chansen att träffa på Sara Broman. Som jag förstått det började du resa så tidigt att du är otroligt berest idag?
– Otroligt berest vet jag inte, men jag har bott utomlands sammanlagt tre år i USA, England samt Domini-kanska Republiken. Förutom det har jag rest runt i Indien, Sydostasien samt Nordamerika flera gånger un-der längre perioder. Det finns många platser kvar att upptäcka! För mig har resorna betytt väldigt mycket, att vara på resande fot är som att leva komprimerat liv ... det var någon journalist på resetidningen Vagab-ond som förklarade det så väl ... på resa får en möta sig själv på ett helt annat sätt, och helt andra sidor av sig själv, än vad en får göra när en rör sig i sina vanliga kvarter och i den vardagliga komfortzonen. Det är en form av personlig utveckling, om en är öppen och intresserad av att utvecklas. Min musik är i mångt och mycket en förlängning av mig själv och jag kan observera hur den mognar i takt med att jag gör det.

Vad kommer fallenheten för att ge sig ut i världen ifrån?
– Jag vet inte faktiskt! Jag ville i och för sig bli Indiana Jones när jag växte upp, så äventyrsådran har nog alltid funnits där. Läste också någonting om att det kan vara genetiskt! De som lämnade den trygga stam-men för att upptäcka nya jaktmarker hade en specifik gen ... DRD4-7R ... för de som vill nörda in sig lite.

Och tydligen ska tjugo procent av jordens befolkning ha denna gen.

Jag tror definitivt jag tillhör den femtedelen!

Har din familjs rötter i Medelpad och i Norrbotten kanske påverkat dig?
– Ja, jag blev tidigt van vid långa resor i bil, E4:an norröver, och kanske det kan förklara min förkärlek till roadtrips. Jag är uppvuxen i en förort söder om Stockholm, så såklart var det spännade att besöka släkten i Norrland, där jag fick vara med i lagårn med mjölkkorna, vara på förskolan där min moster jobbade, träffa travhästarna i stallet, ha picknick i trollskogen med mariekex och saft, utforska alla skrymslen och vrår i farmors magiska hus i Älvsbyn. Norra Sverige är såklart mycket mer än enbart lantbruk och skog, men för ett förortsbarn var detta det som kändes extra speciellt. Det var också nyttigt tror jag att se något mer ...

Något mer än Stockholm, att tidigt bli varse att inte hela världen cirkulerar kring hufvudstaden.

Hur länge har du sjungit och skrivit låtar?
– Mellan åk fyra och nio gick jag i en kulturklass där ena halvan hade musik och andra dans och drama. Det jag minns mest är att vi sjöng i kör en jädrans massa. Dock förstår jag att vi måste gjort andra saker då jag häromåret hittade ett gammalt prov i musikteori! I nian hade jag en riktig deppperiod där jag var ofantligt skoltrött. En av mina mentorer gjorde något som förmodligen ändrade mitt liv. Hon sa åt mig att ta en vec-ka från skolan och att jag skulle göra något kul! Jag följde hennes råd, stannade hemma och letade då upp en sångpedagog i telefonkatalogen ... det här var några år sen, ja. Tack vare detta upptäckte jag att jag hade en röst som var speciell och stark och som berörde människor. Efter det kom tyvärr en kolossal prestationsån-gest som stundtals var förlamande, där det kändes som en falskt sjungen ton var katastrofalt och världen skulle gå under. Det gjorde att jag la musiken på hyllan och koncentrerade mig på att dansa.

Det var inte förrän nästan tio år senare som jag hittade tillbaka till glädjen i sången och musiken igen, tack vare Öppen Scen på Ängsbacka Kursgård. Där spenderade jag mycket tid, både som volontär på festivaler och sedan också som anställd, då var jag också med i husbandet.

Låtskriveriet började jag med under min tid på Musicians Institute, det var en obligatorisk del i utbildnin-gen. Det var inte något jag funderat på innan och är väldigt tacksam att jag blev "tvingad" till det.

Då jag numera känner att det är mitt första "instrument".

Music Institute i Los Angeles?
– Jag bodde i Los Angeles mellan hösten 2010 fram till sommaren 2012, kom tillbaka lagom till en kylig mi-dsommar om jag inte missminner mig. Dessa år var fantastiskt lärorika och intensiva och det var första gången jag ägnade mig åt musiken på heltid. Bara det var otroligt stort för mig! Det var magiskt att vistas i en sån kreativ miljö, lite som en "Fame" skola, fast enbart med musik. Skolan var öppen tjugofyrasju, så du kunde öva dygnet runt om du ville det. Lärarna var alla aktiva i musikbranschen som musiker, inom music business eller liknande, och hade spelat och jobbat med legendarer som Ella Fitzgerald och Earth, Wind and Fire. Utbildningen gav mig massor av kunskap och många tillfällen att öva upp min förmåga som sångerska och så småningom som låtskrivare. Jag minns hur en lärare sa ...

"You have to forget about the law of Jante!"

Han var amerikan men hade uppenbarligen undervisat många skandinaviska elever tidigare. Så, det gav mig också mer självförtroende. Jantelagen är ju ett helt okänt koncept i USA! Väldigt uppfriskande och nyttigt. Jag jobbar fortfarande aktivt med att boosta min självkänsla och självförtroende.

Det är en färskvara!

Dina låtar ger verkligen känslan av att vara personliga. Lite som ett fönster in i ditt liv?
– Ja, mina låtar är nästan som att läsa min dagbok. Låtarna kommer ofta när det sker omvälvande saker i mitt liv eller i väldigt känslomässiga stunder, till exempel uppbrott i relationer, vid sjukdom eller jag känt mig allmänt vilse i livet. Ju mer jag skriver desto mer kan jag inspireras av andra saker också, dock tror jag att det alltid behöver slå an någon känslomässig sträng i mig. I höstas skrev jag en låt angående valet, där låten inte har en direkt koppling till mig personligen och den genomsyras ändå av den oro jag kunde och kan känna över samhällsutvecklingen i Sverige och världen. Vanligtvis droppar en text och melodirad ner, från var vet jag inte riktigt, och utifrån den bygger jag sen låten.

Vissa låtar kommer i stort sett färdiga och tar tjugo minuter att skriva medan andra behöver marinera under längre tid. Dessa kan jag återvända till upprepade gånger under flera års tid innan de blir klara.

En magisk resa på många sätt.

Framförallt tycker jag mig höra inflytande av den lite mer medryckande och upplyftande amerikan-ska folkgenren. Det är Fleetwood Mac, Joni Mitchell och Sara McLachlan. Eller för alla del, även Bru-ce Springsteen, Paul Simon och Bob Dylan. Som på ett eller annat sätt i alla fall varit där eller själva har influerats. Man behöver förstås inte placera sig själv i ett fack. Men känner du dig hemma där?
– Många tonårstimmar spenderade jag, lyssnandes till Sarah McLachlan. Senare upptäckte jag Fleetwood Mac och Joni Mitchell. Hon är numera min musikaliska husguru. Paul Simons 'Graceland' skiva har också snurrat flitigt i skivspelaren. Jag känner mig definitivt mer hemma i den amerikanska musiktraditionen än någon annanstans. Jag har lyssnat väldigt begränsat på svensk musik överlag. Till exempel Aretha, Mar-vin och Stevie samt mycket annan Motown-musik har också varit med mig sen tonåren, och är något jag ständigt återvänder till. Jag kan se hur min musik kan vara väldigt influerad av dessa olika grenar på det amerikanska musikträdet, som i sin tur har många av sina rötter i den afrikanska kontinenten.

Vilket är musik jag känner stark dragning till.

Vilka ser du upp till själv?
– Ohh ... bra fråga! Jag är sjukt imponerad och inspirerad av alla musiker som inte är superkända och som kämpar på trots att denna bransch kan vara rätt otacksam, med många spelställen som betalar i mat och öl. Min vän Jónina är en jättebegåvad singer songwriter som jobbat heltid med andra saker samtidigt som hon gigat och turnérat och har den magiska förmågan att hitta ljuset i mörkret och lärdomar i alla situationer hon finner sig i. Min första lärare i låtskriveri, Anika Peress, för hennes humor, hjärta och förmåga att se det unika i varje person och dra fram guldkornen ur var och en. Jag har för många exempel för att ta upp här, skulle bli en hel uppsats! På ett mer personligt plan ser jag upp till mina föräldrar som alltid supportat på olika sätt och som är ofantligt generösa. Mina syskon, systerdöttrar och vänner som navigerar denna mänskliga tillvaro med sån värdighet och grace. Det är inte alltid så lätt att vara männscha!

Karin Boye är dels också en del av nya EP-skivan?
– Ja, den sista låten 'Många röster talar' är min tonsättning av två av Karin Boyes dikter. I ärlighetens na-mn är det faktiskt bara en och en halv, då verserna utgörs av en dikt och refrängen en halv annan dikt!

Vad handlar 'Oh Darling' om?
– 'Oh Darling' hade från början ett mansnamn med i titeln. Den handlar om en relation som slutade rätt tr-åkigt. I efterhand kan jag se att relationen inte hade varit så himla bra medan den varade som jag trott. In-såg att jag blivit rätt rejält gaslightad, när jag tog upp saker som han hade gjort som inte var schyssta fick jag till svar att jag var överkänslig och överreagerade, eller att jag höll fast vid min ilska när jag inte kom-mit över hans hångel med en annan efter några dagar. Det är svårt att ta sig ur en sån situation för en är kär och har fått sin verklighetsbild förvrängd och då börjar en tvivla på sig själv ... "Måste vara mig det är fel på" ... och så vidare. Jag satt i bilen en eftermiddag och pratade med min bästa vän, jag var på väg hem.

Vi pratade om relationen och det senaste som hänt och hur jag kände.

Då säger min vän, "Ärligt talat Sara, du förtjänar bättre!"

Den meningen blev gnistan som tände upp elden som behövdes för att denna låt skulle bli till!

Man får ändå inte bilden av en kvinna som gick ur sin relation med blicken nere?
– Nej, det gjorde jag inte men det var definitivt en resa att ta sig dit! Det är alltid lätt att stå på utsidan med åsikter och när en upplevt någon form av manipulation eller psykisk misshandel, då är det lättare sagt än gjort att hitta tillbaka till ens egen sanning och kärna och inse sitt värde. För mig hjälpte det väldigt myck-et att vi inte bodde på samma plats och att jag har ett starkt support i vänner och familj.

Om detta var andra singeln från EP:n måste 'Dragonfly' från 2017 varit första?
– Precis! 'Dragonfly' låten släppte jag under radarn utan varken strategi eller marknadsföring. EP:n kom-mer ha fem låtar, varav fyra är på engelska och inspelade våren 2017. Den femte låten är på svenska och sp-elades in nu i mars 2019. Låtarna har hängt med ett tag! Två av låtarna skrevs 2013 och de övriga respekti-ve 2014, 2015 och 2018 ... så det blir en resa genom mitt liv de senaste sex åren!

Låtarna hålls samman av att de alla är sprungna ur mig, mina livserfarenheter ...

Och förmodligen många andras också.

Du skriver och komponerar ju texter så väl som musiken själv. Men helt utan sällskap är du förstås inte när du är på plats i studion. Vilka samproducenter och musiker har du med dig på EP-skivan?
– Nej och tur är väl det, att jag inte gjort allt själv! Ibland önskar jag att jag vore en Laleh som gör allt själv, men jag börjar förlika mig med att jag inte tycker det är särskilt skoj att skruva på rattar och spakar eller att jag är ett instrumental geni som kan spela alla instrument själv. EP:n är producerad av Mikael Bäck och David Sales och jag själv. Micke är klaviaturkungen som får mig att grina av glädje varje gång han sätter sina fingar på tangenterna. David är ljudteknikern som får mig och alla instrument att låta lysande. Förut-om det är han också en grym gitarrist som lägger snygga slingor och licks på precis rätt ställen. De här två är det som dechiffrerat mina "jag vill att det ska låta såhär" till något grepp- och spelbart. Magnus Bladh är den funkigaste bassisten som Sundsvall spottat ur sig! Förmodligen den funkigaste i Stockholm och Sveri-ge också. Han har spelat med mig sen 2013 och jag är oändligt tacksam att han stått ut med mig såhär länge!

Jonathan Lundberg är den utomjordiskt bra trummisen som lyssnade på låtarna en gång och nailed it på fö-rsta tagningen. Smålandssonen som är så bra jag tyar inte mer! De har alla genom sin unika genialitet gjort mina låtar till vad de är idag. Jag kom med skelettet ... text, musik, melodi.

De gjorde så låtarna fick kött på benen och fick liv!

Hur är det med spelningar i sommar?
– I denna stund är jag i färd med att boka spelningar för sommaren. Håll koll på min hemsida eller gilla min Facebooksida Sara Broman för att få uppdatering i ditt flöde och följ mig på Instagram, sarabromanmusic.

För att hålla koll på när du kan fånga mig live!

Trivs du på scen?
– Absolut! När den initiala skräcken och "varför utsätter jag mig för det här gång på gång?!" har lagt sig så älskar jag att stå på scen! Det är något magiskt som sker, i mötet med musiken och publiken.

Där tiden nästan står still. Obeskrivligt, lite läskigt och helt underbart.

Vilken har varit den mest minnesvärda spelningen hittills?
– Oj, det var en lite klurig fråga! En spelning som kommer till var är en vardagsrumskonsert jag gjorde til-lsammans med min vän Jónina. Det var väldigt intimt, hjärtligt och väldigt sårbart. Det blir lätt så när en spelar så personliga låtar och när du kan titta publiken i ögonen och se deras reaktioner på direkten. En an-nan speciell spelning var på Södermalm i Stockholm där många av mina vänner och bekanta hade dykt upp, vissa hade jag inte sett på länge. Vi spelade 'Oh Darling' och den förvandlades till ett långt jam med flera lå-nga solon. Det gav mig chansen att hoppa ner från scen och dansa med publiken!

Underbar energi och så mycket glädje!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Ulrika Sandberg

danieljohn@intervjun.com