Sanne Forslund

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 mars 2018

Inför sin 60-årsdag för några år sedan bestämde Sanne Forslund sig för att "när jag fyller sextio ska jag ha en storpudel, en cykel och så ska jag skriva" och med romandebuten i 'I mors klor' är nu allt uppnått.

‘I Mors Klor’ får sägas vara en ganska sen debutroman. Är det något du velat göra länge?
– Tiden går fort och räcker sällan till det man verkligen skulle vilja göra. Min önskan att skriva var stor och det som till slut fungerade för mig var att fatta ett långsiktigt beslut. Året när sextioårsdagen inföll skulle följande vara genomfört ... en egen storpudel, en bra cykel att motionera hunden med och att börja skriva på riktigt. Jag upprepade det så många gånger att det blev en självklarhet.

Jag blev inte ens en gång förvånad att allt genomfördes på utsatt tid ...

Hur tog du tag i det?
– Att börja skriva innebar att först och främst inviga mina närmaste i god tid. Det resulterade i att de gav mig i sextioårspresent ett antal timmar med en skrivcoach och en karriärcoach. Dagen efter min födelse-dag började jag skriva. Bokens tema hade funnits med mig länge och ville verkligen ut.

Det var självklart att det här skulle bli debutromanen?
– Ja, det var helt självklart. Den bara låg där och väntade på att bli skriven.

Har litteraturen alltid funnits med dig?
– Böcker har funnits med mig i all tid. Min mamma läste alltid högt för oss när vi var små. Allt från 'Pippi Långstrump' och 'Tarzan' böckerna till historiska böcker. Själv hade jag alltid en bok på gång från det att jag lärde mig läsa vid sex års ålder. Författare som har dröjt sig kvar i minnet från olika åldrar är förutom den självklara Astrid Lindgren även ungdomens Enid Blyton, Selma Lagerlöfs fantastiska historier och Alice Lyttkens och Charles Dickens berättelser från förr, till nutidens Bengt Ohlsson och Lena Andersson.

Finns det någon författare som har inspirerat ditt eget språk nu när du själv skriver?
– Jag vet inte om jag blivit inspirerad av andra författare när det gäller skrivandet, kanske på någon unde-rmedveten nivå. Jag vet bara att när jag skrev 'I mors klor' var jag väldigt noga med att hålla min egen ton och stil. Jag beskrev bara det jag ville beskriva och svävade inte ut i sådant som man tror ”bör” finnas med.

Var det framförallt däri utmaningen låg?
– Det mest utmanande var inte att skriva, den biten har varit lustfylld från dag ett. Jag har min bestämda plats hemma där jag skriver. Ett ställe där jag kan se ut genom fönstren. Jag är ifred men utan stängda dör-rar. Blir jag avbruten har jag lätt att ta upp tråden igen. Det svåra har varit att våga berätta för andra, att våga tro på sig själv och det jag hade skrivit.

Bearbetning och redigering tog också längre tid att vad jag kunnat ana. Min strategi blev att kontakta några personer som jag litade på som var kunniga inom litteratur, PR med mera.

Tillsammans bildade vi en litterär grupp. De läste, stöttade och fungerade som mina rådgivare. Utan dem hade jag inte arbetat lika målmedvetet med att ge ut boken.

Boken har publicerats via Vulkan. Hur ser du på egenutgivning?
– Idag är egenutgivning så vanligt att ingen höjer på ögonbrynen längre. Om man som jag är över sextio år, debutant och okänd så är det en perfekt väg att gå, jag tycker det har fungerat över förväntan. Men man måste vara beredd att själv lägga tid och pengar på PR-arbetet.

För övrigt verkar det vara tuffa tider för bokbranschen, speciellt för de fysiska bokhandlarna. Näthandeln tar över alltmer, liksom användandet av ljudböcker.

Vad handlar din bok om?
– Grundtemat i 'I mors klor' är narcissism. Boken handlar om en tillsynes helt vanlig familj i ett lika vanligt radhus. Men under den dammfria och välpolerade ytan döljer sig ett mörker i form av mamma Ingas sociala strävan och manipulativa sätt. Något som påverkar hela familjen negativt. De är dessutom belagda med munkavle ... allt måste stanna innanför radhusets väggar.

Miljömässigt hamnar vi i femtiotalet och i den här ganska vardagliga miljön ...
– Jag är själv född på femtiotalet och när man tittar tillbaka är det fascinerande hur annorlunda vuxna levde då. Kvinnor förväntades i de flesta fall stanna hemma så fort de gift sig och männen stod plötsligt som ensamförsörjare. Tänk all denna kvinnokraft som skulle ägnas åt hemmets skötsel.

Det måste byggt upp mycket frustration!

Just narcissism känns väldigt aktuellt?
– Jag ligger verkligen rätt i tiden, men började skriva för över tre år sedan, faktiskt innan det var så my-cket prat om narcissism. Själv har jag varit intresserad av ämnet i flera decennier, ända sedan jag läste en artikel i ämnet. Den artikeln gav mig så många 'aha' upplevelser att jag började låna böcker i ämnet. Det var mer 'aha' upplevelser än några direkta överraskningar ... ju mer jag läste, ju mer kände jag igen mig.

När jag skrivit klart boken kunde jag se att ungefär en tredjedel var självupplevt, En tredejdel var sådant som andra upplevt och en tredejdel var fiktion. Detta var inte planerat, det blev så.

Vad kännetecknar den sjukdomen?
– Det finns många kännetecken och de kan säkert förväxlas med andra syndrom också. Min uppfattning är att en narcissist är en charmerande men lättstött person som kan vara svår att nå fram till. Narcissistens självuppfattning är ofta grandios, hon vill stå i centrum och många dras till hennes karisma och vill sola sig i glansen. De personer som kan blåsa upp hennes ego får stanna i den inre kretsen och blir belönade.

Och tvärtom. För under ytan lurar en lättsårad och manipulativ person som kan bli hämndlysten.

Kan det alls finnas något positivt som kommer ur narcisissmen?
– Det finns säkert en slags sund narcissism, till exempel hos små barn, men även hos vuxna som förmår hantera det, som kan skratta åt sig själva och sina egna tillkortakommanden.

Och samtidigt våga utveckla sina egna unika sidor ...

Ville du 'bilda' kring diagnosen eller använde du dig mest av det som spänningsmoment?
– Det fanns faktiskt ingen bildande tanke med när jag skrev, mer än fascination av ämnet.

Skriver du på heltid nu?
– Ja, jag skriver på heltid just nu och hoppas att det ska fortsätta så.

Vad görs de stunder då du inte skriver?
– Att ge ut en bok innebär mycket PR-arbete och jag ligger nu i startgroparna för signering och release i Stockholm. På Gotland, där jag bor, är den saken avklarad. Men det gäller att försöka fortsätta synas bland alla böcker. Jag håller även på med uppföljaren samt promenerar eller cyklar med min storpudel Boris, sköter vår stora gård och umgås med grannar och vänner när tillfälle ges.

Vad kan du avslöja om uppföljaren i nuläget?
– Uppföljaren heter 'I chefens revir”. Den är en fristående fortsättning på första boken. Några av person-erna från den första boken finns med i periferin, men de är inte huvudpersoner längre. Temat är fortfaran-de narcissism och nu befinner vi oss inte i hemmet utan på en arbetsplats.

Jag törs lova att huvudpersonen, Barbro, inte är att leka med ...

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com