Sandro Cavazza

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 7 maj 2019

Från att skriva och sjunga Avicii-låtarna 'Without You', 'Sunset Jesus' och 'Gonna Love Ya' har Sandro Cavazza fortsatt växa. Men tiden han fick tillsammans med Tim Bergling är nåt han ännu kanaliserar.

Idag har du ju, i och med den musik du skrivit med Avicii och senare bland annat även med Kygo och Lost Frequencies, en av världens kanske mest igenkännbara röster. Kontrasten mot ditt sextonåriga jag som stod på tunnelbanan och sjöng till att nu ha turnerat själv finns på plats. När märkte du att folk även började intressera sig för dig och var det då givet att så att säga ge din röst ett ansikte?
– Eh, ja, det började väl med 'Gonna Love Ya' kanske. Folk fick upp ögonen för mig som sångare. Det var ju det första jag släppte egentligen som var ... nej, men som nådde ut till folk. Och det var ju nånting som kom ur låtskrivandet. Jag hade ju inte tänkt, det var egentligen inte tänkt att jag skulle vara artist då, utan det var ju att jag började med låtskrivandet för att det var det jag kände att jag behövde göra.

Det var det enda jag ville göra ... i livet (skrattar)

Och ja, det var inte alls givet för mig att ge rösten, min röst, ett ansikte.

Det har nog aldrig varit mitt primära syfte med att skriva musik, det har ju aldrig varit att jag själv ska fronta det, liksom. Men det har blivit så. Kanske tack vare att jag har en väldigt, ja, specifik röst liksom.

Du delar ju musiken med väldigt många. Går det ens greppa hur många som lyssnar?
– Nej, det gör det inte! Det går inte alls greppa hur många som lyssnar. Men det känns helt fantastiskt. All-tså förhoppningen är ju varje gång man släpper nånting att folk ska ta till sig den och att den ska få ett sa-mmanhang inom en människas liv, att människor ska kunna göra det till sin låt. Att jag gjort nånting som ja, betyder nått för mig, men kan få betyda något för någon annan (skrattar)

Och det går inte att greppa så här 800-900 miljoner streams. Det går inte.

Jag är ju ändå inte den som har haft flest ... (skrattar) Men efter ett par hundra miljoner så är man helt bor-ta. Då går det ännu fortare än så, bara att förstå hur många minuter en miljon streams är, det är egentligen helt sjukt (skrattar) Det är så många, det är så mycket tid, och så mycket knapptryckningar och situationer man får vara med i genom det. Man kan verkligen inte ta in det, men det är en så sjuk ära att få.

Att få vara med om det, faktiskt.

Hur ofta sitter du och skriver?
– Alltså alldeles för sällan, just nu. Jag vill ju skriva hela tiden och när man turnerar tar ju det mycket tid, och energi, det är ju det som är problemet. Har jag bara tid och energi då skriver jag mer än gärna, varje dag. Men det kommer ibland saker emellan och då gör man lite plats och det kan vara bra också att få perspektiv. Men jag skriver gärna så mycket som möjligt ... men inte på helger ... aldrig på helger.

Hur började allt. När skrev du din första låt?
– Jag började sjunga när jag var liten. Jag hade min första liksom "Jag kan sjunga" när jag kanske var sex år. Och sen struntade jag helt fullkomligt i det tills jag blev kanske fjorton, då började jag sjunga på allmänna musiklektionerna faktiskt, och jag hade väl sjungit hemma med min gitarr för jag började spela gitarr när jag var tolv. Och sen så var det musik för egentligen hela slanten. Det blev liksom mitt sätt att ... jag vet inte ... uttrycka mig. I alla fall halvt uttrycka mig på, det var det tillsammans med teater och film, och jag gillade väldigt mycket poesi. Jag gillade väldigt många konstarter, men just sången var mitt sätt.

Mitt sätt som jag kunde uttrycka mig bäst på, i text och sång.

Sen hade jag aldrig kombinerat dom på riktigt förrens jag blev nitton och då var det som att allting i hela mitt liv bara sammanföll, alltså på ett bra sätt (skrattar)

Alla vägar korsades och det blev, ja, det blev det jag ville göra med mitt liv.

Min passion blev förverkligad.

Vilken av alla dina låtar betyder mest för dig på ett personligt plan?
– Svår fråga. Jag tror att min mest självbiografiska låt är 'What Kind of Man' ... att jag hade funderat väldi-gt mycket på just det här med manlighet. Jag definierar mig absolut inte så. Det är svårt ibland att relatera till vissa män eftersom manlighet har varit så stereotypisk så länge. Och när man växer upp så hittar man sin egen definition av det och det var fint att få ner det i en text.

En tankegång som jag haft när jag var yngre framförallt och växte upp.

Så den är väldigt personlig!

Men sen betyder ju 'Without You' extremt mycket för mig och 'Happy Now'. Kyrre betyder jättemycket för mig. Just för vad dom har gjort för mig och vad dom betydde för mig när jag skrev den och sådär.

Jag vet att du tidigare pratat en del om när du bodde i Los Angeles och hur det kanske kändes skevt eller i alla fall som en kontrast att försöka göra positiv musik med tanke på hur stora klassskillnad-erna är där. Nu bor du ju i Sverige igen, var det anledningen till att du flyttade hem igen?
– Ja, det var absolut en anledning till att jag flyttade tillbaks. Jag är en, eller jag ser i alla fall på mig själv som en, empatisk människa och jag behöver ha den känslan i skapandeprocessen att man gör nånting för att man älskar det och för att det är känslor i det, inte för att det är någonting som är "inne" och "nu" eller för att det ska vara någonting som genererar extremt mycket pengar. Sen kan det ju vara så att pop gör det, men det är ju inte det primära syftet med att skriva en poplåt, det är inte att den ska ... jag vet inte ... köpa ett hus någonstans. Det primära intresset är att den ska förmedla känslor för mig.

Och det hade jag svårt att göra i Los Angeles.

Dom jagar en annan typ av dröm kände jag än vad jag gör.

Min dröm är inte förknippad med den staden, min dröm är ju att kunna leva på det jag gör.

Det blir en annan sak liksom att blunda för orättvisor, och att inte ta in andra människor på ett empatiskt sätt. Det blev väldigt speciellt. Den staden har mycket fördelar, det är mycket som händer också som är väl-digt häftigt. Men det föll liksom inte för mig att skriva där av den anledningen.

Och det är väl mer det än själva orättvisan. Jag kan liksom inte stänga av den empatiska knappen i mig på något sätt. Så ser jag en hemlös person vill jag jättegärna hjälpa den, jag vill inte gå förbi, och det gjorde jag väldigt, väldigt sällan när jag bodde där och inte hade så mycket pengar.

Jag gav liksom femtio cent om jag hade det.

Varför tror du just det positiva och kärleksfulla kommer naturligast för dig?
– (Skrattar) Ja du, jag vet inte om det är så, jag tror att jag har en förmåga att se det positiva i det mesta och kärleksfull försöker jag vara som person. Jag är väldigt empatisk mot människor jag har i mitt liv. Jag tror det är hur jag har vuxit upp och den italienska sidan av livet. Där det har varit svåra saker ibland och man ser ljuset i dom. Och ja, det är väl också något som kommer med tiden.

Jag hade verkligen inte lätt att göra det när jag växte upp (skrattar)

Men det har jag väl lärt mig tänker jag.

Låttexten till 'Enemy' målar där bilden av en, för dig, ovanlig osämja. Vad handlar den om?
– Den handlar om två människor som inte riktigt kan ... eller två människor ... det är en person som inte kan släppa en annan och att den personen går ur sin väg för att få den. Det är nästan som en glorifiering eller dramatisk överläggning över att folk nästan gör vadsomhelst ibland, i desperation för att behålla varandra istället för att släppa taget om nånting som ju kan vara jättesvårt. Och den kom väl ur det.

Den kom väldigt naturligt, vi hittade det som ett perspektiv på kärlek.

Men den är inte särskilt självbiografisk, och det var ju skönt att jag inte behövde vara det i varje låt.

Skulle du säga att låtarna du skriver till dig själv av naturen också är personligare?
– Jag är väl väldigt personlig eller har varit väldigt personlig, snarare, och blandar väl det lite. Dom blir all-tid personliga eftersom jag skriver ... jag skriver ju alltid utifrån mig själv ... jag är ju den jag är och det är alltid textrader som jag förmodligen har nån relation till, som kommer till i första skeendet, i mina låtar. Men det försöker jag ha i alla mina låtar, i och för sig, så jag vet inte riktigt.

Jag tänker att dom behöver inte vara mer personliga, jag försöker liksom inte vara personlig alltid.
Men utan snarare mer vara nånting som människor kan känna igen sig i.

Och det är tankegångar jag ibland har känt själv. Så, ja, kanske något mer personliga.

Vem hade du inte lagt på luren om de ringt och bett dig skriva en låt imorgon?
– Eh, ja, Chris Martin, Coldplay, Ed Sheeran och Kyrre. Delvis för att han är fantastiskt duktig, men också för att jag respekterar honom extremt mycket som människa.  Nä, men det är ju sjukt kul att skriva med honom, så honom hade jag inte lagt på luren om han hade ringt.

Det är ju nu ett år sedan som Tim dog och lämnade världen bakom sig. Era första låtar tillsammans skrevs vad jag förstår lite mer på håll men lite längre fram i tiden började ni ha sessions tillsammans. Hur såg det ut när ni skrev låtar tillsammans? Vad tror du det var mellan er som klickade?
– Alltså när vi började skriva så var det, för min del, som att ... jag hade så jävla roligt. Det var lekfullt, att det precis som musik ska vara leks fram, även när det är tunga texter finns det ändå en känsla av att man går framåt, att det är en lekfullhet i det. Att det är positiv, inte vet jag, problemlösning på nått sätt. Man kör inte fast för det finns alltid en lösning och det finns alltid en till vinkel på något. Musiken liksom push-ar det vidare hela tiden och glädjen i det är enorm för mig. Och jag tror det var det som klickade.

Sen var vi lite lika med värderingar, kände jag, kring musik, vad som var det viktigaste.

Tim värderade inte kändisskapet och det gör inte jag heller.

Jag tycker inte att det är poängen med min musik eller musiken.

Där var vi väl också väldigt lika, vi skulle aldrig släppt något som inte lät bra. Och lite halvperfektionister var vi också på våra egna sätt (skrattar) Men också med extremt mycket respekt för varandra.

Jag upplevde verkligen att det var väldigt ömsesidigt. Det var fint. Det var väldigt fint bara, på många olika sätt.  För det var det jag tror det var som klickade med oss, det var väldigt många olika saker.

Framförallt att det var väldigt kul att skriva.

Vad betydde och vad fortsätter han betyda för dig och musiken du gör idag?
– Alltså vi hade väldigt mycket samtal om livet generellt och om kändisskap, vad kändisskapet gör, ganska mycket bollande kring livet och relationen till musiken, och allt det har jag kunnat absorbera. Det bär jag med mig alltid. Det han fortsätter betyda för mig är så mycket, den musiken jag skrivit med honom är ju bland den bästa jag skrivit nånsin, alltså melodimässigt, och att ha fått jobba med honom ... han var en så extremt speciell kreativ person ... det är ju nånting som jag självklart lärt mig mycket utav.

Och jag vet precis hur det ska kännas nu när man har en riktigt bra session. Det var lite det som också är grejen, när man klickar kreativt med nån, när man känner att allt bara är så där "go go go" och man kan skriva sju låtar på en dag. Då förstår man, man vet när det uppstår liksom, och vad man behöver göra för att det ska uppstå. Man behöver ha en väldig positivitet och ha energi under en session och så.

För att det ska kunna bli möjligt.

Är sorgen och saknaden något du kunnat bearbeta genom låtskrivandet?
– Nej, det är inte nånting jag skriver om. Det är någonting jag bearbetar till exempel varje gång jag spelar 'Without You' då blir det som en aktiv, vad ska man säga, minnesstund för mig på något sätt.

Istället för en tyst minut blir det några väldigt fina minuter som jag tänker väldigt mycket på Tim.

Håller du på med andra projekt nu utanför sologrejerna?
– Ja, jag har ett svenskt sidoprojekt som heter Estrad som jag är med i och där jag skriver låtar. Och det är vansinnigt roligt att skriva på svenska igen ... eller igen ... att skriva på svenska för första gången.

Så det känns skitkul och att det går så pass bra.

Det går helt fantastiskt.

Det slår mig att du under vårturnén nu inte bara har tagit dig till storstäderna utan verkligen har gett dig ut, och inte minst upp, i landet. Hur har det varit att vara ute på vägarna på vårkanten?
– Turnerandet tar ju väldigt mycket kraft, och det resulterar ju i att jag har mindre energi till kanske låt-skrivandet, så på så sätt gillar jag ju det inte (skrattar) Däremot gillar jag verkligen att komma ut och möta människor som har lyssnat på ens musik. Det tycker jag är helt fantastiskt. Och jag bryr mig verkligen inte om var det är jag spelar, så länge folk har en jättehärlig känsla så är jag verkligen ingen nån storstads-person liksom. Jag har haft fantastiska erfarenheter utav norrsken upp i norr över. Skellefteå till exempel var helt fantastiskt. Och jag älskar folket där. Det är så mycket respekt och kärlek som man får.

Det är verkligen en ömsesidig glädje. Men sen är det väldigt dränerande just med turnerandet.

Så det har jag lärt mig mycket utav.

Trivs du på scenen annars?
– Både ja och nej, det är som med allt annat. Har jag mycket energi, har jag fått vila ut, vara mig själv, då älskar jag att stå på scen. Då är det det bästa jag vet. Men har jag haft extremt mycket annat i livet som lik-som rubbar uppvärmningen på nått sätt ... peppen ... då finns den inte där. Den överskuggar inte det som har hänt mig under en dag, vilket har varit lite svårt så där generellt. Men jag trivs verkligen på scenen, särskilt dom bra dagarna. Och alltså, den släpper ju också, den känslan av att man, jag vet inte, har en dålig dag. För det mesta så släpper den. Men har man liksom andra saker tar jag ju med det upp på scenen.

För jag är ju mig själv på scenen. Jag försöker ju inte vara någon persona.

De flesta datum har varit utsålda långt i förväg. Idag kvarstår Stockholm. Blir det en slags final?
– Det blir absolut nån slags final, det har varit ett sånt jäkla tryck på biljetter, alltså från folk som skriver till mig privat och vill ha biljetter, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag kommer härifrån, men ja, det har varit skitkul att se att folk gett så mycket kärlek här på hemmaplan. Så det kommer bli skitkul.

Så himla roligt att avsluta här i Stockholm.

Man kan förvänta sig att jag spelar min senaste singel ... premiärar den nu efter att jag har släppt den.

Det är första gången folk faktiskt kan ha lyssnat på den innan.

Hur var det att spela för Påven?
– Alltså, det var ju helt absurt! (skrattar) Att se Påven och Kardinalerna i nån golfbil komma och åka in i Malmö Arena, medans folk typ sjöng Papa Francisco ... det var bara som nån sorts superstar ... och den relationen har man inte riktigt som svensk, den dyrkan, som en idoldyrkan som det blir på något sätt.

Till en påve! Det är ju nånting som man måste vara katolsk troende för att känna och jag förstod nog det då, det är ju i och för sig en påve som är väldigt sympatisk kan jag tycka, så det har varit väldigt stort att liks-om få vara med och det eventet vi spelade på var väldigt fint med just föreningen mellan den protestantska och katolska kyrkan, som la ner vissa meningsskiljaktigheter som de hade haft.

Så nu, förhoppningsvis, är dom oskiljaktiga.

Blir det någon segling i sommar?
- Det kan du räkna med! (skrattar) Det är allt jag tänker på så fort isarna smälter, hur ska jag få tid att masta på båten igen. Så det blir det absolut. Kanske Koster-öarna eller nått sånt. På västkusten blir det i alla fall och det kommer vara fantastiskt. Planerar kanske att dyka också ... i Sveriges kalla vatten.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Marthe Veian

danieljohn@intervjun.com