Sandra Andreis

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 5 april 2019

Sandra Andreis är för många mest känd som skådespelare men nu är hon aktuell med sin debut-EP 'Raising My Standards', ett släpp hon själv beskriver som sin personliga uppgörelse med könsnormer.

Jag talar nog inte bara för mig själv när jag säger att vi nog alla framförallt känner till dig som skåde-spelerska och genom roller i 'Hamilton', 'Återträffen' och som Mia Holmgren i 'Morden i Sandhamn'. Och det här må vara en sångdebut i eget namn, men en debut är det egentligen inte?
– Nej precis, det är ju inte direkt "min första rodeo". Jag har jobbat ett bra tag med musik i olika former, de-ls gjorde jag en hel del musikteater i New York där jag bodde i sju år men har även backat andra artister och gjort egna spelningar och musik performaces som mitt alter ego Sandy Soldiér.

På bland annat Galleri Kamerade och Dramaten i Stockholm.

Vad gjorde nu till rätt tid till att släppa alter egon och komma fram som soloartist?
– Jag tycker roller och alter egon är användbara för att utforska och komma i kontakt med sovande sidor hos sig själv. Mitt alter ego "Sandy" har varit min alldeles egna schaman ...

Som guidat mig till att omfamna hela mig själv.

Det var dags helt enkelt.

Hur länge skulle du säga att du har sjungit på ett ungefär?
– Jag var nog fyra-fem år gammal när jag började sjunga låtar som 'Värmlandsvisan' och 'Köppäbävisan' för full hals. Jag växte upp i Karlstad och sjöng i olika körer där och senare i Stockholm men jag hittade sången på allvar när jag utbildade mig till skådespelare i New York.

Musiken har med andra ord funnits med mig lika länge som skådespeleriet, om inte längre.

Under en tid sjöng du i musikaler på Off-Broadway i New York?
– Jag har bott utomlands större delen av mitt vuxna liv och under åren som jag bodde i New York spelade jag mest teater och medverkade i många olika musikaler. En del var magiska och en del var stora frågetec-ken. Vad säger man till exempel om att spela universums största popstjärna i en rymdrockmusikal skriven av en Blue Öyster Cult-medlem på en dammig liten scen i West Village?

Åren där borta var fyllda av den sortens hysteriska kontraster och helt maxade lärdomar. Mina mest ma-giska scenupplevelser har jag haft Off-Broadway och Off-Off Broadway.

Varför var det kanske ändå skådespeleriet du drogs mest till?
– Det kändes så otroligt lyxigt att få använda hela mig själv för att berätta en historia och jag var inte alls redo för att köra solo med musiken. Att få chansen att ta mig an en roll och leva ut olika liv på jobbet har hjälpt mig att förstå mig själv bättre och att faktiskt höra min egen röst. Dessutom upptäckte jag att det ena inte behövde utesluta det andra. Jag kunde kombinera skådespeleriet och musiken hela tiden.

Har du någon så kallad "drömroll"?
– Det finns flera kvinnor som det skulle vara en ära att få förkroppsliga. Konstnären Hilma af Klint med si-na äventyrliga seanser eller min übercoola farmor Monica Andreis som var konstnär, entreprenör, skrib-ent och lärare. Hon reste genom ett sargat efterkrigseuropa till Italien och Franska Rivieran och levde ett turbulent, spännande och hårt liv. Generellt är jag intresserad av normbrytande och gränsöverskridande pionjärer för att det kräver ett sådant oerhört personligt mod som är fascinerade och inspirerade.

Nu ska en EP komma i vår, 'Raising My Standards', men först ut är en nytolkning av 'As Time Goes By' som släpptes nu på den internationella kvinnodagen. Din version är kommen ur feminism?
– Den och mina andra omskrivna versioner är födda ur ett behov av jämställdhet och en frustration över alla könsstereotypa texter i låtar som fungerat som ett sorts indoktrinerande soundtrack under uppväxt-en. Behovet att uppdatera dem växte i takt med mitt eget uppvakande vad gäller hur mycket samhällets normer begränsar oss och hur vi tvångsmässigt låter oss matas med dom. Vi uppdaterar vissa saker som lagar och barnböcker men mycket musik har ännu inte alls moderniserats på samma sätt. Det tycker jag saknas. Vi fortsätter att okritiskt lyssna och sjunga låtar där romantiken består i att passiva kvinnor ska bli valda av handlingskraftiga män. Många spelar till exempel jazz standards på söndagsmorgonen eller på middagsbjudningen och tänker inte på vad som sjungs. Detta trots att musik går rakt in i hjärtat och påve-rkar oss. Jag tycker både vi och låtarna förjänar en uppdatering. Att helt enkelt göra om och göra rätt.

Du är ju själv mamma till en treårig dotter. Är det något du som artist, både som sångerska och skåd-espelerska, allt mer tänker på kring vad gäller att skapa och tillgängliggöra mer kvinnlig kultur?
– Såklart tycker jag att kvinnliga röster och uttryck ska ges lika mycket utrymme som mäns. Begränsande könsroller, rasifieringsprocesser och behovet av nyanserad mångfald är något som jag funderar mycket öv-er. Hur kan man som individ verka för det? Jag vill kunna sjunga låtarna från min barndom med min dott-er och uppdaterar dom både för min och hennes skull. Mina versioner kanske även kan få upp andras öron för vad som projiceras och vad man själv matats med. Sedan jag blivit mamma tänker jag överhuvudtaget på hur viktigt det är att min dotter ser mig ta plats som mig själv, att jag vågar visa alla mina sidor och vara en människa först och främst. Det har sporrat mig i mitt eget val att släppa musik i eget namn och väckt en strävan efter att hon i största möjliga mån ska få växa upp omgiven av personer som inte ägs av arv och normer. Som kvinna finns ett arv att inte ta plats som är sprunget ur en realitet att typiskt kvinnliga ege-nskaper inte rankas högt i styrelserummen eller vart man än är. Samhället dömer dessutom konsekvent kvinnor hårdare än män och rättssäkerheten för kvinnor brister fortfarande i jämförelse.

Det är en pågående kamp som gör mig heligt förbannad. Därför tänker jag ta plats med mina historier och min röst framåt, trots att jag är rädd för att falla på arslet och bli dömd. Men när jag tänker på att göra det för min dotter och syskonbarn, som är både tjejer och killar, blir det självklart att våga.

Me Too, eller Tystnad Tagning som du själv var del av, bidrog ju framförallt till ge de utsatta en egen maktposition när tystnadskulturen föll. Känner du att saker i praktiken också har förändrats?
– Jag vill svara både ja och nej på den frågan. Me Too blev i mångt och mycket ett kollektivt uppvakande men vi har en lång väg kvar att gå. Kolla bara på artisten Josefin Nilssons historia som just nu är på löpsed-larna. Trots en fällande dom och en Me Too-revolution har hennes förövare fått fortsätta spela på vår na-tionalscen. Det är ett praktisk exempel på hur etablissemanget undergräver jämställdhetskampen samtid-igt som man pratar om vikten av den. Extremt motsägelsefullt och förödande. Å andra sidan blir ljusmani-festationen och hashtaggen Brinnförjosefin ett praktiskt exempel på hur företag och instutitioner inte ko-mmer undan i samma utsträckning längre. Jag är så tacksam för individuella aktivister som Gloria Stein-em, Erin Gibson och Gloria Allred i USA och Katarina Wennstam, Mia Skäringer och Cissi Wallin här i Sverige som dagligen tar upp praktiska exempel på den obalanserade maktstrukturen.

Att de orkar stå på barrikaderna är fantastiskt för i ärlighetens namn är ojämlikheten och motståndet stu-ndtals så överväldigande att det förlamar. Hittills har jag inte stått på barrikaderna varje dag men min EP har fötts utifrån en vilja att bli mer aktiv. Som skådespelare har jag tackat nej till alltför stereotypa och förminskande roller. Det har inte nödvändigtvis gagnat min karriär men jag pallar inte. På senare tid har jag dock märkt att jag får fler mångfacetterade och intressanta karaktärer på mitt bord än tidigare. Det är nog så att branschen i högre grad inte kommer undan med bakåtsträvande schablonporträtt av kvinnor i samma utsträckning som tidigare och det tror jag definitivt är en effekt av Me Too.

Inte en dag för tidigt.

'As Time Goes By' är ändå en lite speciell gammal låt med en ganska lång historia bakom sig. Det finns förstås en gemensam nämnare för dig i att det till slut var en skådespelare, Dooley Wilson, som gjor-de den världsberömd. Men varför tolka om just den? Vad är din relation till den låten?
– Min bild av vad som är romantiskt skapades bland annat av filmen 'Casablanca' och just den vackert mel-ankoliska låten. Jag kommer ihåg att jag kollade på filmen med mina föräldrar och släktingar. Då förstod jag inte ens berättelsen till fullo men registrerade hur de vuxna höjde filmen till skyarna och hur de fick något speciellt i blicken när de pratade om den. Kvinnorna ville vara Ilsa, Ingrid Bergman, och männen Rick , Hu-mphrey Bogart. Filmen hjälpte i mångt och mycket till att skapa "mallen" för vad man skulle eftersträva som kvinna eller man. Hon var trängtande och vacker medan han var cynisk och stoisk.

Båda mallarna är vansinnigt tråkiga och förminskande. Originaltexten i 'As Time Goes By' lyder "Women needs man, and man must have his mate, that no one can deny".

Det är skrattretande hur osant och oromantiskt det är. Jag vara bara tvungen att skriva om den så den stämmer mer överens med verkligheten och göra den hoppfull på riktigt.

Feminism "och" jämställdhet är alltså nåt som din egna tolkning av låten nu står för. Kommer det här genomsyra alla låtarna på den kommande EP:n? Vad har vi framför oss till våren när den släpps? 
– Jämställdhet, inkludering och nyansering är defintivt något som genomsyrar hela EP:n. Det pratas myck-et om hållbarhet idag och jag skulle säga att jag gjort samtliga låtar mer hållbara. Även om jag valt att skri-va om några av de mest älskade och kända jazz standardsen betyder det inte att man kommer känna igen dom. Flera av låtarna är mer omarbetade än 'As Time Goes By' så det blir nog överraskande. Mig veterligen är det ingen som tidigare beviljats tillstånd till att textmässigt uppdatera dessa låtar . Jag är till och med orsaken till att man gett en av de mest kända låtarna en ny alternativ titel. Det är jag stolt över.

Det finns en glasklar botten i jazz men det finns också något ... jag vill säga pop men är inte helt hun-dra ... som svävar över låtens musikalitet. Ni har tagit ett ordentligt kliv från klassisk jazz?
– Absolut. När jag fick den här idén visste jag direkt att jag ville kontrastera de starka melodierna med tyngre beats och ge dom en tidlös skevhet som jag attraheras av. Jag gillar gränsöverskridande konst och när man inte kan placera något i ett fack. Därför blir jag glad av att höra att du inte riktigt kan det.

Jazz brukar vara nåt man ska ha växt upp med för att riktigt uppskatta. Växte du upp med jazz?
– Jag växte upp med en blandning av jazz, franska chansons och den amerikanska Crooner traditionen som är grundad i The Great American Songbook med förgrundsgestalter som Frank Sinatra, Dean Martin och Sammis Davis Jr. Det gjorde att jag i tonåren hittade vidare till ikoner som Miles Davis, John Coltrane och Chet Baker samt fantastiska kvinnliga vokalister som Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Anita O' Day.

Jazzen i olika former har funnits med mig även om jag tidigt också föll för den raka motsatsen.

Som Iggy and The Stooges, Ramones och Nirvana.

Vad har du annars för musikaliska förebilder och influenser?
– Kontraster har alltid genomsyrat mitt liv och så även min musiksmak som är bred. Mina musikaliska fö-rebilder och influenser är många, allt från Edith Piaf till Patti Smith, Dolly Parton, Björk och Neneh Cher-ry. Nittiotalets triphop har till exempel en speciell plats i mitt hjärta och det tror jag märks även om mixen av andra influenser gör att det upplevs som något eget. Jag hoppas det i alla fall.

Det här nya projektet har också inneburit ett nytt samarbete mellan dig och producenten tillika låt-skrivaren Henrik Jonzon. Hur kom han att bli inblandad och vad har han skänkt till dig och låtarna?
– Henrik och jag tillhör samma kompisgäng och jag hade sjungit in demos åt honom vid några tillfällen. Jag har alltid gillat hur öppen och opretentiös han är, både som person och producent, och just de kvalitéerna kändes viktiga för mig. Jag ville verkligen jobba med någon som vågade experimentera och ha kul. Det vis-ade sig att Henrik är en mästare på att skapa oväntade och harmoniska arrangmang av de kontrasterande musikaliska elementen som jag gillar. Hans talang är slående och vårt samarbete har verkligen varit enkelt och lustfyllt hela vägen. Dessutom har Henriks öppenhet gett mig ett större musikaliskt självförtroende.

Och jag har kommit igång på allvar med att skriva egna låtar.

Medan vi inväntar EP-skivan kan man ju också passa på att se fram emot din nästa skådespelarroll. De senaste åren har du kanske mest setts i just 'Morden i Sandhamn' men nu blir du snart filmrolls-aktuell igen i den amerikanska skräckfilmen 'Come Home' av regissören Ben Charles Edwards?
– Precis, filmen som spelades in i New York har premiär senare i år. Det är ett psykologiskt familjedrama som handlar om vad bristen på lyhördhet kan göra med relationer. Just den tematiken skrämmer skiten ur mig så jag vet ärligt talat inte om jag vågar se den själv men jag tror den kommer bli en upplevelse .

Under våren kommer jag även spela in en annan amerikansk film.

Samt påbörja inspelningen av en ny svensk tv-serie. Det känns som ett kul år.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com