Samantha Fox

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 17 mars 2016

Intervjun möter den brittiska popikonen och världssensationen Samantha Fox i ett samtal om livet innan kändisskapet, det vilda åttiotalet och att vara glamour-modell redan som sextonåring.

Först av allt vill jag säga tack för att du tagit dig tiden till det här. Vet att du har mycket nu!
- Nej, tack du! Tack, tusen tack.

Du filmade den svenska TV-serien 'Solstollarna' här i Sverige?
– Det stämmer. Det var första gången som jag verkligen kände mig som en stor, stor stjärna. Det var också första gången som jag fick flyga i en helikopter. Jag minns att jag skrattade en hel del under den inspelni-ngen, det var en mycket rolig serie att göra. Jag tror att de ska göra en återförening av den snart.

Det kommer förmodligen ske förr eller senare, det var en populär serie. Hur kom du med i den?
– Det är fantastiskt, jag tror att det var mitt stora genombrott i Sverige. Många lärde känna mig genom den och jag fick en hel del fans efter att de sett mig i den serien. Jag har väldigt många bra minnen från den tiden och människor kommer fortfarande fram till mig och frågar om jag minns 'Solstollarna'.

Jag säger alltid att jag minns det mycket väl och att jag har ett bra minne fortfarande ... (skrattar)

Vad är din relation till Sverige idag? Du verkar vara här ganska ofta ...
– Det finns så många anledningar till varför jag älskar att komma hit. Alla är så trevliga och härliga här. Så är det faktiskt. Alla är varma, vänliga och vänskapliga. Svenskar är fantastiska som publik också. När jag gör konserter här brukar alla alltid sjunga och dansa med. Ni älskar musik och gillar även att festa, eller hur? (skrattar). Det är också ett vackert land. Det är det verkligen, det är verkligen underbart.

Jag älskar Sverige!

Vad tar du helst med dig hem från Sverige?
– Jag brukar alltid ta med mig choklad hem.

Du uppträdde också i Köpenhamn häromveckan. Är det Skandinavien i stort som lyssnar?
– På ett helt år gör jag kanske omkring hundrafemtio spelningar och då över hela världen.

Det är så pass mycket alltså?
– Jag tror att det kommer bli ännu mer senare i år då det nya albumet kommer ut. Då kommer det bli mycket marknadsföring och efter det åker vi ut på en världsturné. Det kan ibland ta upp emot sex mån-ader, vilket är kul, men naturligtvis saknar man också sin familj och sina vänner.

Men för mig handlar livet om att uppträdda. Det är vad jag älskar att göra. Att stå på scen.

Vad kan du berätta om det komamnde albumet?
– Det är ganska schizofrent faktiskt. Det är väldigt annorlunda. Varje låt är liksom sin egen. Men det har fortfarande en åttiotals känsla över sig.

Vilka arbetar du med?
– Jag arbetar tillsammans med en mängd olika producenter, inte en och samma denna gång. Detta just för att varje låt ska ha sin egen smak. Jag jobbar med Ricky Wilde, som bland annat har skrivit hitlåtar till Kylie Minouge och även för Kim Wilde. Han är en fantastisk låtskrivare med mycket åttiotals känsla.

En annan producent som jag har samarbetat med är en som faktiskt tyvärr gick bort för inte så länge sedan nu, Steve Strange från Visage. Vem mer har jag arbetat med? (skrattar). Jag kan inte komma på alla namn så här rakt av ... Åh, Ian Masterson, han har gjort en del låtar till Britney Spears. Och så arbetar jag även med en del rockproducenter. Så albumet blir en sorts samling med en hel del olika sorters musik.

Vilken slags musik lyssnar du själv på?
– Det är mycket rock'n' roll! Jag älskar Kiss. Jag älskar AC/DC. Och naturligtvis det underbara Motor-head. Vila i fred Lemmy! Han var en nära vän till mig. Vi spelade faktiskt in en låt tillsammans 1987. Den släpptes aldrig då han hade ett aktivt rättsfall med sitt skivbolag så han kunde inte släppa något på fem år.

Jag har fortfarande kvar kassetten, som jag är mycket stolt över. Vem vet, en dag kanske jag kan remastra låten och släppa den till hans ära eller något.

Finns det nåt inom pop som är lite mer likt din egen musik som du tycker är bra idag?
- Jag gillar verkligen en av de där nya sångerska som heter ... är det Kia eller Shia?

Sia ...
- Sia! Det stämmer. Det hon gör känns nytt och lite galet. Hon gör riktigt bra låtar. Jag älskar också Lady Gaga och Rihanna. Det görs riktigt bra popmusik just nu faktiskt. Men jag gillar alla typer av musik så länge som det finns en bra melodi och en bra refräng.

Det är ändå mycket nostalgi och tillbakablickar. I fjol var du med på en annan åttiotals skiva?
- Ja, det är såna här små projekt som håller saker i rullning. Att låta fansen veta att man finns kvar. Alb-umet tar längre tid på grund av alla olika producenter och låtskrivare som jag arbetar med. Jag måste resa till alla länder och allt det där. Detta var en idé från ett sydafrikanskt bolag. De plockade fram en hel del åttiotals stjärnor, som Belinda Carlisle, Johnny Hates Jazz och Rick Astley. Vi fick välja en låt var som vi själva älskar och göra om den i gammal åttiotals-stil. Så jag valde en ännu äldre låt låt från sjuttiotalet med en sångare som jag växte upp med och som jag verkligen beundrade och gillade en hel del, Donna Summer!

Jag gjorde då låten som heter 'Hot Stuff' och den har gått väldigt bra.

Det har också blivit en cover på 'Call Me' tillsammans med Sabrina Salerno?
– Vi började prata och kom under samtalet fram till att vi båda växt upp med Blondie och Debbie Harry. Så vi bestämde oss för att göra en cover tillsammans. Men det var inte lätt att välja! Först tänkte vi göra 'Heart of Glass' eller kanske 'Atomic' istället. Det finns ju så många Blondie låtar som vi båda älskar. Men i slutändan valde vi 'Call Me' då ingen verkar använda sina telefoner till att ringa längre, alla bara textar eller mailar, och jag vet inte med dig men jag föredrar riktiga konversationer.

Har det ringt mycket i telefonen efter släppet?
– Ingen har ringt mig än (skrattar). Jag väntar fortfarande på att telefonen ska ringa. Men det var i alla fall därför som vi valde just den låten. Den känns relevant idag. Och jag tror faktiskt att den har cirka tolv miljoner visningar på Youtube hittills. Två fyrtiofem-åriga kvinnor tillsammans ... fortfarande igång!

Skulle man kolla i ett pop-magasin från åttiotalet nu hade det bara varit långa artiklar om nån slags konstant rivalitet mellan dig och Sabrina. Men ni har alltid varit ganska nära vänner?
– Det har vi. Vad som hände där var nog att jag var den här blonda sexsymbolen och hon var samma fast brunett och vi både hade också något annat gemensamt på överkroppen (skrattar). Så killarna som gillade brunetter lyssnade på Sabrina och killarna som gillade blondiner hade affischer med mig på sina sovrums-väggar. Det var väl skvallerpressen som egentligen uppfann den där rivaliteten ... de skrev lögner. De sa att vi var fiender men det var vi aldrig. Men jag tror att våra skivbolag tyckte det var bra marknadsföring. Det innebar att människor fortsatte prata om oss. Det sålde skivor.

Jag är faktiskt inte helt säker på att människor fullt ut inser hur framgångsrik du varit och fortfarande är. Du har sålt miljontals album under sisådär trettio års tid ...
– Ja, eller singeln 'Touch Me' fyllde faktiskt trettio i går, albumet kommer vara trettio år i juni. Jag kan inte förstå att det gått så många år och att jag fortfarande är här!

Kommer det bli något slags trettioårsjubileum?
– Min födelsedag är också på väg upp, så det blir nog någon slags dubbelfest. Jag kommer att bli, åh ska jag verkligen säga? Du vet förmodligen ändå ... jag fyller ett halvt sekel i år (skrattar).

Jag skulle ju just säga att du ser ut som tjugo plus trettio år som artist ...
– (Skrattar) Tack, älskling! Jag betalar dig senare.

Vi har pratat en del om åttiotalet redan. Men du började sjunga långt tidigare? När du bara var fem år gammal. Och när du var fjorton år startade du ditt första band?
– Det stämmer ... SFX.

Vad stod det bandnamnet för?
– Det är en dels en förkortning för specialeffekter men det är också mina initialer, så det tyckte vi väl var ganska coolt. I den första musikvideon som vi gjorde, 'Rockin with my Radio', använde vi oss av olika specialeffekter och det var där idén kom ifrån. Inte för att det fanns så många specialeffekter i början på åttiotalet men vi gjorde vårt bästa.

Ville du alltid velat bli artist med tanke på den tidiga debuten?
– Utan tvekan! I skolan när jag egentligen skulle lyssna och lära mig brukade jag öva på att skriva min egen autograf. Min lärare brukade alltid komma fram och snätta till min hand och då berättade jag för henne att: "Fröken! Jag kommer vara känd en dag" och hon sa att jag inte var så blygsam.

Jag gick sedan och undrade över vad blygsam betydde?

Så för mig är det en dröm som gått i uppfyllelse. Och jag tror verkligen att om man vill något tillräckligt mycket och tänker positivt så kommer det till slut att hända. Jag ville aldrig ha ett vanligt nio till fem jobb. Det är inget fel med att ha det, men jag visste om att jag ville underhålla. Redan som barn var jag med i olika tävlingar och bar fina klänningar. Min farfar brukade ta med mig till pubben och där fick jag sjunga för hans kamrater och sedan brukade vi gå en runda där och tjäna lite drickspengar.

Så hur gick du från att vara barnet som tecknade din egen autograf till den artist vi känner idag?
– Mitt första riktiga jobb var som glamourmodell och inte artist. Jag var sexton år gammal, vilket jag inte tror skulle tillåtas idag, det är jag säker på. Det var något som jag höll på med under nästan fyra år och under de åren visste jag hela tiden att en modellkarriär inte håller för evigt. Jag kommer ihåg att jag i en tidig intervju med en dagstidning råkade nämna att det vore kul att vara popartist och det var efter det som olika skivbolag började skicka låtar till mig.

En av de första låtarna var, så klart, 'Touch Me'. Jag minns att jag lyssnade på den och direkt visste att det skulle bli en hit. Och den gick sedan upp som nummer ett i sjutton länder och var topp tio i mer eller mind-re hela världen. Så när jag var tjugoett år hade jag blivit en internationell stjärna snarare än att bara vara en glamourmodell som endast var lite välkänd i England.

Det hände över en natt. Det var fantastiskt. Jag kunde inte åka på semester någonstans i världen efter det.

Vilket leder oss tillbaka till att jag inte tror att folk verkligen förstår den slagkraft du hade på åttio-talet. Du bröt bland annat rekord som Bruce Springsteen bekvämt suttit på?
– Jag kunde knappt tro att det var sant. Det var i Indien, tre kvällar i rad. Och det började faktiskt vid min lokala närbutik hemma. En närbutik som jag brukade gå till varje dag för att köpa tidningen, lite bröd och mjölk. Biträdet där hälsade och sa till mig att: "Du är mycket känd i Indien. Du är alltid på MTV och din musik är överallt". Så mitt management tog kontakt med en promotor där ... som faktiskt blev överraskad av att jag ville spela där. Hela bandet reste dit och vi blev körda till ett enormt kricketfält. Vilket då var Gandhi Stadium i Bombay. Vi fyllde den arenan under tre kvällar, sjuttiotusen i publiken varje gång.

Efter det åkte vi även vidare och uppträdde i Madras, Calcutta och Delhi. Jag var faktiskt också den första västerlänningen att få spela huvudrollen i en Bollywood-film. Det var annorlunda.

Vad tror du att du skulle syssla med om du inte råkat nämna popartist-grejen i den där intervjun?
– Åh, när jag berättade för min lärare i skolan att jag skulle bli sångerska, skådespelerska och modell var hon väldigt negativt inställd. Hon sa att jag måste fundera över ett riktigt, faktiskt, jobb. Så vid den tidpunkten började jag faktiskt tänka en del på olika jobb som jag skulle kunna tycka var spännande. Och för mig visade sig det vara polis. Men jag vet faktiskt inte varför.

Jag tror att jag förmodligen sett för många filmer ... att jag egentligen bara ville vara privatdetektiv.

Låt oss lämna vad som var och kolla framåt lite igen. Vad händer utöver albumsläppet?
– Jag håller faktiskt på med en DVD och Blu-Ray samling nu. Den kommer senare i år. Där kommer det finnas olika outtakes från alla videos jag gjort, bakom kulliserna-videos och även några väldigt tidiga grejer som jag inte tror att människor varken sett eller hört innan.

Och så skriver jag faktiskt på mina memoarer just nu. Jag har så många historier, olika berättelser från förr i tiden, jag skriver den tillsammans med en svensk författare!

Vem då?
– Jag kan inte säga allt för mycket om det än, men han är en helt fantastisk kille. Han har rest till England fram och tillbaka många gånger nu och gått igenom alla gamla pressartiklar och högar med VHS-band. Det kommer att bli en stor bok. Det har varit trettio år i branschen hittills ...

Jag tänker att det kanske kan bli en del ett och en del två.

Med en cliffhanger på mitten ...
- Ja! (skrattar). Jag ska även göra en fotobok då jag är väldigt stolt över min karriär som modell. Det är väldigt många sångerskor och skådespelerskor som började som modeller då, som senare inte velat prata om den delen av sina liv. Men jag är verkligen stolt över att ha varit modell. Så jag ska göra en väldigt vacker fotobok med alla mina favoritbilder från alla de bästa fotograferna, och så ska jag till det skriva om mina minnen från den tiden, för hand. Vad som försegick i mitt liv den tiden.

Som?
- Som när jag reste till Antigua för att göra min första kalender. Fotografen sa att jag skulle klättra upp i ett palmträd: "Det blir en fantastisk bild". Så jag klättrade upp vilket gick lätt, men sen kunde jag inte komma ner. Ingen kunde hitta en stege så det slutade med att jag fick sitta där uppe i tre timmar (skrattar). Till slut hittade någon ett rep. Så det var min första erfarenhet av att stå modell utomlands. 

Så det finns många roliga historier. Det gör det.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com