Sören Olsson &
Anders Jacobsson

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 21 december 2018

Bästa julkalendern? Ja, enligt svenska folket är 'Sunes jul' från 1991 det (den kom som bok året efter). Nu har Sören Olsson & Anders Jacobsson skrivit om klassikern i symbios med att Sune åter blivit bioaktuell.

Jag tänker att vi börjar ... i början, som man bör. Är det sant att Sune-böckerna länge fick nobben?

Anders: Ja, från Rabén & Sjögren fick de ju nobben från början och då gav vi ut på ett litet förlag som heter Hegas istället, i Örebro. Och sedan efter något år så återkom Rabén med att dom ville ge ut, de hade då fått den första boken som vi hade gett ut på det lilla förlaget, och de frågade då om vi inte ville vara hos dem. Men då fick dom nobben istället och Hegas fick ge ut några böcker till. Men sen så gick vi över!

När vi skrev 'Berts Dagbok' sedan ... 1986 ... då ville Rabén.

Sören: Då ville dom ta chansen! (skrattar)

Anders: Ta chansen och visa vad dom gick för. Kaxiga!

Sören: Alltså tanken var ju radioserie, det var ju en radioserie från början, och det var ju berättat på ett sätt så att det passade för radio. Och idag när nån vill ge ut en bok, så skickar man ju ofta till många olika förlag och testar. Men så var det ju inte då, utan då var det ju att man skickade in manuset till Rabén och Sjögren och så sa dom "Nä, det här funkar inte, det här är en radioserie, det går ju inte".

Och vi tänkte väl att, ja, då fortsätter vi väl med radio då.

Men sen var det ju det lilla förlaget som ändå kunde konstatera att det som radioprogram ju var väldigt populärt, och tänkte väl att ja, då bör det funka som bok också. Så det var på den vägen ...

Det var Anders som först kom på Sune? Du Sören var inte helt med där i början?

Sören: Ja, precis. Anders började skriva och spela in radio och sen när den första boken skulle göras så kom jag med som illustratör. Då skapade vi Sune och hans familj som serie och då utgick jag mycket från vår egen släkt, att pröva att rita dom och så där. Det var sen från den tredje boken som vi började skriva ihop.

Varför blev det så?

Sören:
Det som var anledningen var väl egentligen att vi då flyttade från Karlskoga till Örebro och att vi då började dela en lägenhet. Då blev det mycket att vi mer och mer började intensifiera vårt samarbete.

Anders: Ja, prata liksom!

Sören: Spåna idéer och så. Och då blev det mer som att det övergick till ett gemensamt författarskap.

Var tidiga Sune baserat på Anders?

Anders:
Nä, alltså när jag skrev första boken så var det ju mycket från när man själv växte upp på sextio-talet och så där, några såna grejer. Men när vi började skriva tillsammans, när det blivit en serie, då bas-erades det ju på båda oss. Men det är ju ändå inte bara oss det handlar om utan det handlar ju också mycket om våran omgivning, det vi hört talas om, det nån berättar för oss, det blir en salig blandning av det som är självupplevt, andras upplevelser och rena fantasier och lögner.

Och efter så här många år vet vi ju hur dom olika karaktärerna i familjen förhåller sig till olika situationer och om dom drabbas av dom. Tänker man på vad man kan baka in i det här familjekonceptet så går det ju nästan per automatik. Om vi sätter familjen Andersson i en dag på Liseberg vet vi ju hur det blir.

Sören: Det är en ganska vanlig fråga det här om vi är nån av figurerna. Jag skulle vilja säga att vi är alla fig-urerna, både jag och Anders. Jag är mamma Karin, pappa Rudolf, Håkan och Anna, Isabelle och Sune, och det är Anders också. Vi använder ju oss av våra egna känslomässiga erfarenheter i vårt skrivande och i vårt berättande. Därför blir det ju inte så att jag bara är min huvudfigur, utan man är ju alla.

Man ger nånting av sig själv till alla.

Och de skulle bli väldigt platta som karaktärer annars.

Det har ändå gått trettifem år sen första boken och ni har båda fyllt femtio. Det måste förändrats?

Sören:
Det är klart att det förändrats. Alltså dom första böckerna är ju omskrivna jag vet inte hur många gånger? Tre gånger? (skrattar) Och även det att vårt kära samhälle förändras hela tiden och det måste man ju också ta hänsyn till. I dom första böckerna hade ju mamma Karin inte ens ett namn, eller ens ett jobb, utan hon var bara mamma. Och det var nånting som vi mycket växte upp med under sextio- och början på sjuttiotalet, att kvinnorna fanns hemma där i den trygga tillvaron.

Om nånting behövdes så kom man till henne.

Därför så följde det med av bara farten, det var väl egentligen först när vi mer intensivt började titta på vad det här egentligen var för familj som vi började inse att hon ska ha ett eget jobb, hon ska ha en egen karriär, en egen längtan och en egen karaktärsutveckling, kan man säga.

Anders: Och det är ju bara att titta på dom första böckerna om Sune och hur hans klassuppsättning är där. Det finns en klasskompis som heter Miklos och en som heter Jyri, det var väldigt typiskt för den tiden vi växte upp att det kanske fanns nån som var bördig från Grekland och några från Finland. Men så är det ju inte längre och då får man ju göra en anpassning så att igenkänningsfaktorn fortfarande är lika hög.

Att den är det för dagens barn som läser Sune precis som den var för dom som började läsa på åttiotalet.

Sören: Det har varit vår ambition att helt enkelt hela tiden få berättelserna att kännas nutida, oavsett om man läste i slutet av åttiotalet eller om man läser nu under 2018 så ska det kännas som att "Den här Sune, det är väl en sån kille som går i min klass". Det är nånting man ska kunna känna igen sig i i det vi skriver.

Och det är därför vi gör alla de här uppdateringarna som vi gör.

Anders: Vi gör ju ständigt uppdateringar för det går så vansinnigt snabbt, ta exempelvis den tekniska ut-vecklingen. Vi gjorde en ljudbok om det var förra eller förrförra året som heter 'Sune och Tant Tonåring' där Sune är inne på Annas rum. Den skrev vi för kanske åtta år sen, och i den lånar Sune CD-skivor ...

Det finns ju inte idag! (skrattar) Så när jag läste in den tänkte jag bara "Åh, att dom inte har reviderat det här!" Där satt jag och läste in att Sune är i Annas rum och lånar CD-skivor. Det kändes inte alls up to date.

Sören: Vi har löpande i dom senare böckerna haft med vissa såna där grejer, som sociala medier. Det var nån period där det chattades mycket, det var MSN-chatt, det gör man ju inte heller längre. Så då får man löpande revidera i texterna för att det ska kännas tidsenligt. Och det är ju inte alla författare som väljer att göra det, utan säger att "Det här utspelar sig på sjuttiotalet och så är det" punkt slut.

Men vi har velat ha våra figurer i en nutid hela tiden.

Sune däremot är alltid tio år gammal ...

Sören:
Ja, han är alltid tio år, det är för att han har fått ett hormon injicerat i ... nej! (skrattar) Om han växte upp skulle det ju bli väldigt, väldigt annorlunda. Det hade blivit en annan sorts historia.

Anders: Vi hade inte kunnat följa med honom, då hade vi ju skrivit vuxenböcker om Sune nu. 'Sune i Kris' och allt sånt där. Då kan man ju inte som tioårig läsare ta vilken Sune-bok som helst. För helt plötsligt är han fyrtiotvå år och nyskild och sitter ensam på krogen. Det funkar ju inte.

Sören: (Skrattar) Nej, det går ju inte.

Ingen framtid där alls?

Sören: Det som är så härligt i den här skapande världen är att det är ju vi som bestämmer, vi har det väld-igt fritt. Om vi bestämmer att göra en berättelse där Sune ska bryta benet så är det bara okej, nu ska han bryta benet. Man har en väldig makt över sin skapelse på det sättet, men också ett ansvar för läsarna. Vi kan inte helt plötsligt berätta att "Nä, nu har Sune blivit ligist och börjat sparka ner en massa folk på stan" (skrattar) Utan vi har även ett ansvar för alla dom som har läst alla de sextio böcker eller vad det kan vara med Sune. Att vi så att säga fortsätter i samma stil, när man tar en Sune-bok ska man veta den världen.

Man köper konceptet och man köper det här med att det är en familj och att dom håller ihop. Ibland kanske man undrar varför (skrattar) Men dom håller ihop! Dom jobbar på och kämpar med sin familj.

Det är det man får när man köper en Sune-bok.

Det kan inte bara vara nutidsfaktorn som gjort att de här böckerna levt vidare så här länge?

Anders: Jag tror det mycket är det som Sören varit inne på med att vi uppdaterar och att vi är med i tiden och att det hela tiden finns stora igenkänningsfaktorer, båda för föräldrarna och för barnen och de tonåri-ngar som läser. Men sen är det nog att vi angriper alltid problem med komik, med humor, och många skra-ttar tillsammans med sina föräldrar när dom läser. Det är ju rätt modernt med feelgood-böcker för vuxna nu, att de är på engelska landsbygden och ska bli kära, och Sune är nog en form av feelgood fast för barn.

Sören: Sen så är det ju så att den stora grejen med Sunes berättelser är just att dom finns i en värld där alla känner igen sig. Det kommer inte in några zombies, något monster eller någon fruktansvärd massmördare som ska gå lös på skolan. Det är inga flygande drakar, utan det här är den vanliga världen som många av de som läser själva befinner sig i, vilket gör igenkännandet. "Så här är det för mig!"

Det är nog en viktig del i den här framgången.

Men jag tror att något som vi har varit väldigt noga med under alla dessa år, i alla hundrasjuttio böcker, är att känslorna är i centrum. Dom känner och känslorna är på riktigt, om det är att dom är kära, glada eller förälskade. Och det om något är ju tidlöst. Att vara kär idag, 2018, är ingen skillnad från när vi var tio år gamla i början på sjuttiotalet eller när våra farföräldrar var förälskade.

Förälskelsen känns ju likadan i kroppen, samma om man blir förbannad. Orsakerna runtomkring förändr-as, men ilska är bara ilska och glädje är bara glädje. Det är ju väldigt tidlöst och det har vi varit noga med.

Känslorna är ju, ja, känslorna är ju bara känslor ...

Ni har ju också släppt de här böckerna i trettio andra länder. Hur är igenkänningsfaktorn i USA?

Sören: Det kan finnas kulturella skillnader. I USA, när vi gav ut den första Bert-boken, den enda som är utgiven där, så jobbade vi tillsammans med översättaren och han kom ju med förslag på en del saker. Men då ville vi också att Bert skulle vara en typisk amerikan, inte att dom amerikanska barnen skulle läsa om hur det var att vara tolv-tretton år i Sverige, utan att det då handlade om "Ned" som bor i USA.

Att man skulle ha det igenkännandet där också. Och även i Ryssland var det väl så.

Anders: Ja, men där gjorde vi väl ingen anpassning överhuvudtaget. Utan den första Bert-boken kom ut och dom kände igen sig. Vi var där två omgångar på författarmässor med våran tolk och dom skrattade på samma ställen och kände igen sig och tänkte att Sune skulle ha kunnat gå i deras klass i Ryssland.

Nu ska Sune-böcker komma ut år 2020 i Kina tror vi. Men dom gör ju en anpassning!

Sören: Där behöver vi censurera då de inte tillåter att beskriva kärlek mellan kille och tjej i barnböcker.

På riktigt?

Sören:
Ja, vi fick nog ungefär samma min som du (skrattar) Men det var ju ändå Sune de ville åt, så dom ska ge ut tio Sune-böcker. Man skulle ju kunnat ha sagt nej, att Sune är kärlek och därför får ni inte ge ut de här böckerna. Men vi ser det som en kul grej, det är bara en bonus att dom vill ge ut böckerna.

Och mycket av de här historierna är ändå familjehumor och igenkännande och i det fallet så kommer vi in-te att anpassa det till att det är en typisk kinesisk familj utan det kommer vara en svensk familj.

Men det finns ett lite roligt exempel på en översättning, när vi var i Litauen på ett författarbesök, det var en kvinnlig översättare som hade massor av frågor för hon skulle översätta de här böckerna och gick verk-ligen in för det. Hon skulle nu översätta den första Bert-boken och hade problem för ingen där visste rik-tigt vad en raggarbil var för nånting. "Vad är en raggarbil? Klimpens farsa har en raggarbil? Vad är det för sorts bil?" (skrattar) Då fick vi ju förklara att ja, det är alltså en "amerikansk bil".

Och då var dom ju med på det.

Men det är lite kul, det händer inte så ofta, men hon ville verkligen göra ett bra jobb med det där ...

Nu är det i alla fall jul och ni har, till slut får man väl då säga i den här revideringens ära, kommit till att uppdatera den otroligt omtyckta klassikern 'Sunes Jul' för en ny tid? Det är tre nya kapitel?

Sören: Tre nya kapitel! När vi gjorde boken 'Sunes Jul' var det efter julkalendern, vi skrev först TV man-uset, det spelades in, och sen gjorde vi om det till en bok som kom ut 1992. Nu har vi moderniserat många saker, dels det här tekniska runtomkring, men även en del könsroller som på sina ställen är väldigt "Oj då". Pappa satt i fåtöljen medan mamma gjorde julmaten. Sen gjorde vi nu även ett avsnitt som tidigare fanns på själva kalenderns baksida, där gjorde vi ett avsnitt om juldagen eftersom det inte fanns med i själva jul-kalendern och det finns nu även med i boken. Och vi har även passat på att skriva "Annandagen" för att annandagsrean är ju alltid rolig och sen även "Nyår" som ju också är ett typiskt julhelgsevenemang.

Så annandagen och nyår har kommit med nu.

Anders: Om vi jämför med hur vi skrev 1992 och hur vi skriver idag så är vi också mer direkta med att ko-mma till själva poängen med det vi vill ha sagt idag. Det känns rätt mögligt ibland när man läser sina gamla böcker, vi har utvecklats en del, men det var bara så vi skrev då, vi skrev inte bättre än så ...

Har era barn läst böckerna?

Sören: Ja, en del. Anders har ju tre egna kullar så dom har läst lite olika, både småbarnsböcker och vuxen-böcker. Men mina barn, alltså den ena gillade Bert jättemycket och till viss del även Sune i skolan, men den andra gillade ju egentligen ingenting mer än 'Zeina & Nalle' som var några högstadielever som vi berättade om i några böcker. Dom böckerna gillade hon däremot jättemycket, men det var väl för att det var i den tid då hon själv befann sig i den världen. Så hon kände väl, ja, igenkännande.

Anders: Jag har som sagt tre kullar. Sörens barns är ungefär jämngamla som min första kull, och det var ju mycket Zeina och Nalle. Sen har jag grabbar som är tretton och nio och dom gillade ju Sune och Håkan Brå-kan, speciellt nioåringen, och så har jag ju två småtjejer på sex och fyra och det är mycket Håkan Bråkan.

Mest det än så länge i alla fall. Men man tvingar ju heller inte på sina egna böcker om dom inte vill det, att man skriver böcker är naturligt, det är ingen grej för dom. Men jag läser för sex- och fyraåringen ...

Men nästan aldrig våra böcker, nästan aldrig.

Dom måste ju i alla fall i högre grad sett filmerna och TV-serierna som gått? De finns väl i folksjälen?

Sören: Ja, 'Sunes Jul' och 'Sunes Sommar' är ju ständigt återkommande i generation efter generation och även de senare filmerna med 'Sune i Grekland' och så är det många som pratar om, så det har också fått sitt avtryck. Och det kommer ju tre nya Sune-filmer nu, den första hade premiär nu till julen och nu är det en ny familj och det känns som att spänningen gått ut litegrann nu med det här att "Det ska vara Peter Haber".

Det var väldigt mycket det snacket i samband med att vi var tvungna att byta casting för de förra filmerna, men nu känns det som att man har accepterat att det kan vara olika personer som spelar de här figurerna och det tycker jag känns jäkligt skönt, för då ska man inte bara hålla på och debattera det i evighet.

Utan nu är det nya skådisar och de får göra sin tolkning av den här familjen.

Hur mycket självstyre får filmteamet?

Sören: Det som vi är väldigt noga med är att man inte ska tolka Sune så att det plötsligt handlar om en hipp, ball och cool skilsmässofamilj som lever i ... whatever. Den här familjen Andersson är just på det här sättet och har varit det i trettiofem år och kommer att fortsätta vara det i all evighet.

Dom kommer ju aldrig att skilja sig, Anna blir inte gay, det blir inte att skapa nåt nytt drama.

Det är vi noga med att inte tillåta helt enkelt.

Det blir ingen Star Wars-deal som George Lucas gjorde?

Sören: Jag vet faktiskt inte, vem skulle sitta och skriva Sune-böcker när vi gått ur tiden? Jag vet inte.

Anders: Nej, det vet man inte. Det beror ju på, om vi säljer våra rättigheter innan vi dör eller inte. Om vi inte har det blir det ju upp till våra arvingar att göra vad de vill med det.

Men det är ingenting som jag bryr mig om då! (skrattar)

Vad handlar 'Sune vs. Sune' om?

Sören: Den handlar om när Sune börjar i ny klass, fyran i mellanstadiet, som ju är stort. Nu är de ju nästan vuxna liksom. Sune kommer försent till skolan första dagen och då visar det sig att det börjat en ny kille i klassen som också heter Sune. Därför får vår Sune, då den andra Sune redan fått namnet Sune, inte heta Sune utan måste ha "Sune A". Men då har ju båda också "A" i sitt efternamn, Andersson och Andrén, så då får vår Sune istället heta Sune 2 och det är ju inte så jäkla kul att få heta Sune 2? Så han försöker ta till-baks sitt liv och det är mycket det som det handlar om, en identitetskris! (skrattar)

Det är jobbigt när det är nån som heter exakt samma sak.

Anders: Familjen är alltså inte ute på nån resa nu, utan dom är hemma, det är skolmiljö och det är familj.

Och det ska bli två filmer till?

Sören:
Två filmer till! En kommer att handla om traditioner, midsommar och midsommarfirande, där dom ska skapa en ny tradition, tror dom, men dom halkar in i att göra precis som dom alltid har gjort i alla fall! (skrattar) Det blir en katastrof på olika sätt. Sen så är det en film, som kommer att bli film nummer två då, där utgångspunkten är att Sunes morfar ska gifta sig med sin ungdomskärlek.

Har ni nån tidslinje för familjens alla upptåg ... även om Sune förstås då alltid som sagt är tio år?

Sören: (Skrattar) Vi har faktiskt skrivit en bok som heter 'Håkan Bråkan och morfar i himlen' och då dog morfar för tio år sedan. Men sen finns det även en Håkan Bråkan-kapitelbok där Håkan får en trisslott av sin morfar när han är och hälsar på. Vi är alltså ganska slarviga med det (skrattar). Men vi gjorde det med 'Bert' faktiskt. Jag gjorde ett Excel-ark med när folk fyller år och vad är för jäkla släkt som dom har.

Men det har vi inte gjort med Sune ...

Det är egentligen en stor miss, för att i nån bok har ju Sune en kusin som heter Algot, men när vi börjar titta på det så får vi inte ihop det. Vem är han? Vem är han egentligen barn till?

Men det är ju kommet ur att vi skriver med glädje som inspiration.

Anders: Det är ett flöde hela tiden, men kanske skulle man göra den där förundersökningen först ...

Sören: Vår hemläxa är väl egentligen att gå igenom alla våra böcker och se vad fan vi skrivit! (skrattar) Men vi får deala med morfar i den berättelsen i alla fall, för den berättelsen är i alla fall ganska kul.

Så det kan nog bli en rolig film den också.

Vi kom ju in på det här lite med Peter Habers status som Rudolf. Även om det då lättat lite på hemm-aplan så finns det väl även utrymme att filmatisera Sune utomlands, då böckerna ju finns där med. Om ni börjar på en helt ny kula, vem hade ni velat se spela pappa Rudolf i en utländsk filmatisering?

Sören: Åh, pappa Rudolf i en Hollywood-film?

Ja, eller varför inte i Kina nu när böckerna kommer dit?

Anders:
Jackie Chan! (skrattar)

Sören: Svårt! Han heter Wang Chi Yon Choi! (skrattar) Nä, jag vet inte. Men i en Hollywood film, så gill-ar jag när man hittar en skådis som är väldigt överraskande i en roll. Jag fick inget gehör för det här av pr-oduktionen, men då när Morgan Alling blev pappan föreslog jag att "Men kan man inte ha Mikael Pers-brandt som Rudolf"? Bara för att man är så ovan att se honom spela en komedi ... det hade varit otippat.

Lite små-aggressiv så där ...

Eller kanske Stefan Sauk då ...

Sören: (Skrattar) Men skulle man titta på det internationella tycker jag man skulle försöka titta efter någon som man kan känna är lite trovärdig i nån sorts galenskap, att när det ballar ut ska man känna att "Oj, nu händer det grejer". Men jag har inget namn.

Anders: Ingen traditionell, ingen Jim Carrey, utan nån helt annan. Jag kommer inte ihåg vad han heter, men som typexempel han som haft huvudrollen genom hela 'The Walking Dead' serien, ledaren. Han är ungefär i den åldern och en tuffing, så han skulle kunna göra det. Eller nån från 'Game of Thrones'!

Någon sån där så att man blir lite "Va? Är han Rudolf i USA?"

Tror ni att ni kommer fortsätta skriva Sune och Bert i trettiofem år till?

Sören: Alltså, det finns egentligen ingenting som talar för att vi inte skulle göra det, känner jag. För det är fortfarande väldigt kul och jag känner att vi båda älskar dom här karaktärerna, de här familjerna, och de här miljöerna. Vilket har gjort att dom fortfarande är väldigt levande.

Anders: Ja, vi håller på så länge vi tycker det är kul, helt enkelt.

Sören: Personligen är jag fascinerad av att det faktiskt har hållit i trettiofem år och att barn fortfarande älskar Sune, Bert och Håkan-Bråkan. Det är ju bara wow! Det trodde inte vi själva när vi startade. Men den dag vi känner själva att "Nej, det här ger inget. Det är inget roligt längre". Då tror jag man slutar.

Anders: Det skulle ju märkas. Man kan inte "fortsättningsfuska" om man har tröttnat på det. Och det är vi så medvetna om så då lägger vi bara av med det här.

Var det den fjärde Sune-boken som skulle vara den sista?

Anders: Det var den fjärde boken. "Det räcker med fyra böcker. Nu är det lagom" (skrattar)

Sören: Nu är vi klara med det här tänkte vi. Vi skulle sluta skriva Suneböcker då hade vi bestämt. Men efter det skrev vi 'Berts Dagbok' och kände efter den att vi kanske skulle skriva en Sune till ändå? Efter den femte boken har vi aldrig tänkt att nu ska den här vara den sista, punkt slut.

Utan det har ju känts kul hela tiden. Och vad är det nu? Sextio böcker?

Anders: Vi har ju inga problem med att komma på nästa års tema kring Suneböckerna, utan det går ju tjugo minuter och så har vi fem-tio teman som vi inte har haft med som huvudtema förut i en bok.

Så att, nej, det är inga problem. Bara skitroligt!

Sören: Men det är ju många som tror att det bara är för att krama ur nånting ur den här världen. Så är det ju inte. Vi tycker att det är kul och skulle vi inte tycka att det är kul då skulle det märkas och då skulle vi samma dag lägga ner det här, definitivt, så är det. 

Det är sextio böcker senare, men vi kör väl en till ...

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com