Ryan Eslinger

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 8 oktober 2018

Internationella rymdveckan till ära möter vi regissören Ryan Eslinger. I 'UFO' undersöker en student (med Gillian Anderson som professor) en UFO-rapport med hjälp av sina exceptionella mattefärdigheter.

När du gjorde din festivalhyllade-filmdebut med 'Madness and Genius' för femton år sedan var du i princip omnämnd som allt i listan av medverkande. Regissör, författare, producent, klippare ...
– Jag gjorde definitivt inte allt på 'Madness and Genius' men jag hanterade det mesta av efterproduktionen själv, men på själva produktionen arbetade jag tillsammans med en mycket begåvad filmbesättning. 'UFO' är den första filmen som jag inte har redigerat själv. Men den största förändringen i processen för mig mellan 'Madness' och 'UFO' är sättet jag närmar mig att regissera. Jag kommer mycket mer välförberedd till en inspelning nuförtiden och jag känner också betydligt mer att jag är där för skådespelarnas skull.

Sen du gjorde entré har studiosystemet förändrats i grunden. Många filmer som velat göra nånting annorlunda har länge befunnit sig i en uppförsbacke från start. Är det lite på väg att ändras nu?
– Jag hörde någon säga att vemsomhelst med internetuppkoppling idag har mer information till hands än vad presidenten hade för tjugo år sedan ... det hänvisade så klart inte till sekretessbelagd information ... men när jag hör något sånt får det mig att vilja göra något meningsfullt av den åtkomsten. Jag tycker det-samma gäller även för film. Min telefon idag har en bättre kamera än den stora, skrymmande, kameran vi använde för att filma 'Madness and Genius'. Det här är en otrolig tid för alla som är intresserade av film.

Både när det gäller möjligheten att göra filmer ganska billigt och förmågan att nå människor via streaming.

Hur tidigt visste du att du ville göra film?
- Jag visste att jag ville göra film när jag var tolv eller tretton år gammal. Jag hade arbetat på historien för 'Madness and Genius' i cirka åtta år innan jag filmade den. Först som en serietidning, sedan som novell, och slutligen som ett filmmanuskript. När jag var tjugo år började jag på college i New York och en av mina lärare visade en kortfilm för oss som hette 'Bullet in the Brain' där Tom Noonan var med. Ögonblicket när jag såg honom visste jag att jag ville att han skulle spela professorn i 'Madness'. Jag fick nys om att han spe-lade teater bara några kvarter bort från där jag bodde, så jag började ringa honom och gå till hans klasser. 

Så småningom lät han mig hjälpa honom att bygga upp scenen för en av hans pjäser, att hänga upp lampor och skriva ut reklamaffischer och sådana där saker. När mitt första skolår var över slutade det med att jag den sommaren sov på en soffa där i hans teater, och eventuellt hade jag övertygat honom om att vara med i min film. Jag filmade den under sommaren mellan mitt första och andra år som studerande, redigerade den i mitt studentrum, och den efterföljande hösten hade den premiär på filmfestivalen i Toronto.

Jag kan vara helt fel ute men har inte "det mänskliga sinnet" och "vårt inre liv" varit genomgående inslag i alla filmer du har gjort sedan dess? I 'UFO' kan man exempelvis ta vår idérikedom?
– Jag tror att många av de historier jag berättat har behandlat sina karaktärers inre världar, jag läser myc-ket mer än vad jag tittar nuförtiden. Både före och under arbetet med 'UFO' var jag förströdd med böcker om det mänskliga sinnets förmåga att göra små vågor i världen och böcker som 'Alkemisten' av Paolo Coelho. Men med 'UFO' var det snarare min avsikt att visa hur många stora vetenskapliga genombrott inte sker isolerat, utan med mångas inblandning. Rymdprogrammet är ett utmärkt exempel på det.

Och i 'UFO' löser inte Derek mysteriet på egen hand utan förlitar sig på Natalies hjälp för att identifiera primtalet, så väl som professor Hendricks hjälp, eftersom hon, när allt kommer omkring, löser problemet.

Jag tror det var Aaron Sorkin som nån gång sa att han kände att han likaväl kunde börja regissera också eftersom han redan kände att han gjorde det med alla detaljer som gick i hans manusförfatta-nde. Hur djupt investerad blir du i den film du bygger upp? Var börjar och slutar den processen?
– Innan jag skriver ett manus tar jag reda på allt som går att hitta om ämnet. Jag har tendens till att bli tot-alt fördjupad. Vilket förmodligen är varför jag finner det omöjligt att fokusera på två historier samtidigt. Skrivprocessen har inte slutat för mig förrän vi låst in bildrutan och jag letar alltid efter sätt att göra saker annorlunda och efter nya sätt att närma mig berättelsen inom ramen för vad vi redan har spelat in.

I 'UFO' fanns det till en början mycket mer matte än vad som slutligen kom med i sista versionen. Det var en svår process att urskilja vilken information som skulle landa bättre om vi tog bort en förvirrande fras här och där. Och med den här filmen började jag med mycket av mitt regiarbete långt innan produktionen hade startat, i den betydelsen av att jag förde en detaljerad journal där jag försökte tänka igenom varje karaktärs potentiella motivationer och psykologiska dekonstruktioner om vad som händer i varje scen.

Den tjänade som en bra referens att återkomma till, både som kreativa förslag att erbjuda skådespelarna och för att skaka loss saker när vi fastnat eller när en scen inte fungerade när vi väl skulle filma den.

Det är fortfarande många matematiska problem som kastas omkring i filmen. Det är nästan så att man börjar räkna på det själv när man sitter och tittar på den. Hur korrekt är all denna matten?
– Jag arbetade tillsammans med en astrofysiker, Paul Sutter, och en talteoretiker, Roman Holowinsky, just för att försäkra mig om att matematiken och fysiken i filmen var så exakt som möjligt.

Det inkluderar även filmens antaganden om dimensionslös storhet i finstrukturkonstanten.

Filmen gör många referenser till faktiska händelser, som det interstellära radiomeddelandet till rymden 1974, flygande tefat och inte minst UFO-rapporterna på O'Hare International Airport ...
– Jag läste allt jag kunde hitta om O'Hare flygplatsen och rapporterna därifrån. Jag fann det fascinerande att människor använde matematik och fysik för att avgöra egenskaperna av vad det var som hade upptä-ckts och sannolikheten för att påståendena stämde. Kunde till exempel någon i kontrolltornet ens ha sett farkosten baserat på dess ungefärliga position på himmelen relativt till molntäcket den dagen?

Jag läste också avklassificerade NSA-dokument som diskuterade hur man skulle kunna kommunicera med utomjordisk intelligens. Det var faktiskt där jag lärde mig om finstrukturkonstanten och dess potentiella användning för kommunikation. Jag pratade även med flera flygplatschefer.

De berättade om hur protokollet för en observation av det här fallet faktiskt ser ut.

Arecibo, meddelandet vi skickade till rymden, var kanske mest av ren fåfänga. Mer ett sätt att visa på mänsklig prestation än att vi faktiskt skulle få kontakt med utomjordingar. Inte minst med tanke på de minst femtiotusen år det skulle ta för oss att få ett svar tillbaka. Tror du vi kan få kontakt?
- Det gör jag. Men jag är inte säker på att jag kommer vara vid liv för att få se det. Men jag kan bara inte få ihop det med tanken att vår planet skulle innehålla allt liv i hela universum. Det ger samma intryck som när folk för länge sedan antog att solen, planeterna och stjärnorna alla roterade runtomkring jorden.

Det verkar alldeles för egocentriskt.

Att just söka efter livsformer liknande oss själva är väl också ganska egocentriskt ...
– Jag tror inte vi är ensamma i universum. Men jag är heller inte säker på om livet alls skulle likna vårt eget. Jag skulle nog satsa på att det är dramatiskt annorlunda.

Att det är helt ofattbart annorlunda.

Det är egentligen anmärkningsvärt hur lite förtänksamhet vi gett stora framsteg. Vi är förälskade i jakten på nya upptäckter utan att veta vad vi hittar. Men om vi säger att vi plötsligt skulle hitta något vi tidigare funnit omöjligt, hur skulle den här upptäckten faktiskt påverka våran värld här?
– Jag tror det skulle vara omöjligt att förutse. Men sättet du beskriver hur vi försöker upptäcka vad som finns där ute utan hänsyn till konsekvenserna påminner mig om ett av Kennedys citat, den amerikanska presidenten, som sa "Varför välja det här som vårt mål? Man kan även fråga sig, varför klättra upp för det högsta berget? Varför skulle vi, för 35 år sedan, flyga över Atlanten? Varför spelar Rice mot Texas? Vi väljer inte att åka till Månen för att det är enkelt, utan för att det är svårt, för att målet kommer mäta det allra bäst av vår kapacitet och våra färdigheter ... " Jag tror att en liknande anda finns kring att hitta liv i universum. Det är kanske det allra svåraste vi kan välja att göra.

Att sträcka oss ut över ett nästintill helt obeboeligt vakuum i ett försök att få kontakt. Det är lätt att stan-na hemma och sitta på soffan. Det är mycket svårare att konstruera raketer och riskera livet i rymden.

Guillermo Del Toro är, vad jag vet, en av få kända som har hävdat att de sett ett UFO. Men jag tror de flesta av oss åtminstone har nån slags upplevelse som vi inte kan förklara rent logiskt. Finns det nån grej du upplevt, som för Derek i filmen, som blivit en katalysator för dig att göra den här filmen?
– Jag vill inte färga filmen med några egna världsliga upplevelser som jag kanske eller kanske inte själv har upplevt. Jag har helt säkert sett och upplevt saker som jag inte förstår eller inte kan förena med verklighe-ten, men hela mitt förhållningssätt med 'UFO' var att behandla ämnet genom en absolut skeptikers ögon.

Att sätta det som påstods där på flygplatsen under ett mikroskop ...

Och att använda noggrann matematik och fysik för att bestämma dess trovärdighet.

Det verkar långsökt att någon skulle reagera på nyheterna om en UFO-rapport på det sätt som Derek gör i filmen. Han etableras tidigt som en smart men kanske lite ofokuserad student, men han blir nä-stan omedelbart som besatt av den här nyheten. Jag tänkte att det var för hans barndomsminne?
– Jag kan bara påvisa hur jag själv blev helt besatt när jag hörde om vad man hade sett på O'Hare flygplat-sen och undersökte allt jag kunde komma över. Det som enskild händelse tog med mig på den här sjuåriga resan med att göra den här filmen. Så jag tycker inte alls det är långsökt att en student, som är benägen att tänka i matematik och fysik, kanske dyker ner med huvudet före i en sån efterforskning också.

Inte minst när det är klart hur många byggnader och tekniska enheter som omringade observationen, som alla kan användas för att fastställa information. Och återigen, varför välja månen som vårt mål? Eftersom det är en utmaning och tjänar till att mäta den bästa av våra färdigheter.

Den här filmen är till för dem som fängslas av den sortens utmaningar.

Derek spelas av den begåvade Alex Sharp, som lite påminner om en ung John Cusack eller kanske en Judge Reinhold för den delen. Vi hittar även den redan framstående och välmeriterade Ella Purnell bland de lite yngre skådespelarna i filmen. Vad gjorde dem rätt för att spela de här rollerna?
– Jag såg Alex i 'The Curious Incident of the Dog in the Nighttime' på Broadway och det fanns en scen där han levererade en väldigt lång monolog samtidigt som han öppnade en mängd dolda fack över scenen som byggde upp ett enda stort tågset. Det var en nästintill akrobatisk scen som krävde en galen nivå av fokus, liksom förmågan att göra två väldigt komplexa saker samtidigt. Jag tyckte det bådade gott för hans förmåga att bära scener på två olika nivåer samtidigt, både den matematiska och den emotionella.

Det finns en täthet av information som måste ges till publiken, men inte på bekostnad av att förlora den dramatiska kraften. Och om Alex var mikrofokuserad, så verkade Ella snarare makrofokuserad.

I vilken scen eller situation som helst tycktes hon se hela bilden, det fanns ingen detalj som lyckades fly undan hennes uppmärksamhet. Det här var också kritiskt för Natalie som karaktär. eftersom det är hon som upptäcker att 9,433 är primsiffran. Det verkar som om att i att lösa något problem, matematiskt eller på annat sätt, innebär processen ett delikat samspel mellan ett helt uppfyllt detaljfokus och att samtidigt aldrig få misslyckas med att se den övergripande helheten. Ella, som Natalie, var noggrann och detaljerad i hennes sätt, men kunde också alltid luta sig tillbaka för att se till att ta in den stora bilden.

Många är förvånade över att se Gillian Anderson i en science-fiction film som inte är 'Arkiv X'. Jag har förstått att du kanske inte varit ett fan, men du måste ändå tänkt på vilken genre-ikon hon är?
– Mitt intresse för Gillian som professor Hendricks var inte alls baserat på hennes roll i 'Arkiv X' utan sn-arare på hennes roll i 'The Fall'. Men jag tänker aldrig på en skådespelares enskilda plats i film eller TV-hi-storien medan vi är spelar in. Snarare försöker jag ge rum för skådespelaren att skapa nya världar, att se till en ny karaktärsdynamik och nya historier. Så i varje konversation jag har med dem pekar jag mot den riktningen och inte mot något egentligen ovidkommande i den popkulturella historiens referensvärld.

David Strathairn spelar FBI-agenten Franklin Ahls. Hur var det att jobba med honom?
– David var otroligt välförberedd redan när han första dan kom till inspelning. Han är så familjär med en filminspelnings inre verkningar och gör sitt bästa för att tillmötesgå alla. Som ett exempel påpekade vår fotograf, Ryan Samul, att varje gång David skulle gå in och göra en scen efter att den redan ljussatts, förde han sig mot ljuset. Så om han hade en scen i en bil, där han egentligen skulle varit helt dold av mörkret om han bara lutade sig tillbaka, lutade han sig istället fram och flyttade sitt ansikte in i ljuset.

Han verkade lyhörd för nästan alla delar av processen. Jag har varit ett fan av honom ända sedan jag såg honom i 'Sneakers' och det har länge varit en dröm för mig att få arbeta med honom.

Det är verkligen inte förrän på slutet som hans karaktär och Derek träffas. Efter en kapprustning om vem som ska hitta svaret först hittar ingendera av dem det. Utan snarare ett hopp om att kanske hi-tta svaret tillsammans längre fram. Det är inte som i 'Contact' där vi får se Jodie Foster på en solig "utomjordisk sandstrand" på slutet utan vi står fortfarande svarslösa när eftertexterna kommer ...
– Jag älskar ögonblicket i 'Contact' när Jodie Foster är på skeppet, jorden försvinner under henne och vi får se en glimt av ett geometrisk mönster av ljus från en kanske utomjordisk värld. Den scenen är bara några få sekunder lång. Men den ljusglimten kändes så mycket mer kraftfull än när vi fick se världen i detalj.

Jag använde faktiskt den som en vägledande princip redan när jag konceptualiserade filmens sista stunder.

Vad gör du nu när den här filmen är ute?
– Jag skriver på något, men det är för tidigt i processen för att prata om det i någon större detalj. Men efter att ha gjort några långfilmer är jag intresserad av att skaka om förloppet något, kanske skriver jag någon-ting som någon annan sedan får regissera, eller så regisserar jag något som någon annan har skrivit.

Eller så kanske jag skriver en bok!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com