Richard Cutland

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 13 december 2016

Oh, crikey! Intervjun möter brittiska sergeanten Richard Cutland i ett samtal om sina trettio år i The Royal British Army, gången han snubblade framför Englands drottning och krig som underhållning.

När gick du först med i armén?
– Oj, jag var sexton år gammal när jag gick med i armén. Så jag slutade skolan tidigt. De hade den här grejen som kallades för 'The Junior Leaders Regiment of the Royal Army' i England där hela idén var att träna upp framtidens officerare. Så ja, jag var väldigt ung ... sexton år.

Hur kom det sig?
– Som för de flesta unga män tror jag att det fanns en fascination för det militära. Jag växte även upp på sydkusten i England, faktiskt inte långt bort från stridsvagnsmuseet i Bovington, I den sortens miljö, som också var hemort för den kungliga arméns domstol, all stridsvagnsträning var där. Så även när jag var ett barn fick jag se stridsvagnar köra omkring på olika uppvisningar och under demonstrationer, vilket fasc-inerade mig. Men, som för de flesta som går med, så hade jag först tänkt att jag gör tre eller fyra år i armén och sen slutar jag med det och skaffar mig ett riktigt jobb istället.

Men sen är grejen att man upptäcker att det är ganska intressant och också ganska spännande vid vissa tillfällen, även om det är långtråkigt vid andra. Så ja, det var väl därför jag gick med.

Hur länge var du kvar?
– Trettio år, en lång tid ...

Vilken rank hade du innan du lämnade?
– När jag lämnade var jag vad vi inom den brittiska armén kallar för en sergeant major.

Vad innebär det?
– Det är den högsta officersgraden man kan uppnå innan man får provision. Det är en fantastisk grad att ha, eftersom man befinner sig bland de högsta inom armén bland de som ännu inte är på provision. Det är ganska svårt att förklara rank-systemet inom militären ...

Jag vet inte ens själv vad motsvarigheten skulle vara inom den svenska armén.

Det är i alla fall högt upp?
– Jag menar, relativt, det är inte jättehögt. Jag var inte någon general eller så (skrattar).

Vilka var dina första intryck när du gick med? Var det som du hade förväntat dig?
– Oj (skrattar). Det första intrycket, som för de flesta unga, var mest: "Herregud, vad har jag gjort" . För all grundutbildning, du vet, den är fruktansvärd. Det är hårt arbete. Och man går direkt från skolan till att ha någon som skäller på en. Och det är en hel del fysisk träning, mycket marscherande och övningar, när det är kallt och blött, och alla är hungriga hela tiden.

Så mitt första intryck var kanske inte särskilt bra, tror jag.

Vilken var den första stridsvagnen du fick köra?
– Den första som jag fick träna på var Chieftain. Så det var den första som jag faktiskt fick köra. Och den är lite speciell... den har en historia. Det är en överlag välbalanserad vagn, men den brukar gå sönder kons-tant. Det är ett väldigt opålitligt fordon.

Vilka olika operationer blev du skickad till?
– Norra Irland var förstås en stor konflikt för Storbritannien, så det blev många turer dit. Även Irland, Bosnien, Kosovo, Sierra Leone, båda gulfkrigen, och Afghanistan.

Vad skulle du säga är det bästa med armén?
– Jag skulle säga människorna, alla vänner man får. Den sortens vänner som, du vet, även nu så här fem år efter att jag slutat så träffas vi regelbundet och pratar och dricker med varandra (skrattar). Det är skillnad från de flesta andra jobb för vi har inte bara arbetat med varann utan har även behövt lägga våra liv i var-andras händer vid tillfällen. Inte minst är det så här för en tank-besättning, där man kan vara tre personer i en vagn och leva i den. Ibland sova i den. Man lär verkligen känna varandra väl. Det blir starka band.

Så ja, det handlar verkligen om människorna. Det är det som jag saknar mest. Och allt det roliga. Jag tror att alla, oavsett vilken armé vi talar om i världen, har en stark känsla för humor. För att man måste ha det. En del av det man gör och får se ... man måste försöka se det roliga i det. Det ger bra humor.

Du fick under den tiden träffa Englands drottning?
– Det fick jag ... jag har träffat drottningen. Jag hade tur i det att jag var en del av The Royal Tank Regi-ment som hon faktiskt är befälhavare över. Så hon var på ett sätt våran chef.

Men ja, under ett antal tillfällen fick jag träffa på henne.

Vid ett av de tillfällena snubblade du?
– Den andra gången jag träffade henne och när jag marscherade fram till henne, så snubblade jag, ja. Det var vid Buckingham Palace och som du säkert kan föreställa dig så är golven hala som en skridskobana. Och vi har särskilda stövlar, vi kallar dem för 'George Beats', de har metalbitar på sulorna ...

Jag trillade omkull och det var antagligen det mest pinsamma ögonblick jag varit med om i hela mitt liv.

Hur reagerade hon?
– Hon var fantastisk, och munter, hon böjde sig ner till mig ... du vet hur liten hon är ... och sa: "Det är sånt som händer, oroa dig inte, sånt händer!" (skrattar)

För att kanske prata om det vi egentligen är här för. Hur kom du i kontakt med Wargaming?
– Det var faktiskt de som kontaktade mig. Jag var fortfarande i armén då och fick ett telefonsamtal om att de, som jag aldrig hört talas om, letade efter någon som kunde prata om stridsvagnar, då gärna någon som tjänstgjort på en, för att kunna ge någon slags realism till spelet. Och någon som även kunde prata med spelarna och vara en del av den aspekten i det hela och du vet ... svara på frågor som: "Hur är det att vara på en stridsvagn i jämförelse med att spela en i spelet?"

Så jag gick på intervjun. Min fru sa att det var på tiden att jag lämnade armén och skaffade mig en riktigt jobb. De ställde frågor som: "Har du hört talas om Wargaming?" Nej! "Spelar du spel?" Jag har en tonårig son som älskar Fifa! "Så du spelar inte datorspel?" Datorspel? Nej, jag spelar inte datorspel ...

Och sedan fortsatte det från det. Jag träffade senare Victor Kislyi, grundaren, och vi började prata länge om andra aspekter av företaget. Vilket också är de som jag blivit mest involverad i med de olika projekten, restaureringarna, och förbindelserna med olika museum och andra ställen.

Det var verkligen vad som intresserade mig. Den sidan av det hela.

Varför är det viktigt för Wargaming med alla dessa projekt runtomkring spelet?
– Jag tror att det är viktigt att ge tillbaka. Jag menar eftersom vi förlitar oss en hel del på andra organ-isationer som museum, privata samlare, arkiv, och så. Det är ju även så att jag tog min examen i historia medan jag var i militären och jag tror väldigt mycket på att historia måste bli mer lättillgänglig.

Gick nyligen genom det här med min son som hade svårt för historia i skolan, han tyckte det var för långsamt och tråkigt. Men man kan hitta intressanta vägar för att lära ut och jag tror att 'World of Tanks' på ett sätt har sålt in idén om att stridsvagnar är ... kanske först och främst häftiga, men det handlar inte bara om det och själva spelandet. Det finns också en annan sida. Min son blev intresserad av spelet, så vi besökte sen museet i Bovington tillsammans, då blev han också  intresserad av människorna i vagnarna vilket ledde till ett intresse för historian i sig.

Det är viktigt för oss att kunna ge tillbaka. Vi har det bra och vi tjänar pengar på det här spelet. Så varför skulle vi inte ge tillbaka och på ett sätt främja historia och visa vad de här människorna gick igenom?

En annan aspekt är förstås den hårfina linjen mellan ett roligt och ett glorifierande krigsspel?
– Ja, absolut. Och jag måste säga att när jag tidigt började kollade in Wargaming och prata med dem så var det just det här den stora grejen som fick mig att fundera på om jag skulle börja jobba hos Wargaming eller inte. Frågan om vi skulle glorifiera krig?

Miljontals av människor har dött, så är det rätt? Till och med företagets namn är lite komplicerat, War-gaming. Krig är inte ett spel. Men vad jag gillar med våra spel nu och då särskilt World of Tanks är att det inte vältrar sig i våldet. Det här är inte 'Call of Duty'. Det är ingen first person shooter. Man får aldrig se människor bli söndertrasade eller hackade till bitar. Och som jag sa är jag även här av flera anledningar och att vi kan ge tillbaka till människorna och verkligen ge vårt stöd och blanda oss i välgörenhet.

Den amerikanska sidan av företaget är väldigt involverade i bland annat hjälpverksamhet för veteraner och vi i Europa stödjer War Child-organisationen. Spelet är ett sätt att marknadsföra historia så som vi gör det bäst, utan att göra det för exploaterande eller gå in för mycket i det verkligen negativa. Alla vet redan att det var en tragisk tid, men det är också historia ...

Du nämnde att du inte är mycket till spelare. Vad överraskade dig mest gällande spelvärlden?
– Åh, utan någon tvekan all passion. Jag hade spelat lite, framförallt konsolspel, men jag hade verkligen ingen aning. Första gången vi hade ett evenemang ... det måste vara fem år sedan nu ... var vi i Tyskland vid Munster museet. Det var jag och en till som höll i allt och vi visste inte vad vi skulle förvänta oss. Vi tänkte att femtio personer kanske skulle dyka upp. Men femhundra personer kom och vi stod handfallna utan den minsta idé om vad vad våran roll var, vad vi skulle göra, eller hur vi skulle styra upp situationen.

Från den stunden tror jag att jag förstod vilken passion som fanns, som spelare kan ha för ett spel. Sedan dess har vi förstås fått se en hel del av den, och spelare med åsikter, om när något gått fel eller när vi ändrat något i spelet. Det är speciella människor, men jag gillar det, och jag tycker att det är intressant.

Hur är det att ha ett så nära förhållande till spelarna?
– Både bra och dåligt, som du nog kan förstå. Det är fantastiskt sett till det att de kan känna att vi som företag är rätt så tillgängliga. Att de kan prata med oss. Men det är också tufft ibland. Man får negativitet till sig när något ändras i spelet, ibland förstår de bara inte att vissa aspekter av spelet måste förändras.

De kommentarer som jag alltid får är så klart om hur historiskt korrekt spelet egentligen är. Men sett till balansen i spelet ... det är svårt att förklara för dem ibland ... att själva spelet alltid kommer i första hand. Det måste det få göra. För vi vill ha ett spel som är roligt. Vi vill ha ett spel som folk kommer återvända till och ha kul med. Om ingen tyckte det så skulle World of Tanks inte existera längre. Så det finns både dåligt och bra, men jag gillar att prata med spelarna och att de är så passionerade.

Bland spelarna är du känd som 'The Challenger'?
– (Skrattar) För att vara ärlig så har vi Nicholas Moran på den amerikanska sidan som redan arbetade på Wargaming innan jag kom till företaget. Och jag fick höra att: "Du kan inte heta Chieftain" ... Som hade varit passande eftersom det var den första vagnen jag tjänstgjorde på ... "Du får välja något annat och det måste vara något annat som börjar på C" ... Så det fick bli The Challenger, helt enkelt. Vilket är en stridsvagn jag också har kört. Så det är väl egentligen inte mer komplicerat än så.

Det var bara en sån där liten grej.

Vilken är din favoritstridsvagn?
– Faktum är att det är samma både på riktigt och i spelet. Det är Tiger-1. Jag älskar den. Och det är helt baserat på de historiska aspekterna bakom den. Det var även den första vagnen som jag gjorde en film om, på plats i Bovington. Det är historian bakom och all teknologi. 'Hon' var oerhört mycket före sin tid. Och i spelet är det en utmärkt och allsidig vagn att spela med. Jag älskar att spela med den.

Om museet Arsenalen var en bana i spelet ...
– Gud ja ...

Vilken av alla stridsvagnar skulle gå vinnande ur den striden?
– Oj, jisses. Bra fråga. Hmm ... jag skulle vilja tro att det skulle vara Centurion, kanske? Om inte annat för att den är en av de bättre sett till dess vapen. Den är något mer modern än de andra.

För att avsluta med den fråga du alltid får. Vad är skillnaden på en stridsvagn i spel och verklighet?
– Skillnaden är ju enorm så klart. En oändlig, oändlig, skillnad. Några av de mest uppenbara sakerna är väl att när man är inuti en vagn så har man väldigt litet synfält. Man förlitar sig väldigt mycket på radio-kommunikation. Att de kan ge en bild av vart man är och vad som sker. Vi har ännu inte riktigt nått en tidpunkt då det finns mini-maps i riktiga stridsvagnar ...

Det som folk också oftast frågar mig är vad i spelet som faktiskt bäst återskapar det som är på riktigt. Då kommer jag alltid att tänka på två saker. Det första är att man måste spela som ett lag i World of Tanks, det är precis samma i verkliga livet. Och det andra är att man måste tänka på var man befinner sig och hur man manövrar sig mellan olika platsar. Att man inte är för synlig. Och det är nog de två likheter som finns.

Och som jag sa innan ... riktig krigsföring är väldigt långtråkigt. För det mesta. Ingenting händer!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com