Rebecca Lee Robertson

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 1 november 2018

I college-skräckisen 'Pledges' spelar Rebecca Lee Robertson den obligatoriska "snygga tjejen". Men det är en roll som bottnar i en större kärlek för skräckgenren som började när hon såg 'Det' som tioåring.

I 'Pledges' spelar du Heather, den bortskämda "prinsessan", i skräckgenre-termer kanske mer känd som den obligatoriska snygga tjejen. Fick rollens karaktär dig att tänka till lite innan du tog den?
– Jag provspelade faktiskt för rollen som Sarah först, efter min första provspelning pratade castingregiss-ören och producenterna ihop sig och frågade sen om jag om jag ville läsa för rollen som Heather också, och det var den rollen som de i slutändan castade mig som. Och jag är så glad att de bestämde sig för det för jag hade det väldigt kul som Heather. Ur ett skådespelarperspektiv måste jag erkänna att det ibland var svårt för mig att inte falla in i den stereotypa "snygga tjejen" karaktären när jag gjorde vissa val i olika scener, särskilt när dialogen i manuset var strukturerad på ett sätt att utveckla Heather till att vara exakt det.

Hon är ju så talande namngiven som "The Pampered Princess" redan i öppningsscenen trots allt.

'Pledges' är min första huvudroll i en film, så jag höll fortfarande på att lära mig hur jag skulle navigera un-dan fällan att bara spela den snygga bitchen. För Heather själv tycker ju inte att hon är en bitch ... även om hon helt klart tycker att hon är snygg. Hon tror att hon gör vad hon måste för att få det hon vill ha ut av li-vet och i slutändan för att överleva. Så om jag spelar henne som en bitch, blir det bara ytligt och på låtsas.

Inte som om det vore en riktig person, förstår du vad jag menar?

Det finns alltid bakomliggande anledningar till att nån är som den är?
– Som skådespelare kan man inte döma karaktären man spelar. Man måste räkna ut vad hennes motivatio-ner och stället försöka förstå varför hon är som hon är. Jag är den första att medge, nu när jag sett filmen i efterhand, att jag ser stunder där jag faller ner i stereotypen av den snygga tjejen, men sen ser jag också stunder där jag känner att Heather reser sig ovanför den stämpeln och det är ögonblick jag är stolt över.

Vad jag gillar med henne är att hon inte är vad man först förväntar sig att hon ska vara. Hon är också smart, självsäker och väldigt kvick med comebacks. Det är ett uppfriskande take på den tropen ...
– Tack! Jag håller med dig! Kanske är jag partisk, men Heather är enligt mig den smartaste personen i gru-ppen. Hon är frispråkig och intelligent. Hon är lika snabb som kvick. Hon vet exakt hur hon ska få vad hon vill ha och hon är inte rädd att ta det även om det inte ges till henne. Jag älskar det med Heather.

Hon är en stark och hårdhudad kvinna och det var viktigt för mig.

Men vad jag tror att Heather kämpar med är att hon bara använder den kraften för sig själv, hon kan med andra ord vara en självisk snorunge ibland. Hon har pengar i familjen, hon är det enda barnet, hon är inte van med att dela med sig. Hon är också någon som söker bekräftelse i livet. Den här kombinationen har lett till vad somliga kanske skulle kalla för att ha vissa bitchiga tendenser.

Hon skulle behöva lite terapi, men det kan vi väl alla behöva egenligen?

Finns det några likheter mellan er två tror du?
– Jag skulle vilja se Heather som djävulen på min ena axel. De saker som jag ibland tänker i mitt egna huv-ud säger Heather högt. Och för mig var det en styrka hos henne som jag omedelbart blev intresserad av. Hon har en "Jag bryr mig inte ett skit om vad du tycker om mig" attityd som jag älskar, kanske just för att jag är motsatsen till det i verkliga livet. Jag anser själv att jag är en väldigt empatisk person men jag tror inte Heather helt har förstått begreppet empati. Men jag kan säga så mycket som att det är något jag jobbar med dagligen i mitt verkliga liv, att odla samma oräddhet som Heather har.

Så att få spela en karaktär som har den kvaliteten helt naturligt var så klart väldigt roligt.

Den generella premissen för filmen är ganska "out there" redan från start. Det är en film om studenter som plötsligt hittar sig själva mitt ute i en skog med ingenting annat än underkläder på. Men på någ-ot sätt lyckas filmen ändå bli konstigare ju längre den fortsätter. Vad tänkte du när du läste manus?
– En av mina skådespelarlärare från New York hade arbetat med filmens produktionsbolag på en annan film tidigare och hon berättade för oss att de höll på att casta en skräckkomedi. Hon gav alla i sin klass epostadr-essen till castingregissören om vi ville och var intresserade att skicka in våra resumér och headshots. Jag skickade in mitt och det var så jag fick min audition. Det är första möjligheten jag fått för en stor roll i en professionell produktion, så det var en utbildande upplevelse för mig. Det var första gången jag verkligen fick använda mig av de färdigheter jag lärt mig i skolan för att bryta ner ett manus från början till slut.

Det är stor skillnad från när man bara är en bikaraktär och då bara är med i en scen eller två.

Men jag är en sån skräcknörd att jag skulle säga ja till alla möjligheter som finns i den här genren om jag kunde, för att vara helt ärlig. Att få leka på låtsas-leken under såna här galna omständigheter är bara kul.

En överraskande mängd ikoniska "scream queens" har sagt att de inte är några fans av genren själva. Men du är alltså ganska så upp över öronen förälskad i den här genren och kulturen runtom själv?
– Japp. Om det är två saker jag älskar i den här världen så är det skräck och komedi. Jag tänker ofta på just varför jag älskar genren så mycket och jag tror att är av några olika anledningar. För det första gillar jag att övervinna mina rädslor. Det får mig att känna mig tuff ... för jag är ju egentligen inte en tuffing alls. Men mestadels tror jag det är för att jag älskar hur skräck får människor att komma samman.

Det är rätt galet?

För hur kan en film om en sinnesjuk galning som brutalt mördar medborgarna i en liten stad få människor att samlas? Jo, för att vi då delar och är i det tillsammans. Vi bestämde oss alla för att gå till den där bio-grafen och möta det skrämmande okända tillsammans. Vi hoppar tillsammans. Vi skriker tillsammans.

Och vi kommer ut på andra sidan tillsammans.

Vi kommer ut starkare än vi var innan vi gick in. Det är poetiskt. En grupp människor från olika platser som samlas, upplever något, som sedan får dem att känna samband och att vi växer.

Det är vackert om du frågar mig.

Vilken var den första skräckfilmen du såg?
– Den första skräckfilmen jag såg var 1990-versionen av 'Det'. Jag såg den när jag var tio år och var så rädd att Pennywise skulle komma ut ur avloppet och döda mig så att jag tvingade mamma att sitta bredvid mig i badrummet varje gång jag skulle duscha i en hel vecka efteråt. Det var fantastiskt. När jag väl upptäckt ge-nren var jag fast. De mest levande minnena jag har från det året är att jag tittar på filmer som 'Children of the Corn', 'Leprechaun', 'Onda Dockan', 'Jag vet vad du gjorde förra sommaren', 'Exorcisten', 'Terror på Elm Street' och 'The Omen'. När Oktober kom det året frågade jag min pappa om han kunde ta med mig till Halloween Horror Nights, som är när de ändrar om Universal Studios-turnén till en massa olika spökhus.

Nöjesparken var en två och en halv timmes bilresa från vårat hus, men min pappa gick med på att ta med mig dit. Jag älskade det. Jag tog med min vän Emily och hon blev så rädd att hon kissade ner sig i byxorna.

Sedan skrattade vi åt det under hela bilresan hem.

Jag åkte tillbaka till Halloween Horror Nights varje år efter det tills jag flyttade till en annan delstat ...

Vilket alltså blev tio år på raken.

Vem är alla tiders bästa "scream queen" tycker du?
– Va?! Ska du tvinga mig att välja?! Okej, så alla kommer inte hålla med mig om mina val men jag är helt okej med det. Lev era sanningar. Men min sanning är ... Janet Leigh, Sissy Spacek, Heather Langenkamp, Jamie Lee Curtis, Daria Nicolodi och Neve Campbell. Jag tror inte nödvändigtvis att det är volymen som gör ett bra skrik. I min åsikt är tonhöjden en stor faktor i huruvida jag gillar ett skrik eller inte. Jag skulle välja halskontroll och ett djupt skrik framför ett högt skrik vilken dag som helst. Jag älskar också bra gur-glande i ett skrik, som om man håller på att kvävas av sitt eget spott eller blod eller något.

Sedan tycker jag att ett skrik är uselt om det inte också finns skräck i ens ögon. Skrik ända från ditt mem-bran och ha en blick av ren panik i dina ögon så vinner du i min bok.

Finns det en del av castingen som går ut på att scream queens faktiskt ska skrika så högt de kan?
– Provspelningar är konstiga. Och svåra. Särskilt inom skräckgenren. I min åsikt är provspelningen svåra-re än själva jobbet. De brukar vanligtvis be om att man ska göra tre olika scener av varierande känslomäss-iga nivåer. Man har ingen tid mellan sagda scener för att förbereda sig inför nästa, så man måste gå från att vara söt och sexig i den första till att vara rädd och gråta ut i den andra, för att sen sparka röv i den sista.

Det är vanligtvis bara två personer i rummet under ens första provspelning, den som filmar en och den man läser mot, sen om man går vidare och blir återkallad till producenten är det tillsammans med alla de viktiga personerna men man har förtfarande ingen tid mellan att gå från känslighetsnivå 2 till 10 och sen tillbaka till 4 igen. Det är brutalt. Jag har blivit ombedd att skrika innan jag fick komma på audition.

Jag har också blivit ombedd att vara en zombie, jag har blivit ombedd att förvrida min kropp och gå på ett otäckt sätt, jag har blivit ombedd att "vara förtrollad" samtidigt som min mage ska rivas ut ur min kropp, jag har blivit ombedd att vara en strippa som ser alla hennes vänner bli mördade av ett monster.

Provspelningsvärlden är galen ska du veta. Nämnde jag att det är konstigt och svårt?
 

Hur var atmosfären när ni spelade in 'Pledges'?
– Till en början var den ganska annorlunda från alla andra inspelningar och scener jag varit på. De höll kill-arna och tjejerna separerade från varandra fram tills vi träffas på film, vilket var scenen när studenterna träffas för första gången i sina underkläder. Så tjejerna fick sitta i en skåpbil och killarna i en annan, de satte påsar över våra huvuden precis som du ser i filmen, de satte igång kamerorna och sedan gick vi från olika sidor av skogen och mötte varandra för första gången någonsin, precis som det fångades på kamera.

Att inte få träffa hälften av sina motspelare innan man är mitt i en tagning var väldigt annorlunda från vad man är van vid. Men allteftersom inspelningen fortsatte kom alla varann väldigt nära, förmodligen på grund av de långa dagarna och det faktum att man fryste hela tiden.

Vi spelade in hela filmen på sju dagar, vilket både är sinnessjukt och utan motstycke, vi filmade både under långa dagar och nätter. Vi var i bergen i Kalifornien, så det var omkring en plusgrad ute och det blev ännu kallare på natten. Och alla var vi i våra underkläder eller som mest linne och shorts. Med tanke på de för-hållandena skulle man kunna tro att vi hatade varje minut av det, men vi blev också nära på grund av det.

När man fryser och är trött och man jobbat så länge börjar man luta sig mot varandra för stöd. Alla sex av oss är fortfarande nära vänner. Vi har en gruppchatt tillsammans och vi umgås så fort vi får chansen. Jag älskar dem alla och om jag var tvungen att bara välja en sak som jag är mest stolt över med att ha gjort 'Pl-edges' så måste jag säga att det är att ha träffat fem fantastiska människor och några av mina bästisar där.

Som jag förstått det har du en passion för improvisering? Var det mycket sånt?
– Det har jag! Jag studerade vid Upright Citizens Brigade Theatre i Los Angeles, speciellt för improvisati-on och odlade där en kärlek för den konsten. Men jag tränade inte för improviserad komedi innan jag flytt-ade till Los Angeles, så jag är fortfarande relativt ny med den här färdigheten. Men jag gör det varje vecka nu och jag älskar varje minut av det. På inspelningen hade vi ett manus, men vi fick improvisera lite ber-oende på scenen och hur mycket tid vi hade över på den dagen.

Lägereldsscenen är till exempel improviserad och det var väldigt roligt.

Men för det mesta hade vi manuset som vi höll oss till.

Vad fick dig att vilja bli skådespelerska?
– Första gången jag verkligen upplevde hur skådespelande och skapande kändes var när jag var tretton år och hade dramaklass i skolan. Jag gjorde en skräck-komedi kortfilm för den kursen som hette 'Rural Legen-ds', en parodi på filmen 'Urban Legend', det blev min första erfarenhet och jag blev kär i filmskapande. Jag älskade förmågan att kunna skapa ett framförande som får många människor att känna nåt när de tittar. Vi har alla upplevt den känslan som publik, när vi tittar på något och påverkas av det vi ser.

Den kan vara livsförändrande den känslan. Jag vill göra just det för människor.

Jag vill att de ska känna, knyta an och växa som människor genom att titta på en film jag är med i. Kanske får jag nån att reflektera över någonting i sitt liv. Kanske hjälper jag någon att skratta under en svår tid de är i. Kanske kan jag få någon att finna tröst när den känner sig ensam.

Vad fallet än kan vara, så skådespelar jag för att jag vill få människor att känna sig rörda.

Du studerade både i Los Angeles och i New York? Vad gav det dig?
– Undervisningen är grundläggande i min åsikt. Den gav mig grunden för mitt hantverk och ett självförtr-oende som jag inte hade förut. Jag personligen gör allt mitt prep-arbete hemma, analyserar manuset och har stunder av utforskning och upptäckter, men sen lämnar jag arbetet därhän när jag väl provspelar eller är på en inspelning. Jag försöker leva i ögonblicket, med vem min scenpartner än är, genom autentiskt ly-ssnande och svarande. Att ha en teknik är viktigt. Jag tror inte någon är bättre än någon annan.

Det handlar bara om vad man förbinder sig till och vad som fungerar för en själv. Jag blandar några olika tekniker, men brukar mest använda mig av praktisk estetik och Meisner, som ger mig en blandning av ma-nusanalys samtidigt som jag helt sanningsenligt lever i ögonblicket under omständigheter som är på låtsas.

Har du någon drömroll?
– Jag älskar mitt jobb. Jag skulle inte kunna göra någonting annat. Och tro mig, jag har försökt. Det var lite "Men för helvete, Rebecca! Gör någonting normalt! Någonting med normala timmar och som är ett tillför-litligt arbete. Något som har en schemalagd lönecheck varje vecka!" Det fungerade inte för mig. Och tacka gud för att det inte gjorde det för jag älskar vad jag gör. Min drömroll skulle vara att både skriva, regissera och spela i en film. Att bara ha ett projekt som jag kan spilla ut alla min kreativa inälvor över.

Vad skulle det bli?
– Min valda genre just nu skulle vara nån slags science fiction-thriller i stil med 'Black Mirror' eller 'The Twilight Zone'. Jag skulle älska att göra en mörk komedi också. Mitt mål är bara att fortsätta skapa på vilk-et sätt jag än kan. Om jag kan leva mitt liv och bara få skapa, så är det en drömroll som uppnåtts.

Men i fråga om regi, hell yeah! Jag regisserar faktiskt mitt första projekt just nu, så det är jag upprymd över. Det är bara en scen till en komedi-pilot jag skrivit, så det är ett litet projekt, men det är spännande.

Det är intressant att du börjar med regi nu med. För du har producerat lite sen innan också?
– Control baby! Ge mig makten! Jag gillar att kunna ta de kreativa besluten. När man bara är skådespelare finns det bara så mycket som man har kontroll över, i princip bara din egen föreställning om handlingen. Men när man är producent får man ha en hand i alla olika aspekter av filmskapningsprocessen, från skriv-andet av manuset, till att rollbesätta, till smink och garderob, arbetet i kulisserna och i efterredigeringen.

Det är roligare för mig på så sätt. Jag får forma projektet på ett sätt jag inte kan när jag är skådespelare.

Det är en dröm.

Jag såg faktiskt en kortfilm du producerat nyligen. Den fyra minuter långa 'Cover' som jag kanske bäst kan beskriva som en mer relaterbar under täcket version av Ryan Reynolds filmen 'Buried' ...
– Jag har aldrig sett 'Buried', vilket är helt galet jag vet, men jag ska titta på den nu när du tog upp den! 'Cover' var det första jag någonsin producerade. Det är en kortfilm som handlar om säkerheten ett barn känner när hon ligger under täcket i sängen. Den var otroligt lärorik för mig eftersom det var första gången jag var bakom kameran. I den första versionen av filmen hade vi ursprungligen med ett monster under några få sekunder. Skådespelaren som spelade monstret spenderade timme efter timme i sminket.

Men jag, den andra producenten och regissören bestämde oss för att vi gillade den bättre utan att se monstret. Det största jag lärde mig av att göra den kortfilmen är att historien reglerar allt.

Just nu jobbar jag också som producent på en science fiction-kortfilm som jag också är med i. Den har lite 'Twilight Zone' vibbar över sig och jag är super euforisk över den.

Jag vill inte avslöja för mycket, men ha utkik efter den nu under de kommande månaderna ...

För att lämna skräck en kort sekund. Du har en roll i Miranda Julys nya dramafilm med?
– Jag kan inte berätta någonting om den tyvärr, annat än att jag spelar en mindre roll i filmen. Jag kan väl också säga att Miranda July är en så vänlig, smart och hårt arbetande individ. Det var en fullständig dröm att arbeta med henne och jag hoppas att jag får chansen att arbeta med henne i framtiden igen, och då i st-örre kapacitet. Hennes kreativitet smittade av sig och efter att ha arbetat på den filmen kom jag hem med en sån motivation om att också börja skapa min egen konst.

Att se henne i arbete var verkligen inspirerande för mig.

Hur fördriver du allhelgona i år?
– Med att se på skräckfilmer hemma! Jag kan ha trillat in på en fest redan under helgen, men på den fakti-ska Halloween planerar jag bara att titta på filmer och äta skräpmat om jag ska vara helt ärlig.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson
Fotograf: Robyn Von Swank

danieljohn@intervjun.com