Philip Fritz

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 27 november 2017

Tio låtar som på riktigt utmanar Håkan Hellströms visor. Tjugofyra-åriga Philip Fritz är Motalasonen som kommer låta höra talas om sig med sina lika fängslande som tankfulla poplåtar på svenska.

Skivan har redan kallats för allt ifrån 'Euforisk' till 'Sylvass'. Hur känns den responsen?
– Det känns fantastiskt kul! Självklart blir jag väldigt glad när någon uppskattar det som jag skapar. Man exponerar sig ju väldigt mycket i såna här sammanhang och det kan vara jobbigt och svårt. Det kan göra jävligt ont om någon trampar på det som man har gjort.

Man kan ju dock inte räkna med att alla ska gilla det man gör. Om någon skulle skriva eller säga elaka saker så ska man bara skita i det, men det är ju inte alltid så lätt. Nu har jag i stort nästan bara fått fina ord till mig angående den här plattan, så det känns skönt.

Vad är det för en platta?
– Det är en platta med tio låtar som jag skrivit under olika perioder i mitt liv. Jag själv skulle nog vilja säga att texterna är det viktigaste kanske. Men musiken är jag också otroligt stolt och nöjd över. Har fått äran att ha med en massa sjukt duktiga musiker som spelar, så dom har jag så fruktansvärt mycket att tacka! Det är musik på svenska, berörande och ärliga låtar, tror jag i alla fall.

Svårt att säga vad man har framför sig, det är nog upp till lyssnarens öron ...

Debutalbum brukar ju just vara en 'Greatest Hits' av osläppt material. Hur långt tillbaka går det?
– Så är det ju! Det är låtar som jag har skrivit under en rätt så lång tid. Den äldsta, 'Fåglarna ser dig än', tror jag är från 2009. Vi började spela in plattan i december 2015 och har jobbat med den i olika omgångar sedan dess. Vi har gjort det allra mesta i studion, men Nacksving har även en föredetta SR-buss som man kan spela in in i, helt fantastiskt. En rullande studio.

Där har jag och min producent Isak Edh hängt en del och gjort lite pålägg och druckit öl. Vilken frihet att kunna spela in var som helst, vi kommer nog utnyttja den ännu mer till nästa platta!

Hur var det att spela in med Isak i Nacksvingstudion?
– Fantastiskt! Det är ju en studio med en historia som gjort den legendarisk. Det kom en SVT-dokumentär 'Barn av vår tid' för någon månad sedan som handlar om Nacksvings historia. Kolla upp! Nästa platta kom-mer vi att spela in även där. Att jobba med Isak funkar otroligt bra! Han har så mycket erfarenhet och är ett jävla geni som säger precis som han tycker. Han har lärt mig väldigt mycket och det här samarbetet har lett till vad jag tror blir en livslång vänskap. Vi kommer att fortsätta jobba tillsammans!

Förutom tendensen att debutalbum består av gamla låtar brukar det också bli så att nyare låtar följer i ganska rask takt efter det släppet. Är det lite ledigt nu eller har du redan börjat på fler låtar?
– Jag slutar aldrig att skriva och skapa. Det ligger liksom i bakhuvudet någonstans, hela tiden. I ärlighetens namn är jag egentligen jävligt trött på den här plattan. Det blir ju så när man har jobbat med låtarna så länge. Så tror jag att alla tycker. Det är skönt att den är ute nu i alla fall!

Jag håller på med en ny skiva och har redan börjat spela in demos och gjort utkast på massor nytt material. Jag har flera låtar som inte fick plats på den här skivan också, så någon av dom får kanske vara med. Jag och Isak kommer även att skriva en hel del av låtarna tillsammans.

Vad är det med 'pop på svenska' som tilltalar dig?
– Jag tycker om när textförfattare skriver på sitt modersmål. Det känns mer äkta på något vis. Självklart finns det otroligt mycket bra musik på engelska, men det är något med svenskan som tilltalar mig. Jag själv kan i stort sett bara skriva på svenska. Jag har försökt att skriva på engelska, men jag tycker att det har blivit oärligt. Jag har ju något att säga, och det gör jag bäst på mitt eget språk.

Mitt första intryck var lite i stil med 'Håkan Hellström och Hästpojkens kärleksbarn' ...
– (Skrattar) Rolig jämförelse! Jag har fått höra allt möjligt, dom allra flesta som gör jämförelser brukar beskriva mig som en blandning av Thåström och Håkan ungefär. Man vill ju dock ha sin egen stil, men sådär är det och det är nog inte helt onödvändigt ändå. Johan Johansson på mitt skivbolag sa att när han jobbade med Stefan Sundström innan han var känd liknade folk honom med Cornelis Vresvijk. Och när han senare jobbade med Lars Winnerbäck så jämförde folk honom med Stefan Sundström ...

Dom båda har nu blivit artister med deras egna stil och nu jämförs nyare artister med dom. Någon dag kanske någon kommer säga att den där nya artisten är som en blandning mellan Fritz och någon mer (skrattar). Man vet ju aldrig! Men att bli jämförd med Håkan och Hästpojken är en komplimang.

Du verkar lägga mycket möda på texterna?
– Jo, det är just texterna som är viktigast för mig. Jag vill säga lyssnaren något med min musik. Jag anser mig själv inte vara någon superskarp sångare så jag lägger nog mest fokus på texterna. Jag har skrivit rätt så länge nu så det är ju olika. Ibland kommer texterna bara flygandes till mig. Vilken klyscha ...

Men så är det! Och ibland kan en text ta flera år. Jag skriver små rader här och där och fiskar upp meningar här och där. Ofta är att skriva för mig en slags ångesthantering. Lite som att gå till en psykolog och bara få snacka av sig. Men det beror på vad det är för typ av text och låt såklart!

Vilken låt är du minst trött på från skivan?
– Det är nog 'Slå dig fri' ... den första singeln som släpptes. Den ligger mig nära hjärtat för att den är väldigt personlig. Jag mådde väldigt dåligt när jag skrev den och behövde den då. Jag tycker att den blev väldigt bra i studion och den är jävligt kul att spela live.

Finns det någon av låtarna som du inte gillar alls längre?
– Det skulle i såna fall vara 'Du kommer aldrig bli hel'. En låt jag tycker om att spela live, men jag tycker att jag inte riktigt fick till den precis så som jag ville ha den i studion. Dels så gjorde vi grunden i en jävligt sk-um tonart för mig. Så redan där började problemen. Jag blev aldrig nöjd, försökte göra på olika sätt, men hittade det aldrig. Den blev ju helt okej till slut, men jag vill helst inte lyssna på den.

Vrider och vänder på mig när jag hör den. Har dock fått höra av vissa att det är en av deras favoriter.

Så det är ju kul att det kan bli så!

Min favorit är nog 'Det känns som att djävulen väntar' ...
– Kul! Det är den sista låten vi spelade in och den skiljer sig från resten av låtarna. Jag och Isak gjorde den tillsammans från grunden i studion. Vi spelade in all musik först och det sista vi gjorde var att skriva tex-ten och melodin sist. Ett sätt att jobba på som jag inte är van vid. Så det var en av dom roligaste låtarna att spela in och testa nya grejer. Isak är ju ett popgeni, så vi bestämde redan innan vi började med inspelnin-garna till plattan att vi skulle göra en riktigt popdänga tillsammans, och det blev det ju!

Den kan ju handla lite om det man själv känner. Konkret handlar den för mig om en strulig relation, men en text har inte bara en sida och mening.

Hur var det att göra musikvideon?
– Det var väldigt okomplicerat. Vi behövde en video snabbt inför releasen av skivan, så då löste jag det. Den är faktiskt inspelad på Nacksving med min mobilkamera. Egentligen så tror jag inte att jag hade en direkt plan över vad jag ville förmedla med den. Jag sjunger in i en kamera, men man kan ju lätt få en känsla av klaustrofobi av den. Tycker att den blev väldigt bra med tanke på omständigheterna.

Finns det nån röd tråd mellan låtarna trots att det är något av en samlad resumé?
– Det har jag inte tänkt på. I och med att det är som jag tidigare nämnde låtar från olika tider i mitt liv. Men en röd tråd finns det nog ändå på grund av att många av låtarna grundar sig i min ångest, saknad och sorg. Rätt så jobbiga grejer, så det är nog så. En sån där sorglig platta helt enkelt (skrattar)

Föredrar du att skriva låtar eller att stå på scen?
– Det är två helt olika saker och olika processer och den ena kräver den andra. Men måste jag välja är det nog att stå på scenen. Det är det bästa jag vet. Där jag mår riktigt bra. Den känslan går inte att beskriva, det är för mig min starkaste drog. Jag försvinner mig in i musiken på ett helt annat sätt när jag är på scenen än när jag sjunger den i till studion till exempel.

Jag vill att publiken ska ha fått någonting av mig när dom går hem eller ut i natten. En känsla, att vara ett med publiken, att dela någonting tillsammans.

Spelar du ute något nu det närmsta?
– Just nu har jag spelat rätt så mycket, men har rätt så lite kvar nu i år. I vår blir det dock en turné i alla fall och sen kommer sommaren. Vintern är ju en rätt så torr årstid på spelningar.

Vilken är din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Det måste vara på Visfestivalen 'Kompledigt'. Jag skulle inte spela egentligen men så fick jag förfrågan under kvällen om jag inte kunde avsluta festivalen. Jag hade kanske fått i mig lite för mycket dricka, men självklart sa jag absolut! Jag lirar några låtar själv, men på sista låten har jag lyckats lura med mig Stefan Sundström upp på scen för att spela en låt av världens bästa band som heter Västerbrokören. Det går skitbra, trots att jag halvramlar runt på scenen med rätt skakiga ben. Sen glider Johan Johansson från KSMB och Strindbergs upp på scen och avslutar låten tillsammans med oss.

Publiken älskar det, och när låten är slut faller jag av scenen och skadar knät.

Ett fint avslut för festivalen ...

Några avslutande ord innan läsarna tar och lyssnar på ditt självbetitlade debutalbum?
– Var snälla mot varandra! Och jag hoppas att vi ses ute på någon av mina framtida spelningar! Och tack till ni som lyssnar på min musik. Utan er vore jag ingenting!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com