Phil Johnston

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 28 januari 2019

Phil Johnston är en av medregissörerna till 'Röjar-Ralf kraschar internet' som har svensk biopremiär på fredag. Ett nytt äventyr där Ralf och Vanellope får hjälp av andra kända Disney-prinssesor.

Det var ganska sent i livet som du började göra film? Du var själv journalist ganska länge?
Ja, jag var journalist långt innan jag blev filmskapare, jag har alltid gillat att prata med människor och ta reda på saker om dem. Tror att jag fortfarande föredrar att vara den som får ställa frågor, "Hur känner du om det här?" (skrattar) Det är något jag nog kan sakna varje dag ... att få dela något med människor som le-ver ett annat liv än mig själv, att träffa de som jag inte inte kunnat träffa på något annat sätt. Det var den bästa delen av det jobbet. Jag arbetade som journalist och nyhetsreporter i nästan tio år efter att jag tagit min examen 1994 och jag älskade det jobbet och att få rapportera om olika händelser i samhället.

Journalistik är också historieberättande fast på ett annat sätt!

Vad fick dig att vilja berätta genom filmmediet istället?
– Jag hade gått en kurs i filmvetenskap, väldigt kort bara, men kunde aldrig riktigt släppa känslan av att det fanns något mer för mig där. Nånstans tror jag att jag visste det redan då, när jag nitton år och studerade till journalist, men att tanken om att göra film var för främmande för mig och jag kunde nog inte erkänna för mig själv att det var något man kunde bli. Jag kommer ihåg att jag satt och tänkte att om jag fortsätter med journalistiken i tio-femton år till så kommer jag ångra mig. Jag älskade det, men det sög också väldigt mycket energi ur en. Jag behövde göra någonting annat med mitt liv.

När jag tänkte vad jag ville göra under resten av mitt liv fortsatte jag komma tillbaka till filmvetenskapen.

Så jag slutade på TV-kanalen jag jobbade för och började studera film igen.

Vilken blev din första film?
– 'Cedar Rapids' var den första filmen som faktiskt blev gjord och som blev min första riktiga film. Jag hade gjort en kortfilm under skoltiden som jag kallt räknade med skulle resultera i en ny karriär i Hollywood. Jag fick ganska omedelbart finansiering för den och den var på väg att rollbesättas när produktionsbolaget gick i konkurrs, så allt det gick om intet. Vad som följde var en reality-check av nåde, där jag under flera år bara satt och väntade på att samma sak skulle hända för mig igen.

Det var många år där jag sålde in idéer som aldrig realiserades. Det tror jag är något många inte förstår om den här branschen, att den helt styrs av riskkapitalister, man säljer in idéer som aldrig nödvändigtvis blir något. Kanske att fem av hundra piloter blir gjorda hos en studio varje år, dussintals filmer får grönt ljus för att sen inte röra sig ur fläcken. Under några år kunde jag leva helt på det, men ingenting blev gjort.

Det gör en del med ens självbild när man har skrivit och sålt det här verket som man älskar, men ingen kommer få se det. Då börjar man fråga sig vem man egentligen är? Jobbar man ens med film?

Vad är ett exempel på en sån idé som vilar i nån källare i Burbank?
– Den där första filmen som föll isär var delvis självbiografisk. Det var en film baserad på min egen tid som high school student där jag under en tid tjänade lite pengar på sidan av genom att sälja porrtidningar till de andra ungarna, det är mitt skelett i garderoben! (skrattar) Jag tror jag är lite glad att det inte blev av nu.

Man har förändrats, växt och utvecklats på alla möjliga sätt genom det här livet och jag har barn nu.

Till slut hände då 'Cedar Rapids' i regi av Miguel Arteta. Blev det en vändningspunkt?
– Ja och nej. Den tjänade inte in några pengar alls. men jag hade åtminstone fått något att visa upp efter all den tiden i Hollywood. Det roliga är att 'Röjar-Ralf' blev den andra filmen jag fick jobba på, som så klart ha-mnade på den direkt motsatta sidan av spektrumet. Hos Disney är det samma människor som sitter och lä-ser manusen som hittar talang i regissörer och manusförfattare, och de är inte ute efter någon som nödvä-ndigtvis bara kan skriva en kul film för barn. Det de letar efter är manusförfattare med starka åsikter.

Så det var det som till slut fick mig att bli sedd av Disney och de parade ihop mig med Rich Moore.

Vi blev snabbt vänner och har haft ett vackert samarbete sen dess.

Du har även fortsatt casta John C. Reilly i allt sedan dess?
– John är min hjälte, han fortsätter väcka nya sidor av beundran både som komiker och dramatisk skådesp-elare. Han är en av de roligaste och mest medmänskliga skådespelarna jag träffat under all min tid här. Vi har känt varandra i många år nu och vi har blivit goda vänner, vi är två goda vänner som får jobba ihop.

Jag visste hela tiden att jag ville ha honom i den här rollen. 

Jag hörde han röst i huvudet som Ralf samtidigt som jag skrev filmen.

Rich regisserade manus då, sen gjorde ni nåt liknande med 'Zootopia' men nu regisserar ni båda?
– Vi får dela lite mer på ansvaret med den här filmen. Vi har jobbat ihop i tio år nu och det är de erfarenhe-terna som vi bestämde oss för att skriva och regisera 'Röjar-Ralf kraschar internet' tillsammans istället. Vi har kommit varandra nära både som vänner och filmskapare genom att vi båda anser att animerad film bör komma med sina tydliga mänskliga budskap, att inte bara göra filmer för barn utan även för de vuxna. Att gå lite djupare än vad som förväntas av oss och utforska teman som är lite mer komplicerade och vuxna.

Det ska fortfarande vara familjekomedier, men vi vill också få människor att prata med varandra.

Publiken idag har en appetit för djupare, mer emotionella familjefilmer idag än de brukade ha.

Det är även ett enormt företag att göra en sån här film. En sån här film tar en evighet att göra. Det är precis som att starta ett mindre företag där filmen i slutändan blir produkten man tagit fram tillsammans.

Det kan vara ganska avskräckande att göra själv.

Vad är den största skillnaden mellan att göra en sån här animerad film och en spelad film?
– Efter att ha arbetat med både animation och spelfilm är jag mer övertygad än någonsin om att min syn på det ena eller det andra bara är två olika sätt att se på ett och samma berättarmedium, det kvittar om det är animerat eller inte. Det är berättelserna och karaktärerna som för hela det här mediet framåt.

När jag växte upp var det inte 'Looney Tunes' det handlade om ... även om jag älskade Snurre Sprätt ... det var filmskapare som från alla områden som öppnade mina ögon, som Jim Jarmusch, bröderna Cohen och David Lynch. Det är de som format mig som filmskapare och hur jag ser på film.

Richard Linklater är en annan av mina hjältar som lyckats göra många olika saker.

Ofta handlar det om att bryta regler och det kan ske både i animation och i spelfilm.

Jag känner att det här för oss in på ämnet om det nya Disney vi kanske fått se av under de senaste åren bara. Visst, det ska matas ut live-action remakes på alla klassiker. Men det känns som Disney för första gången på många år faktiskt också producerar nya filmer som blivit otroligt relevanta?
– Ja, jag håller med. Det görs fortfarande sagor som 'Frost' och alla nyinspelningarna som du nämner, men de har också gjort rum för helt nya och nutida historier som 'Röjar-Ralf' som försöker vara nånting mer. Och det är en förändring som vi har helt att tacka John Lasseter för, när han kom in från Pixar för tio år sen styrde han Disney framåt i en ny riktning. Företagskulturen blev helt annorlunda där då och detta med att det är de kreativa människorna som nu sköter det exekutiva har förändrat mycket.

Rich kom in efter att ha jobbat i många år på serier som 'The Simpsons' och 'Futurama' och jag hade heller ingen barnfilmsbakgrund. Lasseter vill åt regissörer och manusförfattare som berättar det som är viktigt.

Inga historier kommer ur exekutiva beslut, utan berättelserna kommer direkt ur våra hjärtan.

Och när en film som den här tar en så lång tid att göra, 'Röjar-Ralf kraschar internet' tog lite mer än tre och ett halvt år att göra, så behövs det verkligen finnas en äkta kärlek för det du gör där.

Ingen trasslig övergångsperiod att tala om?
– 'Zootopia' var faktiskt en film vi fick kämpa hårt för, vi hamnade i väldigt många argument om den verk-ligen borde vara så tydlig med teman som segration, rasism och, genom djuren, mänskliga rättigheter. Men vi hade även stödet från högre upp att fortsätta trycka på framåt med våra hjärtefrågor, så vi gjorde det.

Vi slängde ut mycket ur filmen som andra hade gjort och gjorde filmen vi ville göra.

Själva filmskaparna på Disney har alltid varit briljanta i min mening, det är ett stort ansvar man har och det finns många hjältar inom det väloljade maskineriet som vi aldrig får höra talas om. Men jag tror också att publiken blivit mycket mer sofistikerad med åren och är redo för mer sofistikerade berättelser.

Publiken är tillräckligt smart.

Vi kan inte sitta här nittio år in och fortfarande tänka "Vad skulle Walt Disney göra här?"

Det finns nu väldigt smarta och kritiskt tänkande människor på plats.

Kan du berätta lite om den långa processen med att göra animerad film?
– 'Röjar-Ralf krashar internet' tog tre och ett halvt år men vanligtvis tar det närmare fyra eller fem år. På denna hade vi femhundra otroligt talangfulla artister från tjugofem olika länder som arbetade med filmen. Det som börjar med att vi bara försöker få varandra att skratta runt matsalsbordet spiller snart ut till bild-manus, först skisser på mindre papper och sen till större papper som nästan motsvarar en hel filmskärm.

Efter tre år med en film har man levt den, älskat den, börjat hata den och sen börjat älska den igen. När man gör en film som den här görs den oftast om från grunden sju-åtta gånger där saker hela tiden kommer till och mycket också försvinner. Det är då man själv ser hur vi har upprepat oss, hur mycket som blir repetit-ivt, vad som funkar. Jag har förmodligen sett den här filmen över hundra gånger i en eller annan form.

Att nu ha regisserat den här med Rich har även gett mig en annan inblick i hela processen. Våran kalender har varit fullspäckad varje dag under tre år. Produktionsteamet hade nya saker att visa oss varje dag.

Varje minut hade vi någonstans att vara.

Det här får mig också att tänka på en skillnad som visst finns mellan en animerad film och en spelfilm. För när man gör en spelfilm är alla fokuserade på att lyckas med en och samma scen, men med animation är olika faser av filmen under produktion samtidigt, där kanske vi måste fokusera på att få klart trettio scener samtidigt. Det är ingenstans en linjär process på samma sätt.

Det är en även mycket mer individuellt där många tar sitt egna ansvar och sen kommer allt samman.

Det är ett sant privilegium and få dela det med några av världens mest kreativa människor.

Vad handlar 'Röjar-Ralf krashar internet' om?
– I den första filmen fick vi se en antagonist som ville bli berättelsens protagonist, Ralf hade varit slut-bossen i ett arkadspel så länge att han börjat längta efter någonting annat och efter en vän. Jag vet inte om du minns det, men i slutet av den första filmen säger Ralf faktiskt något i stil med att "Om Vanellope kan gilla någon som mig, hur dålig kan jag då vara?" Vi tänkte inte på det då, men vi insåg senare att det inte lät särskilt friskt, genom att säga så bygger han hela sig själv och sitt egenvärde på vad hon tycker om han.

Så om den första filmen handlade om hur deras vänskap kom till liv handlar uppföljaren mer om hans rela-tion till henne och hur han själv inte inser att han kväver henne genom att projicera sig själv på henne.

Det är absolut en stor äventyrsfilm, men i kärnan är det berättelsen om en hotad vänskap.

I den första filmen såg vi Vanellope se Ralf för vem han verkligen var, även fast han verkade farlig och våldsam. När hon väl gav han en chans och lärde känna han upptäckte hon en annan person.

Frågan vi ville ställa oss var hur Ralf klarar av att ge Vanellope samma chans att visa vem hon är.

På tal om nya relevanta Disney finns det så klart bottnar av feminism i den könsdynamiken?
– Absolut! Och som jag sa, när vi gjorde den första insåg vi själva aldrig hur beroende Ralf var av att verk-ligen ha Vanellope som sin vän oavsett vad, till och med så långt att han står i vägen för hennes eget liv. Han är så upptagen med hur mycket han själv älskar det här livet och och den här vänskapen med henne.

När Ralf lämnar arkadvärlden gör han det för hennes skull och för att laga spelet hon är med i, men han gör det kanske också framförallt för sig själv, så att hon ska finnas kvar där han vill att hon ska finnas.

Det här är Vanellopes tid att skina och när hon trivs bättre i den nya internetvärlden blir det tydligt att hans egna osäkerheter och det grepp han har om henne blir filmens stora antagonist den här gången.

Han vill inte att hon ska lämna henne. Han är rädd att hon ska lämma honom.

Samtidigt vill hon inte såra honom.

Var kommer det här ur för dig? Är det viktigt för dig personligen att kommentera samhället?
– Det är väldigt viktigt för mig, kanske tror jag för att jag själv växte upp i en liten amerikansk småstad i Wisconsin, det är mitt ute i ingenstans om du inte redan hört om det, och jag kom ur ett väldigt gammal-modigt samhälle där saker bara kunde vara på ett sätt. Ser jag tillbaka till mig då var jag länge en väldigt naiv ung man, men efter att ha bott i New York och Los Angeles i trettio år och träffat människor från
alla möjliga kulturer och bakgrunder har jag fått mer livserfarenhet och kunskap om hur världen ser ut.

Jag var lite som Ralf är innan (skrattar) Lite osäker kring alla nya intryck.

Så självklart vill jag porträttera ojämlikhet och fördomar, kanske för det blev enkelt för mig att dra ur den egna upplevelsen av att komma från en instängd småstad till att veta bättre.

Konflikt är ofta en bra väg framåt för komedi och att se det roliga med mänsklig tragedi.

Har även du förlorat vänner längs vägen?
– När jag precis bestämde mig för att börja studera film igen och för att flytta till New York blev det ganska komplicerad stämning mellan mig och mina gamla vänner, både från min och deras sida. Jag som lämnade för att jaga ifatt min dröm och de som valde att stanna kvar, för att göra med sitt liv som de själva ville.

Ingen av oss kunde nog förstå vad för motivation som låg bakom varandras olika beslut, varför vill de stan-na kvar där? Precis som i filmen fick vi lära oss navigera bland de förändringarna tillsammans.

Ni petar också i Disneys gamla "Damsel in Distress" tropes där nog nästan alla klassiska Disney-prinssesor nu får komma till tals och klaga lite över berättelserna som de hade i sina gamla filmer?
– Prinsessorna kom ursprungligen med i filmen som ett skämt som mer eller mindre gick ut på att Ralf trä-ffade en Quiz-karaktär som kunde berätta för honom om han var mer som prinsessan Elsa eller Anna, det var i ett väldigt tidigt stadie, precis i början när produktionen väl hade kommit igång. Vi gjorde en liten enkel svartvit animation som vi nervöst visade för våra chefer och de tyckte att det var väldigt kul.

Sen kom vi på att Vanellope också är en slags Disney-prinssesa, det är klart hon är, och i en berättelse om hur hon hittar sig själv och vem hon är kunde vi ge alla en större roll att hjälpa henne på traven lite.

Så det började som ett skämt, som jag sa, något för att få varandra att skratta. Men vi hade inte tänkt ut var det skulle kunna ta plats i handlingen. När vi väl knäckt den gåtan insåg vi att vi kunde sätta nytt ljus på dem, men vi ville aldrig förändra dem eller göra dem till något de inte hade varit förut.

Det är satir på ett sätt, men vi älskar också alla de här karaktärerna och visar mest fler sidor av dom.

Vanellope är så klart min favorit av prinsessorna nu! Även om jag gillar Belle mycket också.

Alla originalskådespelarna gör sina röster igen?
– I alla fall nästan alla fick vi ha våran lilla stund med. Det var rätt fantastiskt. Att själv ha växt upp med animerad Disneyfilm och sen få samla alla i samma rum igen. Man vet aldrig var ett projekt ska ta en och vi hade nog aldrig kunnat gissa att något sånt skulle hända i 'Röjar-Ralf 2' då för tre och ett halvt år sedan.

Elva av fjorton klassiska Disneyprinssesor är tillbaka igen.

Det var inte riktigt logistiskt genomförbart att faktiskt spela in alla tillsammans, så alla fick spela in var för sig. Men alla var väldigt entusiastiska och älskningsvärda och gav sina tankar om karaktärerna.

Feminismens superhjältinna Gal Gadot är också med?
– Idén om att ha med Gal Gadot fanns faktiskt alltid där, det var en viktig karaktär som vi visualiserade framför oss som just henne. Men det tog en ganska lång tid innan det gick upp för oss att Gal Gadot kanske till och med skulle kunna spela den rollen. Med facit i hand, vem annars skulle kunnat ha spelat henne?

Vi skickade manuset till henne tillsammans med ett långt brev och det tog inte lång tid innan hon hade tackat ja och var helt euforisk över att få sjunga en Alan Menken-låt i en Disneyfilm. "Jag älskar att sjunga!" fortsatte hon säga till oss (skrattar). Hon är väldigt begåvad, smart och kan sjunga på riktigt!

Detta med Alan Menken är ju även det något att prata om. Den legendariska kompositören bakom 'Den Lilla Sjöjungfrun', 'Skönheten och Odjuret', 'Aladdin', ja ... allt Disney ... är tillbaka igen?
– Alan Menken är den bästa på vad han gör och vi hade väldigt mycket tur som fick chansen att jobba med honom. Det kom sig efter att vi hade bestämt oss för att ha med alla Disneyprinssessor, vi visste då att vi också skulle behöva ha med ett klassiskt musikalnummer som hörde alla de gamla filmerna till. För hur ska prinsessorna nå fram till den här nya prinssesan? Genom att sjunga ut i Alan Menken-sång så klart!

Vi trodde aldrig att vi skulle få en faktisk Alan Menken-låt, utan bara en låt som lät lite som honom.

Det fanns ju en fara att det kunde blivit parodi av det, tänker man så här i efterhand.

Jag såg att Nick från 'Zootopia' är med. Några andra inte så lättfångade karaktärer som syns till i filmen är Björnen Humphrey, Musse Pigg från 'Trollkarlens lärling' och Peter Pans skugga?
– Helt ärligt, bortsett för något enstaka skratt här eller där, så valde vi alla karaktärer och miljöer i filmen baserat på hur det antingen kunde hjälpa eller stjälpa Ralf och Vanellope på deras resa. Allt är tänkt att an-tingen hjälpa filmen fram eller vara där som hinder för dom att ta sig förbi. Den filosofin hade vi även med första filmen, där själva karaktärerna inte är där bara för att, utan för att bidra med något till historien.

Det kan vara på små sätt, och större delen av tiden låter vi våra egna skapelser vara i fokus.

Men den här filmen fick oss också att inse hur mycket som faktiskt är Disney idag. Både all den historia som finns och även att de idag också är Marvel, Pixar, Star Wars och alla dessa olika saker.

Så vi kunde inte låta bli att också försöka få med oss så mycket som vi bara kunde.

Vad ska du göra nu efter den här filmen?
– Det har varit tre långa år med att få den här filmen gjord, nu ska jag passa på att sova! (skrattar) Jag har en annan lågbudget-komedi på gång, kanske blir det nån animerad film till längre fram i tiden. Scott Rudin och jag har försökt få till en filmatisering av 'A Confederacy of Dunces' i fem-sex år nu, det finns ett manus som är färdigt och många människor som vill se till att den blir av, även om jag inte vågar hoppas på det.

Många har försökt sig på att sätta den boken på vita duken innan, John Belushi skulle göra det 1981, sedan var det John Candy och sen Chris Farley. Innan oss skulle Steven Soderbergh göra den med Will Ferrell i den. Vi hade tänkt oss Zach Galifinakis. Det var min favoritbok när jag växte upp som har varit viktig både för mig och för väldigt många komiker där den influerat en hel generation av komedi.

Men den har som sagt varit på kartan så många gånger att jag tror att det aldrig kommer bli av.

Nu skriver jag mest själv, vilket större delen av tiden bara handlar om att sitta och låta tiden gå.

En till uppföljare till 'Röjar-Ralf' kanske?
– (Skrattar) Vi skulle aldrig ha gjort 'Röjar-Ralf kraschar internet' om det inte funnits väldigt många bra anledningar att göra den. Det var otroligt givande för oss att återvända till de här karaktärerna, folk älskar dem och det gör vi med. Men utmaningen med en uppföljare till skulle nödvändigtvis inte vara att få en till gjord utan för oss att igen hitta nåt som inte bara är en ursäkt att återvända till karaktärerna igen.

Hur gör vi en till uppföljare som inte upprepar det de två första redan gjort?

Just nu gillar jag tanken på att det här är en berättelse i två delar, deras vänskap kom till i den första filmen och det som händer i den andra får till slut den vänskapen till en bättre plats, men man vet aldrig!

Nu behöver världen få se den andra först (skrattar)

Vad hoppas du att besökarna ska ta med sig från att se filmen?
– Jag skulle hoppas att både barn och vuxna börjar tänka till lite kring hur de själva behandlar människor-na som finns i deras liv och även hur de behandlar de människor de pratar med varje dag på internet. Vi har så klart velat göra en rolig film, ärligt talat är det det absolut viktigaste för alla oss som arbetat på filmen, vi vill inte få människor att må dåligt. Men om vi också kan sätta ljus på vissa frågor, få alla representerade, och ge alla en röst ... varför inte? Det vore naivt av oss att tro att den ska leda till verklig förändring.

Men om så bara ett barn börjar tänka kring vissa saker på ett nytt sätt, att en liten glödlampa tänds ...

Jag hoppas alltid, men jag förväntar mig det inte. Nu när filmen är ute tänker jag på den som om det vore mitt barn, den har lämnat boet och jag kan bara hoppas att ni gillar den.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com