Petter Winnberg

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 14 november 2017

Grammis-belönade Petter Winnberg från det hyllade bandet Amason har sadlat om till landet där han lever cowboy-liv och nu solodebuterar med skivan 'The Dog and the Shepherd'.

Allra mest ska jag gratulera till det nyblivna föräldraskapet. Hur funkar det med artisteriet?
– För tillfället fungerar det utmärkt men vi har båda kunnat vara hemma ganska mycket än så länge.

Vilken av dina låtar passar bäst som vaggsång? 
– Det vet jag inte ... man får nog pröva sig fram. Men troligtvis någon av instrumentalerna.

Du började med musiken vid väldigt ung ålder själv. Var det med reggaemusik?
– Jag började spela cello när jag var fyra eller fem år. Min pappa var cellometodik-lärare på musikhögskolan i Göteborg så han hade ett finger med i spelet. Men senare i livet har jag spelat en hel del reggae.

Det är inte bara barndebut utan också solodebut. Hur går tankarna nu inför den lanseringen?
– Det har varit en relativt långsam process både att göra klart skivan och att släppa den. Jag fick ett exe-mplar av vinylen redan i våras, så man har liksom hunnit vänja sig vid att det finns en skiva ganska långt innan den finns för någon annan ...

Det kanske inte är den mest direkta skivan som gjorts men den har väl nått form av vemod paketerat i en blandning av Vangelis och Gladiators, eller nått.

Redan i våras alltså ... När spelades albumet in?
– Det har varit väldigt fragmentariskt arbete. Jag tror att den äldsta låten är nog i alla fall sju-åtta år gammal. Sen har jag försökt att väva in det gamla med de något nyare låtarna med hjälp av en gammal hemorgel som heter Electone D85. Sen har jag dessutom flyttat studion ett antal gånger under tiden så den mixades klart förra sommaren.

I Björka Bystuga uppe i Gagnef och spelades in delvis i Stockholm men till större delen i Flen där jag bodde i ett antal år. Jag tror att det har haft en viss inverkan på resultatet.

Ser du några för eller nackdelar med att ge ut musiken på egen etikett?
– För tillfället ser jag bara fördelar med det. Jag har inga stora krav på framgång med just den här musiken. Känns skönt att inte ha någon som sitter och är beroende av att det går på något visst sätt för att de skall kunna ta ut en lön. Jag har ju andra åtaganden inom musiken som bygger på helt andra förutsättningar.

Så då känns det skönt att ha ett ställe som kan ge utrymme till vad som faller en in ...

Du har under åren kommit att vara med i en mängd band, som Frankfurt, Little Majorette och Amason . Jag tänker att skapandeprocessen måste varit lite annorlunda även där?
– Det har ju varit en väldigt utdragen process som dessutom ingen har frågat efter. Det blir ju alltid någon form av kompromiss när man jobbar tillsammans med andra, både kreativt och tidsmässigt, och det är ju det livet i stort handlar om. Man kan kanske inte bara sätta sig lite då och då och pilla lite på någon låt om man skall få nåt gjort i och med en grupp.

Eftersom man åtminstone vid några tillfällen måste sitta ner tillsammans. Jag kan ju tycka att det känns lite mer artificiellt att sitta och göra musik på egen hand när det hela från början trots allt är sprunget ur en rent social företeelse ...

Hur skiljer sig i slutändan själva musiken åt?
– Det är väl just det att mina saker är ihopplitade på egen hand och Amason till stor del bygger på ett möte mellan olika människor och deras historia och förutsättningar.

På den nya plattan gillar jag låten 'Tough Love' särskilt mycket. Vad kan du berätta om den?
– Det var en av de låtarna som blev startskottet till att göra klart skivan. Mycket av materialet är ju gans-ka gammalt. Den kom till i en trasslig period då det skrevs lite olika låtar som alla blev baserade på den där gamla orgeln. Det var nog hemorglarnas hemorgel med tre manualer och 115 kg. Men den har gjort ganska mycket av den här skivan i slutändan.

Vad gillar du själv mest med albumet?
– Det skulle nog vara någon av de instrumentala bitarna. Jag brukar ha lite svårt att lyssna på musik jag själv gjort efter att det är klart eftersom man suttit och psykosat på det under en period. Men det känns ändå ganska bra när jag försöker tänka på dem.

Dessutom gjordes flera av de instrumentala låtarna på beställning till en kompis kortfilm så då känns det ju lättare att till sig det när det inte är helt på eget bevåg man gjort musiken ...

Visst komponerar du rätt mycket musik till film och reklam? Hur skiljer sig det åt?
– Jag gjorde en reklam med El Perro Del Mar i våras då hon sjöng 'Fångad av en stormvind'. Den tycker jag blev fin.Det är ju ett helt annat tänk än att skriva låtar. Först och främst så har man ju en rörlig bild att ta hänsyn till, sedan är det dessutom alltid ganska många olika viljor som skall tillgodoses. Tycker att man kan se en trend inom reklam-musik att den blir allt mer vågad. Jag skulle tro att i en värld där man tävlar om kultu-rellt kapital och och folks allt mer bristande förmåga till att hålla koncentrationen på en sak längre en tio sekunder så kommer de behöva göra saker som griper tag på riktigt.

Man kan ju hoppas att detta leder till att byråer och kunder vågar lämna ett större ansvar för både filmskapandet och komponerandet till de som faktiskt skall göra det. Det kan ju i annat fall leda till rätt urvattnade resultat om alla skall få säga sitt ...

Nästa vecka vankas det spelning på Södra Teatern. Vad har man framför sig om man tar sig dit?
– Förhoppningsvis en fungerande orgel och några mer eller mindre förvirrade unga män med synthar och gitarrer, och om allt vill sig väl lite fler folk på scen.

Blir det fler gig än det framöver?
– Inte som jag vet nu.

Det är i alla fall november, mörkt, kallt och regnigt. Hur ska vi klara oss genom hösten?
– Med Mia Blomgrens alla dokumentärer på Tendens P1. Framförallt hennes senaste 'Det är biologin som spökar'. Men det bästa är att lyssna på alla för de hör alla ihop. Hon är ett geni.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com