Peter Pardini

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 26 augusti 2017

Los Angeles-baserade manusförfattaren och regissören Peter Pardini har vind i segeln. Efter framgången med den prisbelönta musik-dokumentären om Chicago är nu flera projekt igång.

De flesta känner antagligen till ditt arbete bäst genom musikdokumentären 'Now More Than Ever'  som följde med rockbandet Chicago. Hur kom du först i kontakt med det bandet?
- Min farbror, Lou Pardini, gick med i bandet år 2009. Jag tog examen från filmskolan 2010 och bandet behövde någon som kunde filma bakom kulisserna material för deras kommande julalbum, som de spelade in i Oktober samma år, i Franklin, Tennessee ...

Jag gick med på att göra det för den erfarenhet som skulle gynna både bandet och mig själv, och det ledde slutligen till att jag blev anlitad under turnén att filma deras världsturnéer under 2011 och 2012. Sen, under 2013, la jag fram förslaget att på riktigt göra en ordentlig dokumentär om bandets historia, det fick grönt ljus och började filmas inom bara några veckor.

Hur var research processen?
- Lång och sporadisk. Jag tog till mig saker reflexmässigt under de första åren med gruppen. Bara genom att lära känna killarna i bandet som människor och få höra deras historier gjorde att jag fick kunskap utan att ha en tanke på att en dag använda den till att göra en dokumentär. Sen, när filmen faktiskt var på g gjorde jag allt jag kunde för att hitta allt som fanns på internet, oavsett om det var via sökmotorer, youtube eller att direkt fråga fansen på Facebook om vem som kunde tänkas ha tillgång till material och inte. I slutändan gav mig Jimmy Pankow, bandets trombonspelare och en av de ursprungliga medlemmarna, som tur var massor av hemvideor och bilder som verkligen hjälpte till att få filmen till liv.

Jag var i princip ett enmansband i hänsyn till allt ifrån att hitta alla arkivfiler till att licensera allt, i vilket fall vi behövde ha ett professionellt handhavande i förhandlingarna med alla företag som äger materialet.

Det är en minst sagt ingående dokumentär. Hur länge kom du att arbeta med den?
- Kul att höra. Jag arbetade med den från april 2013 till just innan den släpptes på CNN här i USA, den 1:e januari 2017. Så över tre år av ganska konstant arbete. Med en dokumentär är det aldrig bara produktion och redigering. Man har hand om allt från pappersarbete till färgkorrigeringar och: "Vi måste plocka bort den här låten för vi får inget godkännande", vilket innebär att man filmen får öppnas upp på nytt ibland vilket innebär en hel del stress men i slutändan är det väldigt belönande.

Vad är mest oväntat och överraskande av allt med Chicagos historia?
- Ärligt talat, den fullständiga bristen på självgodhet vad gäller alla bandmedlemmarna. Ja, det finns såklart fakta som är fakta, sånt som nämns om turnéer och skivförsäljning, men struntsamma. Det mest överas-skande, för mig, var att det inte fanns någon känsla av kaxighet eller "se hur bra vi är".

Vad gäller olika berättelser, skulle jag nog säga att "Snortaorium"-historien förmodligen är den vildaste där de, på 70-talet, hade en falsk telefonkiosk på scen som de gick in i en och en, blicka ut över publiken .. som inte kunde se dem, och ta kokain. Det är förbluffande att mestadelen av dem kom ur det levande. De är alla helt rena nu och har överlevt för att kunna berätta historien.

Filmen har vunnit flertalet utmärkelser och fått beröm av bland annat Rolling Stone?
- Bara för att klargöra ... David Wild skriver för Rolling Stone Magazine. Den recensionen var av honom men publicerades inte i den tidningen, men det var ändå en stor ära, då David är en encyklopedi av musik och någon vars åsikt är viktig för mig.

Vilka möjligheter har det öppnat upp?
– Jag tror att de möjligheter som har kommit efter dokumentären är det enkla faktum att det har fått in mig på möten som jag annars inte skulle ha fått. Jag har fortfarande jobb kvar att göra, och jag måste bevisa mig själv på nytt, men mötena jag inte fick innan den kom ut är nu mycket lättare att få på grund av recensionerna, betygen och hur erkända bandet i sig själva är.

Efter dokumentären har du även gjort en annan film. Vad handlar 'Black Cat' om?
- Black Cat handlar om ett vuxetbarn som heter Duke Moody, som ber sin miljardärmamma att finansiera en true crime-dokumentär om en skådespelare som kanske, eller kanske inte, har begått ett mord 10 år tidigare. Det är en blandning av mockumentär och narrativt driven film ...

Och den gjordes för bara $35,000 men den blev ändå väldigt bra!

Vad fick dig att följa upp med en spelfilm just?
- Jag har alltid velat vara en spelfilmsregissör. Dokumentärt filmskapande var bara den möjlighet som först presenterade sig. Så, i grund och botten är det vad jag verkligen vill göra framöver, och tack vare Indiegogo kan man nu åstadkomma sånt med hjälp av de nära dig.

Filmen har visats på festivaler över hela världen. Hur har responsen varit?
- Filmen har varit med i omkring 30 festivaler och har vunnit tre. Jag tror att den kommer att komma med i många fler och förhoppningsvis även vinna några till också. Det är fantastiskt att se hur det esoteriska sätt vi närmade oss att blanda olika stilar och genrer på något sätt ändå resonerar med främlingar!

Det är en intressant tid att släppa en film med satiriska ingredienser allt eftersom vardagen blir allt mer absurd i sig. Hur tänker du kring att göra satir och komedi i dagens klimat?
- Jag tänker att satir drivs av sanning, inte av åsikt. Självklart måste man ha sin synvinkel, men jag tror att den kommer från dina karaktärer. Om du, som filmskapare, börjar berätta för publiken vad de ska tänka snarare än att leda dem till att känna något, så tror jag att satiren istället blir till predikning. Jag avskyr predikande filmer, då alla har åsikter och ingen är den andra lik, även om man så håller med varann allra mest. Det var viktigt för mig att göra huvudpersonen till någon som strävade efter erkännande och berömmelse, och att alla hans beslut var rimliga sett till hans mål, men inte för handlingen, om det låter vettigt. Vet inte, det blir för invecklat att försöka förklara ...

Förhoppningen i satir, i alla fall för mig, är att få den att kännas organisk och att den biter sig genom karaktärens sanning. Men såklart, i dagens värld är allt tillåtet för att få berömmelse eller uppmärksamhet och människor är villiga att göra vadsomhelst. Och jag tror alla är medskyldiga. Mitt favoritcitat ur filmen är: "We live in a society where the first story is the true story and innocent until proven guilty is just a figure of speech". Jag gillar det då det är lite pretentiöst, vilket passar i linje med huvudpersonens försök att se och låta cool, men det finns en sanning i det.

Allt går så snabbt nu, och historierna ändras från minut till minut, om det finns en sanning, borde inte den vara den första och enda historien? Tyvärr verkar det som om 24-timmars nyhetscykeln har gjort det till något från det förflutna, eftersom media måste hålla saker konstant intressanta för att hålla kvar dig. Huvudpersonen i Black Cat är likadan. Duke Moody är villig att göra vadsomhelst för att få något att passa in i hans historia, oavsett vad det tog eller kostade att komma dit.

Vilka festivaler kan man ta sig till för att se den?
- Vi är överallt. Över hela USA och runt om i världen. Naperville, Illinois. Fernandina Beach, Florida. Några platser i Indien, ett ställe i Afrika. Det är galet vilken räckvidd man kan nå med filmfestivaler.

Hur ser det ut med distribution för filmen efter festivalvändan?
- Vi har inte försökt än, då vi väntar på att festivalspelningarna ska sluta först.

Du tog den långa vägen med att regissera reklam, kortfilmer och musikvideos. Vad har "tagit din tid" gett dig idag när du gör kritikerrosade dokumentärer och spelfilmer?
- Jag ser det inte riktigt så. Jag är bara trettio år gammal och började göra dokumentären när jag var tjugosex. Och jag har alltid drivits av att göra saker alldeles för snabbt och otåligt. Ganska direkt kände jag att jag redan tagit den långa vägen, och har varit ivrig att börja med filmer av högre budget, men har också samtidigt insett att jag är ung och har två framgångsrika spelfilmer under bältet.

Men, visst har jag emellertid regisserat film, kortfilmer och reklam i 10 års tid nu, och jag tror på att man lär sig genom att göra. Det finns inget specifikt sätt och från vad jag sett så måste man tänka att varje projekt kan vara det stora genombrottet.

Jag tror det är det enda sättet. Man måste vara lite verklighetsfrånvänd och tro att det kommer fungera varje gång, det är verkligen det enda sättet att få en att lägga in allt man har emotionellt i det.

Du hade en nära relation till Oscar-vinnaren Robert Moresco, som skrev 'Crash'?
- Robert var på jakt efter en assistent. Han hade ett fint kontor i sitt hus och det var nära där jag bodde på den tiden. En vän till mig jobbade för hans agent, som visste att jag ville vara en filmskapare, och ringde och berättade att möjligheten fanns. Jag arbetade sedan för honom i ungefär ett halvt år och hjälpte honom att diktera sina manuskript och göra research, och så vidare. Det var fantastiskt att kunna lära mig av de små detaljerna i det han gjorde, vare sig det var den kortfattade naturen i hans skrivande eller hur han fick sig själv att gå upp och skriva varje dag, vilket fortfarande är någonting jag arbetar på.

Ingen vila för de begåvade. Du utvecklar flera projekt nu? Först ut är en långfilm?
- "Utvecklar" är väl nyckelordet. Jag har alltid omkring tio olika planer i huvudet om vad jag vill göra, och nu när dokumentären är klar och Black Cat är ute på festivaler så har jag smalat ner och riktat in på mig på vad jag vill göra. Spelfilmen påminner väldigt mycket om en Bröderna Cohen-film rent stilistiskt, den involverar ett bankrån, men det är ungefär så rakt på sak den blir.

Jag ska försöka berätta en enkel historia med intressanta karaktärer som rör sig på konstiga platser. Men kan inte säga mycket mer än så för tillfället då den fortfarande befinner sig i skrivfasen.

Och ett koncept för TV?
- Idén för TV är något som jag längre fram vill sälja in till Adult Swim, efter att vi fått möjlighet att spela in ett pilot avsnitt med lite lägre budget. Det är något som jag utvecklar tillsammans med Douglas Bennett, som också spelar Duke Moody i Black Cat. Jag ser den framför mig som något i stil med att 'Eric André möter Pee Wee's Playhouse' ...

Jag älskar absurd humor och ett projekt som detta kommer låta mig få det ur mitt system så att andra projekt inte blir så konstiga och Adult Swim är det perfekta stället för något sånt.

En andra dokumentär ska också bli av?
- Den andra dokumentären kretsar kring världen bakom kulisserna i Major League Baseball. Jag har redan filmat den första intervjun och är nu på väg att göra en demotrailer för att se om vi kan få den finansierad.

Hur länge har de här olika projekten varit under utveckling?
- Filmen har beretts i flera år och de andra två har varit på gång sedan början av året.

Så hur snart kommer vi kunna se resultaten av de här tre ännu rätt vaga titlarna?
- Jag vill att alla ska hända nu! Det finns ingen specifik, realistisk, tidslinje. Men i mitt huvud så tänker jag att alla borde hända eller i alla fall börja röra på sig framåt slutet av året.

Om du känner någon där ute som finansierar film och TV får du säga till! (skrattar)

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com