Peter Högklint

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 31 oktober 2016

Intervjun möter Peter Högklint i ett samtal om sitt andra album, hur det var att spela in allting efter sin stämbandsoperation och om kärleken som kanske, eller kanske inte, finns överallt.

Först och främst ... hur var din releasespelning på Jolie i helgen?
– Strålande! En fantastisk publikrespons, det blev både andäktigt och ösigt. Bandet med Norpan Eriksson på trummor, Surjo Benigh på bas, Marcus Olsson på keyboard och sax samt Staffan Hagberg på gitarren gjorde självklart ett kanonjobb. Och vi firade ordentligt efter releasegiget!

Men nu är det jobb som gäller med fler spelningar i helgen.

Är det samma band som du spelar med på albumet?
– Musikerna på albumet, förutom jag på sång, gitarr och munspel, är Andreas Dahlbäck på trummor, slag-verk och som kör. Surjo Benigh på bas och som kör, Jens Frithiof på gitarr och Marcus Olsson på saxofon, piano, orgel, klockspel och även han som kör ... samt Klas Jervfors på trumpet och trombon.
 
Hur var gehöret på de nya låtarna?
– Mycket bra, det verkar som att detta är ett album som kan beröra.

Vart spelade ni in albumet?
– Jag och producenten Marcus Olsson träffades lite och jobbade med låtarna, sedan blev inspelningen en förlösning utförd på bara några dagar. Det känns som att vi hittade rätt med dom flesta låtarna ganska omedelbart, men det är en dränerande insats att gå in i en studio och koncentrerat kräma ur sig ett album.

Det är organiska inspelningar utförda på det klassiska viset med att några människor samlas i ett rum, man trycker på en röd knapp, räknar till fyra och spelar in! Nu på hårddisk, men ändå. Albumet spelades in och mixades av Andreas Dahlbäck på Durango Recording och mastrades sen av Gustav Lindelöw.

Hur var det att ta sig an den här skivan i kontrast med första 'Från Parkgatan' skivan?
– Det var inte så stor skillnad, bortsett från att förarbetet till 'Kärlek Överallt' präglades av mina stämban-dsbekymmer. De flesta låtarna skrevs när jag inte kunde sjunga. Lite som att jobba i amputerat tillstånd fast det inte syns utanpå. Det är låtar som jag skrivit i ett sårbart tillstånd vilket säkert påverkat låtarna. Vid inspelningarna i studion hade jag fortfarande sviter efter operationen, det kom en och annan "tupp",  men det var ju så klart en fantastisk känsla att börja känna att rösten bar igen.

Musiken har så länge jag kan minnas varit som en magisk kraft i mitt liv. Den har varit en trogen följes-lagare som kunnat hela, lugna, ge energi, glädja och föra samman människor.

På det viset var ju inspelningarna speciella.

Hur pass tidigt hittade du till musiken?
– Jag hittade väl musiken i fyra-femårsåldern då jag brukade stänga in mig i köket och lyssna på Tio i topp på radion och nöta ut föräldrarnas gamla vinylsinglar. Favoriter var bland annat The Beatles och Sven-Ingvars. En misslyckad sejour som blockflöjtsspelare i årskurs tre spädde på tvivlen till att ett eget mu-sicerande låg inom räckhåll. Steget från 'Lilla snigel' till The Beatles kändes ofattbart långt då. Trots det var musiken fortsatt en viktig del av livet, det spelades nästan jämt på mammas stereo hemma på Parkgatan, det var femtio- och sextiotalsrock i mängder. Elvis! The Beatles! Rolling Stones och Roy Orbison!

Så småningom inledde jag och brorsan Totte ett passionerat förhållande till att uppleva livemusik av arti-ster som Bob Dylan, Neil Young, Bruce Springsteen, Little Steven, Southside Johnny, Elvis Costello, Mink de Ville och Tom Petty. På den vägen bar det slutligen av mot bildandet av det egna bandet Park Street Band. Vi fick ganska snabbt publik och ett gott gensvar i Oskarshamnstrakten.

Vilken var den första konserten ni gick och såg?
– The Rolling Stones och J.Geils Band på Ullevi, 1982. Under årens lopp har jag sedan med en blandning av eget material och covers varit verksam som rock-trubadur och frontman i olika band. Egenskrivet mater-ial har alltid utgjort kärnan i musicerandet och 2012 släpptes albumet 'Från Parkgatan till Nejlikebacken'.

Och albumet som släpps nu heter 'Kärlek Överallt' ...
– 'Kärlek Överallt' känns för mig som ett naturligt epicentrum och titelspår på skivan. Låten är en frukt av orostiderna vi befinner oss i. Tanken på att det trots allt finns kärlek överallt kan ju ingjuta ett visst hopp om framtiden.  Men finns det kärlek överallt då? Ja, det är väl den frågan som låten avhandlar ...

Och vilket svar låten ger är ju såklart upp till var och en som lyssnar! 'Kärlek Överallt' innehåller tio låtar om livet. I centrum ligger kärleken och banden mellan älskande, brinnande drömmar, det som får oss att orka fortsätta att sträva framåt trots prövningarna i tillvaron. Det är dynamisk rock på svenska om det förgängliga livet vi är satta till att leva här på jorden. Musiken kommer ur samma rötter som närt artister som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Neil Young och Tom Petty.

Plattan innehåller också en dos svärta som antagligen kan spåras till det att låtarna skrevs som en del i processen att komma tillbaka som sångare efter stämbandsoperationen.

Finns det nån låt som i och med det betyder mer för dig på ett personligt plan?
– Nej, alla låtarna har sin speciella plats på albumet. En lyssning av albumet innehåller mycket känslor. Det är sånger om vad som egentligen är viktigt i livet, banden mellan ens älskade, brödraskap, och om drömma-rna och om att orka hålla ut eller att hitta nya vägar fram.
 
Har uppförsbacken ändå väckt kreativiteten i dig?
– På sätt och vis är det väl antagligen när jag är drabbad av starka känslor av något slag som jag är som mest kreativ. Fast egentligen kanske det med åren mer och mer har blivit så att jag helt enkelt sätter mig ner och jobbar fram kreativiteten i lugn och ro när jag skall skapa något.

Men starka känslor och speciella händelser i livet ger ofta näring till nya låtar.

Det blir en spelning även till helgen. Kommer du fortsätta spela hösten ut?
– Jag kommer att spela en del i Jönköpingstrakten. Det finns planer på fler spelningar med bandet med, men vi får se när och var det blir. Det blir framförande med mycket känsla, energi, värme, och spelglädje. Grej-en är att vad det gäller scener för rock ... för coverband finns det väl en del, men vad det gäller originalmus-ik är det så klart tuffare. Det är ju kanon med rockklubbar som Jolie Live i Jönköping! Deras "Lellelörda" sa-tsar på originalmusik och jag kan nämna massor med svenska originalartister som jag tycker är riktigt bra. Thåström, Sven Zetterberg, Laleh, Totta Näslund, Eldkvarn, Magnus Lindberg, Mauro Scocco , Ulf Lundell och Nisse Hellberg! Freddie Wadling sitter fint när man är på det humöret ...

Jag skulle vilja se fler originalartister. De som brinner för sin grej kan det väl knappast bli för mycket av.

Har du något drömgig?
– En rejäl Skandinavien-turne med fulla hus hade varit kul!

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
– Det där är omöjligt att svara på. Hmm! Den spelning som jag har på näthinnan just nu är ju spelningen på Jolie som var nu i lördags. Jag har inte kunnat släppa den riktigt än.

Hur är en bra rocklåt?
– Ja, du säg det! Men fast sväng och hjärta kombinerat med ett vettigt budskap är definitivt nödvändigt!

Sociala medier:

Twitter
Instagram

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com