Peter Edström

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 13 augusti 2017

Det som tycks vara det absolut viktigaste för en är många gånger det som skjuts upp till morgondagen, om och om igen. Nu släpper Peter Edström sin första singel på hela fyra år.

'Söndagsmatiné' är din första singel på fyra år. Varför dröjde det så länge efter 'Nina Simone'?
– (Skrattar) Bra fråga, faktiskt. Jag har alltid, som så många andra, haft svårt att visa upp saker som jag gjort och är alltid kluven till det in i det sista. Ena stunden kan det kännas som man skrivit något fanta-stiskt och i nästa är det fullständigt olyssningsbart. Det pendlar mellan eufori och skamvrån kort och gott!

När det sistnämnda infinner sig vill jag hellre gräva ner datorn och instrumenten i marken än att ge ut musiken. Men feghet och självkritik är förmodligen de största anledningarna.

Har du ändå fortsatt producera och musicera i andra band under tiden?
– Definitivt. Jag har varit aktiv mer eller mindre hela tiden. Jag har framförallt samarbetat med mina vänner inom Studio Chapman-kollektivet, det vill säga En Svensk Tiger, Prekariatet och John Dohlsten. Jag spelar även med indie-bandet Samuraj Cities och vi har spelat på bland annat Pustervik i Göteborg ett par gånger och varit iväg en sväng till Oslo och Stockholm. Utanför det så skriver jag och producerar i princip varje dag, det är min största hobby och passion helt enkelt.

I min hemmastudio sitter jag med allt från egna låtar till remixer och lösryckta ideéer. Jag älskar verkligen all musik, så ena dagen kan jag sitta med en EDM-låt och nästa hiphop följt av en death metal eller punk-idé. Jag har även så smått börjat samarbeta med folk ute i världen ...

Och framöver kommer jag att fokusera på att försöka hitta fler människor att jobba med och vidga vyerna.

Så hur blev det att du är tillbaka och släpper egen musik igen nu?
– Jag kunde inte skjuta på det hela längre. När jag skriver musik så växer jag ifrån den väldigt fort, fram-förallt texterna, Därför är det jätteviktigt för mig att göra klart och släppa utan att fundera för länge. Jag tycker att oavslutade projekt, vad det än är, gnager enormt.

Så det gäller att göra klart det man startar för att fria upp ny energi.

Blev det något firande releasedagen till ära?
– Nej, jag var bara på landet med min flickvän och drack mango-drinkar ... och vi lyssnade inte på låten.

I samband med det där senaste singelsläppet 2013 var det också tal om ett album ...
– På nått sätt så sprang min nyfikenhet och min utveckling ifrån många av låtarna jag hade då. Jag kom av mig och började dras, samt att jag själv drog mig in, i flera andra kreativa projekt både inom musik och IT.

Att göra en hel skiva känns lite som att bestiga Mount Everest utan syrgas nu när jag ser tillbaka på det. Bättre att göra klart en låt, eller max en EP, och bara slänga ut låtar efter hand de blir klara.

Var det här en låt som kanske var tänkt att släppas då också?
– 'Söndagsmatiné' var inte en av de låtarna som var tänkt till 'Saker man gör för sista gången' albumet. Låtarna som blev kvar så kan det hända att några av dem kommer att klara gallringen, skrivas om och släppas. men beslutet att göra den här låten kom långt senare.

Första skissen till den är däremot minst sex år gammal.

Sex år alltså ...
– Hela processen såg ut som så att jag hade en väldigt rå version i datorn med trummaskin och endast syn-thar. Jag satt egentligen och lekte med en sampler-modul och samplade min akustiska gitarr rakt in i lap-topen, utan mick eller något bara för att ha ett ljud att testa med. Den samplingen blev grunden till hela låten och ligger även kvar idag. Långt senare så spelade vi av en slump låten under en repning och vi prov-ade att göra om den med live-trummor, vilket landade i något mer komplett. Några månader senare spelade jag in trummorna och bas tillsammans med Martin Olsson på trummor och Anders Borgh på bas och ins-pelning. Därefter tog jag med låten hem till en vän och före detta arbetskamrat, Anders Olofsson, och vi labbade vidare med arret och började lägga effekter och utveckla melodierna.

Väl hemma i min hemmastudio bytte jag sedan ut alla synthar, la på gitarrer och arrade om låten samt sk-rev utkast till texten. Några av fraserna fanns sedan långt tidigare. Till sist så tog jag den till ytterligare en studio där jag tillsammans med André Amorim från Prekariatet la sången samt gjorde de sista justeringa-rna i arret. Slutligen skickade jag den iväg till USA för mixning.

Det blev en "göteborgsk" poplåt i en "stockholmsk" förpackning. Det smutsiga möter det mer polerade och man kan även hitta EDM-influenser både med effekter och hur låten är uppbyggd.

Samarbetade du med någon mer?
– Johannes Ekman från Prekariatet var även med på ett hörn och gav feedback.

Vad är det med "pop på svenska" som tilltalar?
– Jag vet inte, faktiskt. När det kommer till musik så är egentligen bara magkänslan som får styra men det ligger någonting i att våga vara enkel och direkt. Därmed inte sagt att det på något sätt är lätt att skriva poplåtar. För mina egna låtar så hade det känts väldigt konstigt att skriva på något annat språk än svenska, som en imitation av något. Lite som att dölja sig, spela svår, och fega ur.

Jag fick berättat för mig att när jag var liten så var jag extremt livlig och energisk. Men en dag så var det helt lugnt och tyst i huset där jag växte upp och mina föräldrar trodde det hade hänt något allvarligt då de inte kunde höra mig röja. Det som hade hänt var att jag satt framför TV:n och det hade kommit på en symfoniorkester och jag var som helt inlåst i musiken. Samma är det idag.

När jag hör något som tilltalar och är intressant så blir jag helt uppslukad. På gott och ont.

Minns du första låten du skrev?
– Tror jag skrev den när jag var runt tolv och den kan ha hetat 'Pay Day'. Det var en riktig hårdrocksdänga som handlade om hämnd, om jag inte minns alldeles fel. Det hela började med hårdrock för mig. Som åtta-åring var jag helt besatt av Alice Cooper och Mötley Crüe. Vid sidan av det var det Roxette som gick hem. Därefter följde Metallica, Guns N’ Roses, Paradise Lost, Iron Maiden och Nirvana, vilket sedan gick över i death metal som At the Gates och Dark Tranquillity. Sedan dök jag djupt in i Radiohead, Kent, Smashing Pumpkins, Broder Daniel, Depeche Mode och hela den svängen.

Jag lyssnade mycket på indieband som Slowdive, Bob hund och liknande. Detta följdes av mer elektronisk musik som Familjen, Justice och Daft Punk. Idag kan det vara allting från Galantis till Flo Rida som insp-irerar. Älskar även det som Max Martin har gjort med bland annat Taylor Swift och Katy Perry och detta hymlar jag inte med en sekund! Miley Cyrus likaså ... hon är sjukt bra.

Hur ser det ut när du skriver på en ny låt idag?
– Den ser alltid olika ut ... jag har flera hundra idéer som ligger i telefonen. Det kan vara allt ifrån sång, basslingor eller gitarr som har kommit till spontant. Ofta tar jag en idé som ligger där och gör om den till ett piano eller synth-arrangemang i datorn och därifrån börjar jag bygga vidare. En annan metod är att öppna upp en synth i datorn och antingen skruva eller hitta ett ljud som slår an någon känsla ...

Och då brukar det poppa upp en låtidé utifrån känslan ljudet ger. Eller att bara spela piano rakt av.

Så vad handlar den nya låten om?
– I grund och botten så är det en låt om att inte låta sin nyfikenhet dö och undvika apati till varje pris. Det låter kanske sjukt vuxet, men jag tycker det gäller att ta ansvar för sin nyfikenhet. Tror även många ställer sig frågan ibland om att livet inte borde vara något mer än vad det är och tar detta som en slags ursäkt att inte göra någonting. Det är då det gäller att själv styra skeppet rätt och ha kul under resan.

Då kan det aldrig gå fel. Ett tu tre är allting över och då ångrar man förmodligen mest det man inte gjorde och utforskade snarare än det man faktiskt gjorde.

Innebär den mentaliteten att du kommer stå mycket på scen nu igen?
– Högst oklart! Jag är väldigt kluven inför det där. Tidigare tyckte jag det var det var nått av det bästa som fanns, men så är det inte idag. Nu trivs jag mycket bättre i studion. Men definitivt så kommer något mer i låtväg, antingen med mig eller med något av dem projekten jag är involverad i.

Är det live-scenen i stort som tappat charmen lite eller Göteborg i synnerhet?
Lite svårt att säga ... men så som jag upplever det så verkar det vara mycket psykedelisk rock och stoner som gäller om man tittar på live-scenen här. Hemma i stugorna sitter däremot säkert jättemånga och gör all möjlig musik och det är nog där mycket stannar. Jag ser dock ingen tydlig riktning för musiken som det kanske funnits vid vissa tillfällen tidigare, men misstänker att det har mer att göra med det allmänna sättet som människor lyssnar på musik idag än Göteborg som stad i sig.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning så här långt?
– Det måste ha varit Peace and Love, 2012.

> Lyssna på Spotify <

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com