Pelle Kjellqvist

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 23 augusti 2017

En känsla av att livet står och stampar, som när man varit ute lite för många helger i rad och utekvällarna börjar kännas på rutin. Den känslan handlar Pelle Kjellqvists debutsingel om.

Den här debutsingeln släpps på en onsdag. Hur går det här ihop med eventuellt releasefirande?
– Jag har semester hela den veckan, så det kommer inte vara några problem!

Man kan debuten till trots tänka sig att du hållit på ett tag. När började du skriva musik?
– Lite osäker på exakt när jag började skriva musik, men någon gång i fjorton eller femton års åldern. In-nan jag skrev låtar så skrev jag berättelser, men lyckades aldrig avsluta något. Att skriva låttexter passade mig för det gick snabbt att få klart en hel låttext. Sen dess skrev jag massor av låtar, men främst bara texter. Jag började inte producera musik förrän för fem år sen ... när jag flyttade till Stockholm.

Det var även då jag började förstå att musik var det jag ville hålla på med.

Var det musiken just som tog dig till huvudstaden?
– Jag flyttade till Stockholm för jobb, 2012, då jag precis gått klart min utbildning i digital media, och det fanns ingen möjlighet att jobba som Art Director, som jag gör nu, i Katrineholm. Det var naturligt med Stockholm då det inte är så långt ifrån Katrineholm och jag har släkt här.

Fanns där alls möjlighet att närma dig musikintresset i Katrineholm först?
– Det fanns en tradition av att spela musik där men den var ganska abstrakt. Mina vänner hade band men jag var aldrig modig nog att se mig själv som musiker. Det hjälpte inte heller att musik i skolan hade så stort fokus på klassiskt musiklärarande och väldigt lite modernt musikskapande. Jag var sugen på att hålla på med musik, men i musikklass var man tvungen att spela ett instrument och sjunga i kör och det var inte intressant för mig. Jag spelade piano i femman och sexan, men slutade då det var svårt att bli motiverad när jag spelade andras låtar istället för att få komponera något eget.

Det gjorde att det tog lång tid innan jag kände att det fanns en plats för mig i musiken.

Det är en tuff bransch att ge sig in i ...
– Jag förväntar mig att det kommer ta tid att bygga upp en lyssnarbas, men mina förhoppningar är att musikbranschen är tillräckligt rättvis att se att en bra låt är en bra låt och kommer få utrymme. Annars hoppas jag på att kunna leva på musik inom några år.

När jag säger att jag antar att du hållit på en längre tid så har jag förstås sett att du släppt en annan låt på Soundcloud också. Men vad gjorde den här till rätt 'officiell' låtdebut?
– Den första låten är inte riktigt representant för hur kommande musik låter, utan var mer en kvarleva av ett tidigare olanserat projekt. 'Något måste hända nu' är första singeln som känns hundra procent genuint mig och är den första jag släpper under mitt egna namn och inte någon pseudonym. Dessutom är den en riktigt bra poplåt. Modern pop som är lånar av allt från Gyllene Tider till Broder Daniel till Avicii.

Den handlar om att vara trött på att vänta på att saker ska hända, varesig det är kärlek eller annat i livet. Men också den jobbiga insikten när man inser att någon inte är lika intresserad av en som man är av den.

Vad föranledde den texten?
– Dom senaste sju åren skulle jag säga. Det finns mycket att ta av känslomässigt och ämnesmässigt i åldern mellan tjugo och trettio, och förhoppningsvis även efter det. För mig som för så många andra är musik ett sätt att bearbeta saker ur mitt liv och förhoppningsvis på ett sätt som gör att andra känner igen sig. Jag har skrivit texter så länge att de oftast rinner ur mig.

Aldrig skrivkramp?
– Klart jag skriver om och prövar olika formuleringar ... men första utkastet brukar gå snabbt ... så fort jag hör ackorden. Jag får alltid en specifik känsla av låten jag jobbar med och den sätter sedan tonen för text-erna. Det svåraste har varit att försöka hålla en ton som är hundra procent "jag" och inte låter som till exempel Kent som jag har lyssnat mycket på ...

Vad får bra pop inte sakna?
– Något som är tillräckligt unikt att det inte märks att samma ackord har använts i tusentals andra låtar. Den låt som har varit på repeat för mig på senaste tiden är 'Telefono' med Phoenix, vars unika aspekt är att den är skriven som ett samtal till sångarens fru. Det är sjukt snyggt bara rent konceptuellt.  Förutom all pop influeras jag av så mycket filmmusik.

Men jag lyssnar så gott som på all musik och jag har ett ständigt behov av nya låtar.

Finns det nån inspirationskälla du tror vi skulle ha svårt att gissa oss till?
– Jan Johanssons album 'Jazz på svenska' kanske ... den är så fantastiskt bra.

Om “något måste hända” nu efter det här släppet. Vad skulle det då vara?
– Att den når ut till alla som faktiskt tycker den är bra. Drömscenariot är att slå igenom så klart, men åtm-instone att få en 'core fanbase' som är lika sugna på att höra ny musik som jag är på att skapa den. Jag har två ytterligare låtar på gång, varav en är i mixstadiet.

Det är en lugnare låt, men med ungefär samma tema som 'Något måste hända nu'.

Har du hunnit stå något på scen än?
– Inte än, men jag hoppas på att få göra det.

När blir det av?
– Ingenting är planerat. Jag hoppas på att lansera mig lite mer med fler låtar först ...

Vad ska läsarna göra innan de tar sig an din debutsingel?
– Höja ljudet!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com