Pella Kågerman
& Hugo Lilja

Som intervjuade av redaktör Daniel John Johnsson den 4 mars 2019

Borta bra, men på rymdresa till Mars bäst. Efter att ha försökt pitcha filmatiseringen av Harry Martinsons 'Aniara' i Hollywood tog filmregissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja projektet hem till Sverige.

Det var 1953 som Harry Martinson fick in Andromedagalaxen i sin stjärnkikare och snart hade både stol i Svenska Akademien och Nobelpris i litteratur. Nånstans känns det väldigt svenskt att det tagit 66 år för en filmatisering att bli av. I Hollywood hade ju filmen fått grönt ljus på omkring en vecka?
– Absolut! Det borde verkligen göras mer sci-fi. Harari har skrivit att sci-fi är den viktigaste konstformen idag, genom sin förmåga att ta upp de riktigt stora och tunga frågorna gällande både vår samtid och fram-tid. Men sen är det ju det här med pengar. Att det normalt kostar betydligt mycket mer att göra sci-fi än drama. Det  är väl den enkla förklaringen till varför det görs mer science fiction i Hollywood än här.

Men att få göra sin första långfilm är svårt oavsett genre. Det tar ofta väldigt lång tid. Sju år har vi hört nånstans. Riktigt så lång tid tog det inte för oss med 'Aniara'.

Vi hade turen att tidigt ha med oss Baker Karim, som då var filmkonsulent på svenska filminstitutet. Han trodde på projektet och det underlättade resten av finansieringen. Men sen fick vi ändå lite extrahjälp från USA i slutändan, via en av våra exekutiva producenter och som gick in med sina privata pengar.

Det ska kanske nämnas, i och för sig, att det bara tog sex år för Kungliga Operan att sätta upp sina två akter. Men det var ju fortfarande lite smalt, liksom några senare teateruppsättningar av den. När fick ni nys om eposet för första gången? Vad fick er sen att tänka "det här kan ju bli film också"?
– Vi kände båda till 'Aniara' sen vi gick i gymnasiet, men hade inte läst verket från pärm till pärm då utan bara några diktrader här och där. Men sen var jag (Pella, reds. anm) och såg Stockholms Stadsteaters upps-ättning av 'Aniara' eftersom min syster hade assisterat scenografen Sören Brunes på den. Jag var där med min mormor och dagen efter det fick hon en allvarlig stroke och hamnade på sjukhus. Medan jag vakade vid henne sjuksäng läste jag högt ur 'Aniara' och när hon blev bättre började vi leka att sjukhuset var själva rymdskeppet, patienterna passagerare och läkarna besättning. Det var i samband med detta som jag fick tillgång till verket på djupet. Men sen gick det många år innan Hugo och jag började pratat om att försöka göra en film av det och att det blev just film beror helt enkelt på att vi är filmare.

Hade vi jobbat i nåt annat medium hade det fått en annan form. 

Sedan ni började er egen resa med filmen för tre år sen har Martinsons farhågor blivit ganska allmä-ngiltiga. Det var ett verk före sin tid, som nu åter blir aktuellt i just rätt tid. Budskapet om att det bara finns en jord och ett liv och att det bör värnas om, och inte minst Marsresors, är ju väldigt aktu-ella samtal just nu. Såg ni vart vindarna drog för tre år sedan eller hade ni bara väldigt mycket tur?
– Klimathotet var ju ett faktum redan när vi började med filmen. Men sen hade vi inte förväntat oss att det skulle eskalera på det sätt som det har gjort. Och den tajmingen ger ju dubbla känslor. Det hade förstås var-it bättre för alla, inklusive oss själva, om larmen varit felaktiga och 'Aniara' blivit irrelevant.

Harry Martinson kallade sin bok för en varning, ett Kassandra rop, men den tiden är förbi nu. Det handlar inte längre om att varna. Det är dags att börja springa. Att byta hoppet mot handling.

Var står ni själva i den här diskussionen? Anser ni liksom Harry Martinson att "There is protection against almost everything, but there is no protection against humanity" ...
– Vi tror snarare på det som Martinson också har sagt, nämligen att människan måste förstå att hon inte står över naturlagarna. Att vi måste "krympa" som människor. Om vi kan förstå det och lägga om vår livs-stil och expanderingstakt, så kan det nog gå att samexistera med oss på jorden. Men lyckas vi inte med detta, tror vi, precis som Martinson, att det inte finns någon räddning på en annan planet. 

Det här är er gemensamma långfilmsdebut men ni har ändå jobbat ihop så länge nu att man kan titu-lera er som en etablerad regissörsduo vid det här laget. Träffades ni på dramatiska institutet?
– Vi lärde känna varandra via personer som gick på Dramatiska Institutet, men vi gick inte där samtidigt. Pella är utbildad på Kungliga Konsthögskolan och gick bara en baskurs på dramatiska institutet, terminen innan Hugo började på regilinjen där. Att jobba ihop är otroligt lyxigt, särskilt som regiyrket kan vara rätt ensamt. Dessutom kompletterar vi varandra med våra olika bakgrunder. Fast nu har vi jobbat ihop så länge att vi har svårt att särskilja på våra olika intressen och vem som haft vilken idé.

Vi är oerhört synkade och gör ingen skillnad på arbete och "vila".

Allt är sammanblandat. Vi jobbar jämt. 

Var det ett större åtagande än ni väntat er att göra en hel film?
– Ja, i alla fall den här långfilmen. Hade vi förstått vad som väntade hade vi nog inte kastat oss ut på det sätt som vi gjorde nu. Vi fick ett sånt enormt stresspåslag att Hugo tappade stora fläckar med hår och Pellas mens upphörde i över ett halvår. I framtiden hoppas vi att vi ska kunna ta det lite lugnare.

Kanske lära oss att just vila ...

Tidigare har ni ju bland annat skildrat allt ifrån svenska fotbollshuliganer till zombies på film ... ett kanske inte så brett spektrum egentligen ... men i kärnan har det ofta handlat om mänskliga relatio-ner. Säger den här filmen också något om just människan och våra mänskliga relationer?
– Ja, 'Aniara' handlar i grund och botten om vad det innebär att vara människa. Och det är vad vi är intres-serade av att undersöka. Hur människan påverkas av en grupp, som i "Huligan" kortfilmen, eller av sitt sa-mhälle, som i zombiefilmen, eller av att inte vara på jorden som i 'Aniara'. Vi kommer nog alltid göra filmer om just det ... om mänsklig brist ... och längtan, idévärldar och samhällsbyggen.

Vi dras till den sortens berättelser.

Själva händelseförloppet är väldigt likt boken, en rymdfärja med jordenmigranter kolliderar med en komet och slås ut ur sin kurs mot Mars ... men det här är ändå en film ... så med det i åtanke undrar man ju om det funnits saker ni behövt ändra på sett till den nya formen? Inte minst strukturellt? 
– Vi har behövt sålla bland scenerna i ursprungsdikten och även lägga till en del scener, för att kunna följa nån slags treakts-struktur. Vi har också känt att vi behövt svara på en del frågor som det inte svaras på i boken, till exempel vad de äter ombord. Det har nog att göra med att film är så väldigt konkret i jämförelse med dikt ... där läsaren får sina egna tankebilder och kan fylla i mer själv.

Har Martinsons döttrar alls varit med i skapandet?
– Martinsons döttrar har fått läsa både treatment och manus och vi har träffat dom en hel del. Men de har inte haft så mycket synpunkter, troligen för att vi, som du säger, följer handlingen i boken. De har haft fö-rståelse för att film är ett medium som kräver större förändringar av texten än till exempel en teaterupps-ättning gör. På teater, är det lättare att behålla texten i sin ursprungsform.

Men på film pratas det inte särskilt ofta på vers!

Det finns till exempel en subtil humoristisk underton i filmen. Fanns den med innan?
– Vad kul att du ser det! Humorn har varit viktig för oss och vi uppfattar att det finns humor i boken ock-så, om än en väldigt svart sådan och den har vi velat ta vara på!

Men sen är ju humor så individuellt också, så det är inte säkert att alla uppfattar den likadant.  

Ni spelade in på ganska vardagliga ställen som Finlandsfärjan, Mall of Scandinavia, i Sollentuna och på Gotland. Vad gjorde det till rätt platser att förtälja den här historien i? Låg det nån tanke bakom?
– Det var ett väldigt medvetet val som vi gjorde. Vi ville att berättelsen skulle kännas väldigt här och nu. att publiken lätt skulle kunna föreställa sig hur det skulle vara att själva vara ombord på 'Aniara'. Så vi le-tade efter platser som vi tyckte såg "spaciga" ut, men ändå existerade i verkligheten. Vi tänkte att den här typen av skepp förmodligen skulle vara finansierade av shopping om de kunde byggas idag, så vi ville få in det också. I slutändan visade det sig att arkitektkontoret White hade ritat flera av de miljöer vi valde.

Och det var ju otroligt praktiskt och ekonomiskt också.

Att få ett arkitektritat, och dessutom färdigbyggt, rymdskepp ... utan att behöva betala för det!

Och medan filmen inte gjordes på 'Star Wars' budget skiner hantverket och inte minst skådisinsats-erna igenom, inte minst av Emelie Jonsson. Men vad var svårast med att inte ha Disneypengarna?
– Det var kanske hälsoaspekten? Att vi fick lov att trolla med knäna och vända på varje krona. Det tog på krafterna. Flera inklippsbilder i filmen är till exempel inspelade i vårt vardagsrum med ett mini-team och oss själva som scenografer och runners. Vi klippte även en hel del själva när pengarna var slut. Som tur var hade vi ett väldigt lojalt team som också kunde ställa upp gratis när det gällde. Även Arvin Kananian, som spelar Kapten Chefone, var helt ovärderlig. Han hjälpte till mycket i klippningen.

SF Studios har som distributörer varit med från en tidig fas, men efter världspremiären i Toronto såldes den även ganska direkt till USA. Och ni pitchade den faktiskt tidigt för "Hollywood" med?
– Vi pitchade filmen för många år sen för en Hollywood-agent som var helt hooked ända tills vi kom fram till slutet av berättelsen ... då han adderade, "But one survives!" Efter det insåg vi att vi var tvungna att gö-ra filmen i Sverige. Senare fick vi visserligen ett till erbjudande att göra filmen på engelska, men då hade vi redan satt igång och kände vi att vi ville göra vår debut på svenska. Vi hade dessutom börjat skriva med Emelie Jonsson i åtanke och ville verkligen ha henne i huvudrollen.

Kan er nästa film bli en utländsk sådan?
– Vi skulle gärna göra nåt på engelska för en större internationell publik ...

Vilka sci-fi filmer ser ni själva helst när andan faller på?
– '2001', 'Blade Runner', 'Solaris', 'Gravity' och 'Contact'.

Sociala medier:

Intervjuade av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com