Otto Niklasson Elmerås

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 25 juni 2018

Otto Niklasson Elmerås jobbade på sitt sommarsläppta debutalbum i flera år. Med ett sound inspirerat av The Beatles vägleder han lyssnarna till den underfundiga skarven mellan sextio- och sjuttiotal.

Du jobbade på den här debutskivan i flera år innan den till slut släpptes? Hur länge blev det?
– Jag började inspelningarna av 'Mono' ganska snart efter releasen av min EP 'We Fell Asleep When We Were Young' sommaren 2016. Sen har jag fått knö in det mellan andra inspelningar i studion, många sena kvällar har det blivit. Precis när jag mixat klart skivan var jag så sjukt trött på den, men nu med lite distans börjar jag uppskatta den igen. Nu tycker jag det känns skönt. Det har fått sjunka in lite.

Den äldsta låten som är med är 'We Fell Asleep When We Were Young'som jag lånade in från EP:n. Den skrev jag för över tio år sedan. Nummer två är 'It's About Time' som också har några år på nacken.

Där sjunger jag till och med "I wrote this years ago" ... meta!

Den var också sista singeln innan albumet kom ut. Det är något av en kärlekslåt?
– Den är som sagt en av de äldre låtarna på skivan. En ganska anspråkslös poplåt som jag skrev en sen kväll i studion i samband med ett uppbrott från min dåvarande flickvän.  Jag hade inga höga tankar om den då, men när jag lyssnade på den en tid senare så hade den växt på mig och jag insåg att den var rätt fin. Den handlar om ambivalensen över att vilja separera men samtidigt ha kvar varandra i sina liv.

Det är absolut en kärlekslåt! Den är ju rätt glad i framtoningen, men för mig är den väldigt sorglig.

Hänger låtarna alls ihop med tanke på att de skrivits under så lång tid?
– Det finns väl egentligen ingen röd tråd genom låtarna, bortsett från att det handlar om mig och mitt liv. Men det är klart att jag försökt välja låtar som ska passa fint ihop på skivan.

Nästan alla dina låtar finns väl med på albumet. Förutom 'Johanna' och 'When You Drown'?
– Jag var osäker på om jag skulle ta med något alls från EP:n men nu råkade det bli så. Jag spelade in fler låtar till plattan men hann inte bli helt klar och fick stryka dom. I ärlighetens namn så gillar jag person-ligen 'We Fell Asleep' och 'I Know I Never Get It Right' bättre än de två nämnda.

Det känns som dom fortfarande håller.

Har du nån egen favorit bland låtarna?
– Det är faktiskt lite för tidigt att svara på det än, jag har av någon konstig anledning svårt att se låtarna som separata stycken, jag kanske fick en hjärnskada av all stress, men det är mest en dimma.

Jag gillar helheten.

Det får man. Hur skulle du beskriva ditt låtskrivande?
– Låtskrivandet fungerar mycket som terapi för mig, jag bearbetar jobbiga händelser och mår lite bättre efteråt. Jag kan inspireras av allt möjligt men ofta är det bara en känsla som kommer inifrån, som vill ut.

Sextio- och sjuttiotalsvibbarna är förstås ganska självklara ...
– Jag har alltid gillat musiken från sextio- och sjuttiotalet, melodispråket och soundet. Det är ofattbart hur mycket bra som producerades under den perioden och mycket är så fruktansvärt välgjort. Det står sig inte bara i konkurrensen med dagens musik, utan slår ofta även dagens musik på fingrarna på så många punkter rent hantverksmässigt. Att försöka lära mig hur dom gjorde har alltid varit en strävan hos mig.

Och jag kämpar fortfarande.

Utländska sidor som skrivit om din musik har haft en benägenhet att särskilt nämna The Beatles?
– Ja, det är nog inte så konstigt att The Beatles nämns, hela mitt sätt att skriva låtar är väldigt färgat av dom, jag växte upp med dom och det färgade hela min musikalitet. Det har nästan blivit tabu att låta som Beatles, det Beatles gjorde var så eget att direkt när man fortsätter i deras fotspår så känns det som plagiat.
Jag hoppas att jag lyckas hålla mig tillräckligt långt ifrån för att bli ett plagiat men jag tar det bara som en komplimang när folk tycker att det känns som Beatles.

Sen är jag såklart inspirerad av tusen andra artister och band från sextiotalet till nutid. Simon and Gar-funkel, Beach Boys, Serge Gainsbourg, Cirkus Miramar och Broder Daniel, för att nämna några.

Hur länge har du haft musiken med dig?
– Ett tidigt minne, som kanske mer är förknippat med mitt intresse för ljudteknik, är när jag som tvååring sjunger in sånger på kassettband tillsammans med mamma och börjar intressera mig för var mikrofonen sitter och hur den funkar. Jag kan väl egentligen inte påstå att jag minns det, men jag har hört inspeln-ingen i efterhand. Att jag började spela och skriva musik är till stor del The Beatles förtjänst.

På tal om vad som var har din skriva beskrivits som "superanalog"?
– "Superanalog" tror jag syftar till att den är inspelad analogt på rullband och att det är riktiga instrument.
Och kanske att jag valt att framhäva de analoga kvaliteterna. Allt utom kontrabas är inspelat på One Touch Edit Studio. Kontrabasen fick läggas i Göteborg på grund av tidsbrist.

Bara det att släppa ett helt album är väl nästan lite tillbakablickande i dessa tider?
– Mina bästa musikupplevelser genom åren har varit att lyssna på hela album. Dynamiken mellan låtarna höjer helheten. och det blir en större och djupare upplevelse. Sen gillar jag grejen med att de lite mindre iögonfallande låtarna som man "tvingas" lyssna på växer och ofta blir till ens favoriter.

Är det sant att du egentligen redan hade ett helt album färdigt för flera år sedan fast att du då inte kände dig helt nöjd och i princip istället slängde av det helt och hållet?
– Ja, det stämmer. Jag hade spelat in tio-tolv låtar men började hata allt. Jag har senare förstått att det är en del av min process. Jag får alltid dippar där jag tycker att det jag jobbar med är det sämsta som gjorts alla kategorier. Detta uppstår alltså bara när jag jobbar med mitt eget ... med band och andra artister kan jag hålla en mer objektiv distans. Men jag kasserade hela skivan och började om med min EP istället, och då lovade jag mig själv att jag skulle göra klart den även om jag började hata den, vilket jag gjorde.

EP:n blev liggandes i ett och ett halvt år innan jag samlade kraft att göra klart den.

Det låter ju inte som att du hör till skaran artister som slänger ut sig lite vadsomhelst utan att du snarare fullt ut vill vara nöjd med det du delar med dig av till lyssnarna?
– Ja, jag är väldigt petig! Jag vill alltid försöka ta det till en ny nivå. Det går alltid att göra saker bättre. Självklart är det en risk att man överproducerar, men jag jobbar väldigt mycket med att försöka motverka det och försöka få en mix att låta mindre polerad och mer skitig och rå. Den balansgången kan vara otroligt svår, speciellt när självkritiken kickar in och man tappar objektiviteten. Det är mycket på skivan jag skulle velat göra annorlunda och jobba mer på, men nu räckte inte tiden till, och någonstans måste man lära sig att vara nöjd. Men det är svårt. Har man Beatles-produktioner som förebild så är det dömt att misslyckas.

Tycker du om att stå på scen?
– Jag tycker det är fantastiskt att stå på scen och få spela mina låtar för lyssnande publik, det är så fint att folk tar sig tid. En kul scenstund var när jag fick feeling och hoppade av scenen och sen inte kom upp igen på grund av för hög scenkant och fick hjälp upp av publiken.

Kommer man kunna se dig ute i sommar?
– Jag har tyvärr inte hunnit fixa med fler spelningar efter releasen, då jag uppträdde med flera av låtarna från albumet tillsammans med mitt fantastiska band. Kanske firade jag med ett glas vin eller två också. Men jag ska ta tag i det asap och förhoppningsvis hinner jag med några gig i sommar.

Om man följer min Facebook-page så får man all info där!

Vilken scen skulle du helst vilja få stå på nu när ‘Mono’ är out there?
– Oj, får jag välja var som helst? Svårt, Royal Albert Hall kanske?

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com