Olga Kurylenko

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 14 januari 2020

Vi träffar Ukrainska, numera London-bosatta, skådespelerskan Olga Kurylenko. Olga, som spelar huvudrollen i 'The Courier', är kanske mest känd för sina actionroller, men kom ur en annan tradition.

Många såg förmodligen dig för första gången jämsides med James Bond. Hur tror du att vara en "Bon-dbrud" gav form åt de slags roller du har blivit erbjuden att göra sedan dess? Jag tycker det är lite fa-scinerande eftersom det är en slags roll vi ser dig i nu, men du kom mera ifrån Europeisk konstfilm?
- Visst, det var där alla dessa roller började för mig, James Bond var som att gå ut ur actionfilmskolan och det var först en stor chock för mig ... men jag fick många färdigheter som jag kunnat använda på andra fil-mer med sedan dess. Jag kom hem varje dag och föll ihop, de lärde mig allt från grunden, min kropp var inte van vid att träna så mycket. Nu har jag fått vad som krävs och det har öppnat upp för fler roller över tid.

Men ja, det är intressant ... för världen verkar det kanske som att jag började med stora actionfilmer. Men min första filmer i Frankrike var mindre filmer och bara dramaroller. Den rollen förändrade allt.

(Skrattar) Över en natt var jag berömd och dörrarna till Hollywood öppnades.

Hur känner du över att "vara en Bondbrud"?
– Jag känner mig ganska glad över det. Jag tror att en viss publik blev besvikna över att min Bondbrud var lite annorlunda och att hon aldrig låg med Bond i filmen. Men jag tycker annorlunda är bra, jag älskar det.

Ingen överraskning när du bor i London nu?
- (Skrattar) Ja, jag gör det ... innan 'Quantum of Solace' hade jag bara en agent i Frankrike, men efter den filmen hörde många agenter av sig till mig och jag tecknade avtal med en av dem i London. Han övertygade mig om att min internationella karriär handlade om att bo i London, detta för att amerikanarna kommer och rollsätter sina filmer här, och samtidigt kan jag bo här och fortfarande filma mycket i Frankrike. Paris är fortfarande bara två timmar ifrån där jag bor och jag är fortfarande där två eller tre gånger i veckan.

Sen jag blev mamma och behövde bli vuxen själv kan jag inte längre åka till USA för att göra en film under en längre tid för min son kan sällan följa med mig, och det är en heltidssysselsättning att göra upp om.

Var James Bond en stor grej i Östeuropa?
– Jag tror inte det, jag vet inte, allt vi hade var sovjetiska filmer. Det var inte lätt att se någonting annat och det var bara vad som visades på TV, vi hade inga biografer, eller det fanns biografer men jag tror inte att de fungerade. Jag tror fortfarande inte att de är igång. Vi tittade på en hel del sovjetiska filmer, många av dem är faktiskt väldigt bra och ganska roliga, jag tycker det finns något naivt och romantiskt över dom.

Men jag började inte upptäcka mer utländsk film innan jag flyttat till Paris.

Jag började titta på tre filmer om dagen (skrattar)

Skulle du vilja spela James Bond?
- Jag är tjej ... men det finns många människor som vill se det nu ... kanske att jag skulle kunna spela en man antar jag! ... (skrattar) Jag menar, om de ringde och frågade mig skulle jag kanske inte säga nej! (skrattar)

Men det är inte som att jag sitter och hoppas på att få det samtalet heller.

På ett sätt har du redan fått den rollen, sett till alla huvudrollerna du har spelat i andra actionfilmer som det ju blivit en del av. Det måste väl inte vara just Bond. Tycker du om de här fysiska rollerna?
– Ja, och jag tror att som kvinna är det viktigt att göra det också! När jag var tonåring, och även när jag var barn, minns jag att jag tänkte att jag skulle vilja bli pojke istället ... men det var bara den "kraften" som jag ville ha. Jag ville känna samma styrka som pojkar hade. Det var någonting attraktivt över det. Men sanni-ngen är att kvinnor alltid har varit lika starka som män, men på olika sätt ... stark som en kvinna! Och jag har så kul ... jag älskar det! Mycket! Jag vet om att de är den helt motsatta filmen mot där jag började men jag antar att det är därför jag tycker om att göra dem för jag älskar mångfald. Även att i verkligheten ser inte människor mig så, och det känns bra att känna mig stark. Det ger en endorfiner ... det är som träning!

Jag älskar att hänga med experter som kan allting som inte jag kan, och det är ett sådant privilgeum att få lära mig av dem. Vi har så kul hela tiden när vi rullar runt på golven, sparkar varandra och faller omkull.

Så dragningskraften kring en film som 'The Courier' 'är ... nånstans ... att få rulla runt på golvet?
– Faktiskt! Åh ja! (skrattar) Du måste få till alla fallen rätt! I 'The Courier' var det verkligen som att hela filmen var som en enda stor slagsmålsscen ... de kastade ner mig i backen mycket, eller så blev jag påkörd av en bil (skrattar) Det var många knepiga scener att ta sig igenom. Jag fick kasta en kille nerför en trappa!

Vad lockar dig vanligtvis till en roll och ett manus?
– Ett bra manus är tillräckligt ibland ... ibland är det en kombination av originalitet och en roll ... och den erfarenhet som jag tror kommer komma ut ur jobbet, för de människor och den miljön som vi spelar in i återspeglar verkligen ... eller det gör det för mig ... hur jag kommer känna över att ta jobbet med. Jag gillar en regissör som ger mig frihet på en film och att alla kommunicerar och att det finns mycket kärlek.

Finns det ett särskilt sätt för hur då går in i en roll?
– Ja och nej, jag menar ... i den här filmen är jag en tidigare marinsoldat och då känner jag mig tvungen att ta reda på vad det är och jag pratar med många människor om det, om jag inte kan ta ur mina egna uppleve-lser och jag inte vet vad det är, läser jag allt om det men vad man behöver ta itu med skiljer sig åt för varje roll, Jag vet inte om det är lätt eller svårt ... jag skulle inte säga det ... jag föreställer mig något och gör det.

Det är svårt att bedöma sig själv är allt jag kan säga!

Vad du ser och vad du inte ser, det är så man närmar sig det, inte allt du gör kommer att synas i filmen men det är därför jag alltid ber om att gå igenom allting eftersom det kommer i alla fall vara med mig i det jag gör. Med dramaroller är det svårare, då är det självterapi ... då måste du verkligen älska vad du gör!

Inte så olikt svenska supermodellen Frida Gustavsson började du som modell innan allt detta?
- Jag startade när jag var sexton tror jag, jag tror det var 1995, och jag gjorde det i drygt tio år ... tio år som jag var modell ... jag var helt omedveten om att jag kunde göra det ... den uppmärksamheten jag fick för mi-tt utseende kom verkligen till mig så sent i livet. Jag hade aldrig fått den innan. Men då fanns det ingen st-örre modescen, inte som det finns nu, det är därför jag flyttade till Paris för att jobba där istället. 1996 var jag modell i Paris, en "fasiona le fete" ... men jag kände en stor press på mig att bli framgångsrik, för jag kom dit för att tjäna pengar, min familj var väldigt fattig och de behövde verkligen mig. Jag kom dit av en nöd-vändighet. Jag minns att min mamma sa till mig att detta var vår enda möjlighet till att överleva och att en sån här chans inte skulle komma en gång till. Men jag blev så snabbt placerad i ett fack som "slavisk".

Naturlig karisma och begåvning är ju en grej förstås, men precis som med hon, som egentligen redan gjort teater, kan jag se att du gjort det här en lång tid innan du ställde dig framför filmkameran med?
- Åh, tack, så mycket! Jag gjorde det som en hobby som barn när jag gick i skolan, min kärlek till skådespel började med teater i skolan. När jag var liten såg jag de andra barnen uppträda på scenen i skolan och jag sa till min mamma att jag ville vara med där. Jag skulle säga att det har varit min passion i hela mitt liv, men hemma var inte skådespelare ett riktigt jobb, vi kunde inte försörja oss på det. Och när jag flyttade till Pa-ris var kultur mer av ett yrke och insåg då att det var vad jag absolut ville göra. Men i början visste alla att jag var en modell, och det var lite svårt, jag ville inte göra modelljobb längre men var tvungen att göra det i flera år då det i början kändes så osäkert, det fanns jobb men inte mycket som var bra eller riktiga roller.

Jag sa ofta nej till så mycket för jag inte tyckte att det lät seriöst.

Så även i Frankrike fanns det fördomar kring dig för att du kom in som en modell?
– De hade ett problem med det. I Frankrike är skådespelerskor vackra, men de måste se mer ut som "riktiga" normala människor och om du är för vacker kommer de ha ett problem med det, jag fick alltid höra om det.

"Vi behöver en normal person, du är för vacker"

Inte en hemsk sak att höra, skulle det inte ha varit för det höll dig undan från jobb?
- (Skrattar) "Jag är en normal person!" ... jag är bara en vanlig tjej i jeans och en t-shirt!

Jag tror att många unga skådespelare, inte minst i dag, kanske är lite för ivriga med att hamna fram-för kameran. Det finns en slags tvivel, en rädsla om att kanske inte få någon annan roll, och att man därför gör sånt som man inte vill göra egentligen. Var du verkligen så säker på dig själv så tidigt?
- Du kan försöka övertyga mig om vad du vill ... jag vet vad jag vill. Jag har aldrig haft problem med det.

Så även när du just hade börjat, när regissörer kanske inte tog dig på allvar som skådespelare ännu, det fanns ingen Clive Tonge i sikte än, så kände du aldrig att "jag tar den här rollen bara för att"?
– För mig är det ganska sunt förnuft, det skulle inte bli så bra, du kan inte övertyga mig om att göra något som jag inte vill göra. Jag har absolut varit blyg och naiv, men jag har alltid haft huvudet på axlarna. Och för att jag alltid varit på egen hand, ingen har hjälpt mig, har jag aldrig bett någon om deras hjälp heller. Oavsett vilka erbjudanden som kom, sa jag ofta nej ... jag har aldrig trott på tomma löften, och här är jag.

Skulle du vilja vara mer bakom kameran?
– Jag tror inte det!

Så vad är ditt nästa steg om inte det?
– Jag älskar att filma, det här livet jag har, och det är många som jag fortfarande vill jobba med. Vill bara höra om coola projekt som får mig att känna att jag vill vara en del av dom. Jag har ett par filmer just nu, har haft mycket tur. Jag spelar en boxare, och så har jag varit på en inspelning i Bryssel med militärer!

Jag känner mig väldigt tuff just nu så bråka inte med mig!

Skulle du nånsin återgå till modellvärlden igen?
- Alla ställer den här frågan! Som modell var jag intellektuellt uttråkad, jag kände ett stort tomrum och som skådespelerska är jag inte tänkt att bara dyka upp, vara vacker och vara tyst. Men jag vet inte, det ka-nske skulle roa mig lite, men jag poserade för alla de största skönhetsmärkena när jag var modell redan.

Ingen har ringt, har jag redan glömts bort? (skrattar)

Jag kan göra det igen om det ringer!

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com