Nina Kinert

Som intervjuad av redaktör Daniel John Johnsson den 9  maj 2018

Efter album om 'Star Wars' och evigheten är Nina Kinert, nu tillbaka under sitt fullständiga namn, aktuell med ett manifest om den kärlek hon känner för musiken och till hennes låtskrivande.

Fredagens nya album introducerar igen dig som Nina Kinert efter en tid som "Nina K"?
– Jag ville prova något nytt med Nina K. Har alltid varit avundsjuk på folk som har band som kallar sig för nått fräsigt, så jag ville testa det också. Jag gillade det inte. Det kändes för opersonligt och tappade liksom kontakt med det jag håller på med på nått sätt. Jag tror också att min musik inte nådde ut till folk som lyssnat på mig tidigare på grund av det. Det känns helt rätt att köra på Nina Kinert.

Det är ju jag.

Vad har det gett att arbeta tillsammans med Daniel "Fagge" Fagerström nu?
– Daniel har ju varit min producent och mitt bollplank sedan min förra skiva och han är väldigt insatt i min musik vid det här laget. Han fattar och han är sjukt bra på att styra mig i rätt riktning. För den här skivan var han kompass. Vi bestämde oss för att välja det mest romantiska alternativet i de lägen vi ställdes inför val. Heba Kadry har sen gett skivan det sista ultimata skimret och mastrat.

Helt olika saker.

Det här romantiska manifestet viner igenom alla låtarna. Är du själv romantisk?
– Ja! Titeln berör många saker, men främst nån slags kärna av vad jag och min musik alltid har varit. Romantik har alltid varit anledningen till att jag skrivit.

Första singeln som kom ut var 'Der Dom, il Duomo'?
– Den är så dramatisk ... den är skivans evergreen ... och nästan sinnesjukt ärlig. Vilket kändes läskigt. Jag tycker det är nödvändigt att det känns läskigt när man ska "slänga sig ut" och släppa det där första.

Ni har också filmat när du spelade in den?
– Vi visste att vi skulle spela in låten som en enda tagning och då bestämde vi att det skulle filmas helt enkelt. Att det blev så vansinnigt fint gjort av José Figueroa var ju lyckosamt, minst sagt.

Jag skulle nog beskriva ljudlandskapet som vi får höra som ganska drömsk pop ...
– Ja, samma här. När man vill ha ett soundtrack till sin förälskelse, sitt brustna hjärtas läkande, sin amning, sin roadtrip eller sitt liv. Det är drömskt, romantiskt så klart, och lite "back to basic" med organiska instrument. Jag skulle också beskriva ljudlandskapet som "bohemiskt lyxigt".

Det är omöjligt att utesluta någonting som inspiration egentligen. Livet, ensamheten, tvåsamheten, tresamheten, flersamheten, naturen, och allt annat ... (skrattar)

Filmen 'Pianot' av Jane Campion har dels också den inspirerat?
– Den filmen har varit en inspiration för hela mitt liv sedan jag var tio år och såg den första gången. Efter att ha sett den lärde jag mig spela, säkert många andra med mig, ledmotivet för att liksom kunna vara en del av filmen på nått sätt. Jag vill vara den där musiken.

Och så naturen i filmen, så obarmhärtig, jätteromantisk. Annars tror jag film har fungerat som min inspirationskälla i stort sedan jag började skriva musik.

Filmiskt i allmänhet och Jane Campion i synnerhet.

Det känns mycket som låtar man ogärna separerar, utan just vill hålla samman och lyssna på i en enighet. Men om jag ändå skulle välja en så är nog 'Oh, What a Dream' favoritlåten ...
– Vad fint att du gillar den! Den är speciell och har funnits med sedan jag skrev mitt förra album 'On Ice'. En låt, 'Feels Better', på den skivan har samplat en del av melodin från 'Oh, What a Dream' faktiskt. Den handlar om villkorslös kärlek som kan förändra dig även om den utåt sett inte leder någonstans ...

Eller kanske inte ens är besvarad.

Vilken ligger närmast ditt hjärta?
– Alla låtar har ju sin egen plats på nått sätt, 'Original Sun on a Grand Piano' kom till och har en melodi som jag undrar om jag var besatt av någon ande när jag skrev den.

Så om jag ska nämna en så blir det den ... just nu.

Kanske ockuperad av en gammal poet? Det drömska kommer väl ganska mycket ur poesi?
– Lyssna på det här Baudelaire citatet: "How beautiful! Her long hair trailing down. Over the opulent neck into the wine". Det är från 'The Flowers of Evil' ... 'Les Fleurs du mal'. Rätt mycket mansgrisig poesi i den där boken, men när jag får plocka med mig såna här meningar så blir jag glad.

Du har ju också komponerat musik för film och spelat in ett helt album med 'Star Wars' som in-spiration. Trivs du som bäst när det finns något att bygga vidare på?
– Ibland arbetar jag nästan akademiskt med ett album, när jag väljer inriktning som på 'Romantic' eller 'Red Leader Dream'. Men jag är ju fri liksom, jag kan göra vad jag vill och det är själva grundförutsättn-ingen för att det blir nått överhuvudtaget. Men jag tycker om frågeställningar ...

Och att jobba efter frågor liksom. Grejen är bara att jag är fri och inte behöver besvara dem.

Har ditt moderskap påverkat ditt artisteri?
– Well, mitt moderskap, min dotter, påverkar numera allt jag gör. Alltså även mitt artisteri. Det känns viktigare än någonsin, nu när hon finns, att göra musik och allt som kommer med det.

Att visa henne hur viktigt det är att göra det man älskar.

Vilka spelningar har du älskat allra mest så här långt?
– Jag minns inte spelningar som helhet, ärligt talat. Jag minns att jag tappade rösten på en spelning i Öst-errike, men att publiken var galen och underbar så det gjorde inget. En annan gång kom en full avlägsen släkting upp på scenen i Moskva och fick ledas av av vakter ... det var lite sorgligt ju,

Men kul som story.

Du hör lite till skaran artister som lyckats nå ut bättre utomlands än i Sverige?
– Eh, jag vet inte, överallt känns det som när man får meddelanden från folk. Både i Etiopen och Överkalix. Nu i vår kommer jag bara göra en exklusiv spelning  i Stockholm när skivan släpps. Alla är bjudna!

I höst hoppas jag få spendera samtliga helger ute i hela världen.

Samuel Herring och hans Future Islands som ju gästar den andra singeln från albumet, 'Chapped Lips', kommer till Sverige nu i sommar. Chans på din närvaro där?
– Du kan väl fråga?

Hur blev det så att han gästade din låt?
– Låten 'Chapped Lips' är skriven som en duett, men det var ganska knepigt att komma på vem jag ville sjunga med. Jag ville sjunga med en grandios mansröst som lät som att den har levat liksom. Fantiserade om Bryan Ferry och David Bowie, men jag ville inte sjunga med en gubbe.

När Sams namn kom på tal föll allt på plats. Daniel Fagerström och han har träffats tidigare så han chansade och drog iväg ett mail med låten. Två dagar senare fick vi ett svar där han frågade om vi kunde spela in låt-en "tomorrow". Detta med Sam är bland de härligaste jag gjort. Jag älskar låten, videon, som vi gjort till den.

Att säga att jag är stolt över den är dagens underdrift.

Sociala medier:

Intervjuad av redaktör:
Daniel John Johnsson

danieljohn@intervjun.com